Blött
Det känns som om dygnen har blivit längre. Jag sover och somnar om. Vaknar och sover. Jag trodde klockan var sju på kvällen, men den var bara tre. Fast det var bra.
Jag åker iväg och shoppar själv och äter en lyxmiddag med latte på en närbelägen krog. Det vill säga: handlar mat för surt förvärvade stålar och äter på McDonald’s. Mmm, de har det godaste kaffet jag vet.
Sambon är inte riktigt klok. Han ska ut och springa i det här paraplyvändande ovädret. Han fick nog inspiration från gårdagens Sthlm maraton, som jag vet att han längtar efter att få springa igen. Karaktärsbyggande, brukar han säga om att springa i regnstorm. Karaväder, säger jag och tar en paj till kaffet.
Stuff
Det goda i livet:
Fammos, sovande tvilingar som ler så man smälter som snön i tövöder, mjukt babyhår, rostbiff, nypotatis, sjalbarn, nya spisen, sonen som bygger med farfar, Williams sköna kommentarer*, sol mellan regnmolnen, våra skåp som kommit från Ikea, svärföräldrarnas nya soffor, läsa böcker + mysstund med W innan sovdags, gratis stickmönster, Spotify och allmänt mys.
Det lite sämre:
Att inte ha tid för det man vill, pengar, D-vitamin, gallskrik från två små i två timmar, trötthet, Black Ops, mat.
*) Ikväll sa William till mig:
– Mamma du är snälldum. Det betyder att man är lite snäll.
Åt farmor hade han sagt, på finska, att han inte ville lägga sig, utan stanna vid fönstret en stund och se när vinden blåser i björkarna. ”Koska ne ovat niin kauniita!”. *smält*
Note to self: Det lönar sig inte att vara pruttduktig och gå och lägga sig kl 22 om ungarna inte sover. De ligger och låtsasblundar till 24, man halvsover och går sen upp för att mata dem. Sen sover man fyra timmar, matar igen och byter bajsblöjor. Ingen somnar om, man glor i taket. När de somnar om – och man själv – hinner man sova en timme tills nästa gång. Och nästa. Suck.
Blue Friday
Regnsmatter mot asfalten. Vi stannar inne. Sovande barn, det är tungt med rådgivningsbesök. Jag nystar garn. Över 820 meter blev det.
Härligt med färgterapi! ♥ Jag älskar blått, det syns väl inte? ♥
Garn:
* Rullen: tvillinggarnet Schoppel Wolle Fliegende Untertasse, färg Kommando. Dubbelfärgat garn ger två likadana nystan/sockor.
* Härvan: Sukkis, inhemskt, lokalt. Färg: Ritarinkannus.
Att ta emot hjälp
Efter dagens rådgivningsbesök, som förresten var väldigt trevligt, konstaterade vår hälsovårdare att jag kanske skulle må bra av lite extra hjälp här hemma. Jag hade ju fyllt i den omtalade blanketten, med frågor om hur jag mår, hur man klarar att ta hand om bebisarna och allt sånt. Det var enkla kryssfrågor, där man skulle ge betyg åt sig själv en vecka bakåt. Några ”depp-poäng” hade jag ändå.
Varför känns det så svårt att säga: ”Ja tack, ja va underbart att nån hjälper mig! Ta hit bara!” när det är något man får och har rätt till? Efter att vi pratat om det en stund, hälsovårdaren och jag, fick jag fram att jag tycker det är väldigt svårt att ta emot hjälp. Hon svarade mig att det är lustigt, när man förr i världen ofta fick hjälp inom familjen/släkten och det var en naturlig sak att hjälpas åt. Nuförtiden ska man vara så duktig och klara sig själv.
Jag har inte tänkt på det så. Jag kan visserligen vara rätt lat också ibland, men jag gör saker när man måste. Jag tycker inte att jag lider av nåt duktighetssyndrom, men det är svårt det här med hjälp. Och vad ska en främmande människa gör i mitt hus? Ska hon ha mina barn? Jag känner inte honom/henne. Ska hon städa åt mig? Eller ha mina barn medan jag städar? Eller vad gör man? Hjälpa till att mata barnen, är det enda jag kommer på just nu. Det känns lustigt, ovant och konstigt. Ska hon passa barnen medan jag stickar sockor? Haha, mina funderingar blir knäppare och knäppare ju mer jag funderar. Hela den här grejen är ju för min skull, nåt bra, jag vet ju det.
Idag är det en regnig dag. Jag hade bara tur när jag kom ihåg rådgivningsbesöket. Jag visste att det var snart, men kom inte ihåg datumet. Så kollade jag i korten och märkte att det var visst idag! Puh.
Nu är vi hemma igen. Jag har, för första gången burit barnen från bilen hem till dörren – in – själv. Sådana här gånger tycker jag det skulle vara så lätt med ”bara” ett barn. Bara en bilstol att kånka på. De där tvåhundra metrarna från bil till hemmadörr (eller hur långt det nu är?) kändes som ett litet maratonpass, det är så bökigt. Inte för massan, kilona, utan för att stolarna är så knasiga. Jag har sett att det finns stolar som ser ut som resväska, med handtag. En mamma hade en sådan på Ozbaby.
Kameran dog. Eller nja, batteriet är på laddning idag. Jag fotar för mycket. 😉 Nu ska jag peta i mig lite makaroner och kanske ta en liten kaffeskvätt så man vaknar till. Gäsp. Fredag.
Strategiska mått:
Isaac är 5,4 kilo och 58 cm lång. Han växer mest och har haft en riktig spurt sedan sist. Milja är en graciös prinsessa med sina 4,7 kilo och 55,5 cm. Båda följer sina egna kurvor och är ”fina bebisar”.
Sena nätter
De här senkvällarna, som har brukat vara min favorittid på dygnet, har blivit mest gråt, skrik och ledsamhet. Det är både ledsamt och irriterande med ett (eller två) barn som skriker och har ont. Stundom tycker jag det är värre att sitta och hålla, det hjälper ju inte. Plus att jag försöker tänka på att hålla dem tysta så att sambon får vila, de kvällar han lägger sig tidigare, plus att inte William ska vakna. Men W har – tack och lov – sovit bra, trots skrik. Han vaknar ofta ändå mitt på natten och smyger sig till vår säng, för att han känner sig ensam i sitt rum.
Ibland känner jag mig lite ensam här hemma på dagarna. Det är mysigt med barnen, men också rätt monotont. Det är en sak att sitta med blogg och facebook för nöjes skull, men de ersätter aldrig kontakten med människor. Det är bara ett komplement. Fast på sätt och vis är det skönt att vara hemma också. IQ-befriande, slappt och man måste ”bara” sköta ungarna. Allt har två sidor.
Ikväll tog jag alla tre barnen och gick till en lekpark lite längre bort. På en av mina vagnpromenade hade jag sett ett stort leksakståg som jag trodde William skulle gilla. Och jag hade rätt. Han tyckte om tåget. Jag serverades sand-kaffe i restaurangvagnen och ombads dricka upp allt – på riktigt. Sen fick jag hindra William från att verkligen dricka sanden.
Strax innan vi kom hem sa William: ”Mamma, jag har kissat i kalsare”. Sen vände han sig mot mig och flinade brett. Åååh, va arg man blir, men man kan ju inte visa det. Fast man behöver inte gilla det heller. Igår kissade han på sig två eller tre gånger helt med avsikt. Han vill ha vår uppmärksamhet. Det finns ju sätt.. och ja, så finns det sätt. Det här är ett av de jag avskyr mest och han vet det. Blä vad den ungen är lik mig när jag var liten. Här får man igen för allt man orsakat!
Mika är snäll och trött. Han hjälper mig att mata fast det är mitt i natten. Ibland lägger han sig tidigare för att få vila. Jag längtar efter att få sova en hel natt. Jag har inte sovit längre än tre timmar i sträck på två månader, det börjar kännas. Jag är lite mosig och har sådana där småskavanker som återkommande ögoninfektioner, lite ont i halsen och axlar/leder. Det skulle inte förvåna mig om det här är just såna där opportunistiska infektioner. Jag försöker se framåt och tänker: Det går över, allt går över. Det går framåt, varje dag.
Tack och lov för att ungarna sover – båda två – när de sedan somnat för natten. Vare sig det är ett eller två på natten, men sen sover de två pass. Ett pass = sova ca tre timmar, en matning.
Det tar emot att bära in såhär skönsovande barn, när man varit ute. Tänk om de vaknar?
Ta ihop hälen
Man lär sig något nytt varje dag, även om man är hemma.
Idag har jag lärt mig att ta ihop hälen, så att undersidan blir kilformad istället för platt. Såhär menar jag. Den lila sockan har en vanlig hoptagning, medan den orangea har en annan. Skoj! Det där ska jag använda framöver. Jag undrar om det är just det här som ibland kallas raglanhoptagning? Det var förresten enkelt, bara man vet. Så är det ju alltid.
Dagens favorit:
Vi hade besök av J och hennes två kids. William gillade den yngre, snart ett år. Han gav kex, kramade och låtsades att ettåringen svarade. Det är väl roligare ibland med någon som är liten och som inte tar för sig lika mycket och som man lättare kan bestämma över? 😉
Dagens noja:
Åldergrupperingar.
Gränsfallet.
Dagens killsamling:
Alla mina killar fastande på bild samt stilstudie: Isaac.
William: Jag bestämmer över dig, för jag är stor! Isaac: Är du inte klok? Jag bestämmer, jag håller dig vaken om jag vill. Hah.
Bröd och mys
Idag hade vi slappmorgon. Inget måste-stiga-upp för den här myshögen. Istället låg vi där, som vi brukar ibland, i en enda varm hög av täcken och trasor. En av tvillingarna sover på min mage, den andra tätt intill – det är ett vinnande koncept för ledsna barn – i alla fall med 99 procents tillförlitlighet. Funkar dock inte när de är hungriga, såklart. 😉
Idag spelar jag mer sommarmusik, jag siktar på att sticka några varv. Jag hann få klart ett par sockor igår (hurra, det tog bara en evighet!) men det är inte lätt. Det går att sitta vid datorn och klicka på lite FB, men allt annat blir begränsat, på kvällarna. Då har båda bebblorna sin Skrik-och-Bröl-period. Så somnar de runt halv ett eller ett och sover natten igenom, bortsett från att de vaknar och vill ha mat.
Jag har ett matbröd på jäsning. Det känns trevligt när man kan baka ett bröd genom att bara höfta innehållet. Sen kom jag på att jag glömt saltet, så jag fick knåda in det. Vilken tur att jag kom på det då. 😉 Nu är alltså tantifieringen total; här spelas gammalmodig musik, det stickas, virkas och jag bakar. Det fattas bara en spinnrock, kardor och en katt hos oss. Katten – kommer inte att hända eftersom sambon är allergisk – men kanske jag går på nån kurs och får karda egen ull någon gång. Det vore coolt. Yay för tantålder!
Dagens Miljalilja:
Lyx!
Jag är på så sjukt bra humör nu, att inte ens det antågande regnet gör mig deppad. Jag var ute och gick, till Posten, med twinsen. Man vänjer sig vid en stor vagn också, nu känns den inte alls lika bökig längre och den ryms ju nästan överallt. Hurra!
Sen skadar det ju inte att det kom ett litet paket heller. Eller ja, det ena är inte ett nystan, utan ett ”ufo”, med ett flerfärgat garn som randar sig på ett speciellt sätt. Nu ska vi se om jag klarar att nysta upp det, det är dubbla trådar och det finns till och med en video för hur man ska göra för att öppna det.
Milja och Isaac sover på balkongen. Jag lyssnar på min sommar-CD, den är inhandlad i tidernas begynnelse för 89 kronor på Ica Maxi. Den är extremt tantig och extremt bra! Jag har haft den i många år och den ger mig en så fantastisk sommarkänsla! Här kommer lite mer feelis-bilder.
PS. Om nån hade sagt till mig att man kan må såhär bra efter att ha fått tvillingar, skulle jag inte ha trott dem. Ibland får jag nån hormonchock eller jag-vet-inte-vad, men jag blir så glad att jag skulle kunna gråta, för att det har gått så bra och för att jag njuter av stunden. För att jag finns till, för att mina barn finns, för att jag orkar med det ja. Tack livet! DS.
Status
En skvätt kaffe, tre kvarglömda Dops, solsken, sommar och två underverk i min famn. Ja, kan det bli bättre nu?
När saker funkar och är sådär bra
Nu är besiktningen klar! Jag är eftergranskad, godkänd och utkörd. Tack och hej, nu kan jag inte säga på återseende, sa läkaren, eftersom det är hon som bara träffar mammor som är eller vill bli gravida. Det kändes bra – att allt har läkt som det ska – men lite sorgligt också på något sätt. Jaha, nu ska man aldrig ha mera barn. Vi/jag är jättenöjda som det är, men det kändes på något sätt definitivt. Alla dörrar är stängda på den fronten. Ändå var det en del av mig som sörjde. Den här biten av mitt liv är över. (hjälp, jag är gammal! 🙂 ) Fast mest skönt är det ändå. Vi lär ha att göra de närmaste åren ändå! 8)
Det verkar bli en allmänt mysig dag. Bebisarna sover, jag ska just sätta dem i vagnen och gå ut i solskenet och 14 plusgrader. Jag fick en rolig avi på posten. Hmm, vad kan det vara? 8)
Jag har plockat fram lite storlek 62-kläder. Yay, klara färger! Det påminner mig om hur mycket jag gillar olika starka färger tillsammans. Jag har skaffat dem på förhand, för jag vågade nästan inte köpa nåt i 50 eller 56, när jag i början inte ens vågade tro att mina två små underverk skulle överleva (alla pratade ju om risker hit och dit, för tidigt födda och så vidare, speciellt med tvillingar). Och nu är de här! Jag fick två! Ibland ser jag mammor med tre barn och tänker att de har väntat barn mycket längre än jag. Fast också fått uppleva andra saker, flera otroliga förlossningsstunder, längre tid av bebismys också kanske mer tid för det enskilda barnet. Eller så inte! Kanske de inte alls hade så mycket tid de önskade ändå, om barnen är nära i ålder ändå.
Nu blir det att planera lite träning så smått igen. Eller ja, väldigt försiktigt än så länge, men kanske en liten joggingtur i det fina naturspåret snart? Nu vet jag att jag kan och får, bara jag orkar.
Förresten, det där med faderskapet och godkännande av det, för de som inte är gifta. Man ska få en kallelse. Varför vi inte hade fått nån vet jag inte. Inte visste de på socialen heller. Dessutom borde de ha hunnit skicka ut en påminnelse om det redan. Men nu har jag själv bokat en tid! Det är bra när saker fungerar, I like!
(Går-)dagens bästa:
Jag fick mitt stora barn att äta sallad, när jag sa att den vita, krispiga delen på kinakål smakar äpple. Han åt tre bitar, hah!
(Går-)dagens sötaste:
”Mamma, jag kan inte kramas så mycke, för min arm går av.”
