Hoppa till innehåll

Vattkoppor och tålamod

10 maj, 2011

Värmerekord för året! I Esbo satte man temperaturrekord med 25 grader, vilket är snudd på värmebölja. Jag gick ut med tvillingarna och vagnen och höll på att storkna. Är man såhär albino som jag får man en värme-/ljuschock med mindre. Det var faktiskt för varmt för mig att gå i solen, fast det blåste. Milja tyckte inte alls om dagens promenad, hon bara grät nästan hela tiden. Kanske hon och jag borde flytta till Lappland? Det klimatet kanske skulle passa oss bättre? 😛 De hade ju 15 plusgrader idag.

Efter dagis var vi alla på farmors gård, fast de inte var hemma där. William pysslade på med sina ”hommatöitä”, med sin Föri-båt och  med sina sifferplattor. Jag oroade mig över att han hade bränt ena kinden när de varit ute på dagis, fast de haft solkräm på.

Jag hittar som vanligt en massa fina blomster (tulpan?) som jag inte vet namnet på, jag bara gillar vad jag ser.

De här ljuvliga rosa blommande… sakerna vill jag ha på min framtida gård. Jag älskar rosa och blått tillsammans.

Jag har städat bort en massa gravidkläder och tackat min lyckliga stjärna för att jag inte behöver använda dem längre.Fast jag kan inte ha vanliga jeans heller. De ovanstående var visserligen lite stora även i slutet, men tänk vad man glömmer. Jag försökte tänka efter hur det var att vara gravid, men jag minns faktiskt inte exakt. Det är kanske lika bra?

Isaac och jag funderade över om det är en framtida (dock väldigt retuscherad) version av honom som finns på Libero-paketet? Jag tycker det liknar lite, kanske för hårets skull.

Idag har vi ränt fram och tillbaka med bilen längs samma vägar. Än en gång tänkte jag på hur sjukt dyr bensinen är.

Det blev Isaac som blev fotostjärnan för idag, märkte jag. Han råkade bara ligga så sött att han blev ett bra motiv. Twinsen har börjat krångla när de äter. De vill äta oftare och inte så mycket per gång. Alternativt krumbuktar de sig och ger upp halvvägs. Det känns jättemotigt att hålla på med två och truga, mata, få dem att rapa och allt sånt.

Ibland, ibland skulle det vara så enkelt med en bebis. Det tär på tålamodet, förståndet och kroppen när det så ofta är en bebis som gråter. Det vore så roligt att byta blöja, kläder och allt sånt i lugn och ro, utan att den andra gråter. Jag saknar W:s gamla vagn, den var så stadig och bra. Vår nuvarande vagn har inte ens myggnät, kom jag på idag. Och den är så trång, den är ju bara lika bred som ungefär en och en halv vanlig.

Lite senare på kvällen märkte jag att William hade prickar lite här och var på kroppen. Hej vattkoppor. 😦 Jag vet att de haft det på dagis och en smitta är oundviklig då. Sen blev jag livrädd att tvillingarna skulle få det. Och sen undrade jag hur i hela friden jag skulle orka vara hemma med ett sjukt barn och två tvillingar. Det löste sig så att farmor och vanhamommi kunde ha W en del av tiden. Jag känner mig ledsen och  osäker. Jag ville ju klara det här själv. Samtidigt funderar jag på kommande sjukdomar. Hur gör man med två små, som blir sjuka samtidigt? Och om man själv blir sjuk, hur orkar man då? Det är ju samma sak med familjer där man har flera barn, inte nödvändigtvis tvillingar. Det här hoppet från ett barn till tre kändes plötsligt stort, främmande och läskigt. Jag blev ledsen, rädd och arg och ville bara köra iväg nånstans, bort från skrik och barn. Det är så varmt ute, jag ville stanna ute och njuta av senkvällens nästan 20-gradiga värme. Sen tänkte jag på den där filmen: Evan Almighty. Där säger Gud/Morgan Freeman om att önska sig saker, nåt i den här stilen:

– När du ber Gud om tålamod, tror du att han ger dig tålamod då? Han ger dig ett tillfälle i livet där du får att få öva på att få mer tålamod. (men just nu hjälper det inte att tänka så)

— på senkvällen, W är hos farmor —-

Jag saknar honom så! 😦 Du var ju här först, W, jag känner det som om jag förskjuter dig. Jag vill ju orka med er alla tre, men det går inte alltid. Jag vet vad du skulle svara! ”Varför mamma?” skulle du säga och jag skulle svara: ”För att Bu&Bä blir sjuka och för att jag inte hinner vara med dig så mycket, när de kräver så mycket tid”. Det skulle du antagligen kontra med ett upprepande Varför. Jag såg ett par ensamma bitar av din tågbana ikväll och saknade dig. Mitt liv utan dig är som en tågbana med trasiga bitar, bitar som fattas. Jag vill ju hinna med samma saker som förut, men det går inte. Jag gråter. Tidigare ikväll sa jag att jag var ledsen och du tvekade inte en sekund, du slängde dig om mina ben och sa: Mamma jag kraaamar dig! och det gjorde du. Älskade barn, du har det väl bra? Jag är en så ruti mamm! Och blä vad det kommer tårar idag.

12 kommentarer leave one →
  1. Mamafive permalink
    10 maj, 2011 08:55

    Voi Bitte!!! Sait tekstillä jopa minulle tipan silmään!!
    Mitenköhän voisin piristää sinua?? Näin 5 lapsen äitinä ainakin voin kertoa että riittämätttömyyden tunne seuraa aina! Sen kanssa on vain osattava elää ja monesti elättävä hetki kerralla. Älä murehdi huomista tai eilistä.
    W:llä on vain yksi äiti ja sinä olet hänelle maailman paras äiti. Parempaa ei olekkaan.
    Usko ja luota itseesi,kyllä sinut vielä palkitaan kaikesta. Ja joka päivä palkitaan jo,se pieni hymy kaksosilta,se että heillä on syli joka vastaa heidän itkuun. W antaa sinulle suukon/halin. Miehesi halaa sinua jnejne.

    Voimia ihan älyttömästi. Olet ajatuksissani 🙂 Voi kun voisin auttaa sinua!!!

    • 11 maj, 2011 06:39

      You just did. Du skrev ju kommentaren. 🙂
      Det kommer sådana här dagar och de har sin plats. Ibland måste man få gråta, undra och vara ledsen och arg. Fast jag märker att det blir svårare med tiden att vara egen-arg, utan att sonen/barnen tar efter. Man får välja sina ord och sina strider.

      Tusen tack!

  2. 10 maj, 2011 09:08

    Du är bra och man gör sitt bästa så mycket man kan. Det har ju ännu inte gått så världslång tid, men det blir ännu bättre, och sen då twinsen blir större ännu kommer W att ha jättekul med dem. Garanterat 🙂 Allt har sin tid. ❤ För och motgångar, och därtill lärdomar och prövningar 🙂 så är det för oss föräldrar. Men det är ju underbart med fler barn… man ser senare sedan vilken glädje de har med varann. Lova och Alvin var ju oskiljaktiga då när hon levde. Där Alvin fanns, fanns Lova och tvärtom. (Om bägge var hemma eller så alltså). Jag hoppas nu att Lykke och Alvin också finner varandra…:-) Men säkert.

    • 11 maj, 2011 06:40

      Allt har sin tid och var sak har sin plats. Ibland är det bara svårt att ta det till sig. Sen kommer en bättre dag och man har mer perspektiv på det som hänt.

      Det är underbart att höra att syskonen var så fästa vid varann, samtidigt ledsam. Det går säkert med med Lykke, för sonen är ju van att ha syskon, fast det är blir en lillasyster nu. Allt gott!

  3. 11 maj, 2011 08:57

    Du är INTE en dålig mamma, men jag förstår precis hur du tänker och resonerar!! Jag är nu sjuk också, gravid på slutrakan, och så slut i kroppen att jag knappt vet nån utväg. Igår var barnen på dagis och på kvällen hos sin mormor, jag kände mig som världens sämsta mamma, som inte orkade med mina egna barn… Men det är ju inte så, utan vi gör ju det FÖR barnens skull, så att de ska må bra. En mamma som inte orkar nåt är ingen bra mamma. Men jag förstår dig..det föll massa tårar även för mig igår.

    • 11 maj, 2011 06:41

      Lite dålig är jag. Kanske för att jag klagar såhär offentligt, men det är lite skönt att skriva av sig och låta känslorna flöda.

      Jag beundrar dig för att du vågade bli gravid så ”snabbt” med nummer tre. Då kan det ju inte vara så oerhört hemskt med twins ändå, om du förstår vad jag menar. Tårar kommer och de har sin plats de också.

  4. klarabella permalink
    11 maj, 2011 09:50

    Du är den bästa mamman för dina barn! Fina kommentarer ovan, instämmer!

  5. Johanna permalink
    11 maj, 2011 02:12

    vänd på d- William FÅR vara med sin farmor och farfar!tänk vad mysigt!och du KAN få hjälp-alla kan inte d. nu menar jag inte, att du inte skulle få vara ledsen, men du kan ju se det som om William får en gåva när han får vara med farmor och farfar.

    • 11 maj, 2011 06:43

      Det har du ju alldeles rätt i. Jag tänker nog så för det mesta, men ibland vill jag vara den där supermamman, jag är rädd att W ska tycka mer om farmor och farfar och inte om mig. Kanske det är det som rädslan och ledsamheten bottnar i ibland.

  6. 11 maj, 2011 06:52

    Jag hade vattkoppor när jag var bara en månad gammal, men enligt mamma klarade jag det mycket bättre än min 3-åriga storasyster (för att inte tala om mamma som också hade vattkoppor samtidigt). Tyvärr smittar de ju mest strax före de blommar ut, så det kan ju hända att twinsen blivit smittade. Men jag håller tummarna för att de ska klara sej, det är säkert tillräckligt jobbigt med två småttingar ändå. Fast å andra sidan skulle ni ju ha det ur världen då. Kram på dej!

    • 11 maj, 2011 07:35

      Ja, tyvärr vet jag att de redan kan ha smittat, men jag hoppas att twinsen skulle ha nåt skydd från att jag numera är immun. Hoppas, hoppas! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: