Mika kockar: Italienskt
Det här är egentligen en gästblogg från Mika, men han orkar inte skriva, så jag gör det istället. Jag har liksom alltid några extra ord som bara ramlar ur mig.
(Du borde starta en egen blogg, sa jag till Mika. En som handlar om din träning, och mat, som du är så bra på. Han småskrattade lite och sa: Jo, det borde jag väl. Och visst borde han? Han har ju en redan en fotograf, om han önskar. 🙂 )
Hur som helst fick jag en jättefin Italieninspirerad rätt, serverad av mästerkocken himself och hans trogne tjänare, Lillkocken Isaac som satt bi, för moraliskt stöd.
Det är syrlig potatissallad med kronärtsskocka, grön pesto, mozzarellakulor och sallad. Till det, en smakrik tomat- och paprikasoppa med knapriga vitlökskrutonger och en touch av kokos-lime. Mmm, gott! Det här är faktiskt ”Halv åtta hos mig”, på riktigt. ^_^
Det enda som retar mig är förkylningen, så att jag inte fick den fulla smakupplevelsen. Glad Kristi himmelsfärd, säger vi med dessa bilder!
Paus
Egentligen har jag inget vettigt att skriva. William ser på Bamse, jag snuvar och snörvlar, Mika steker något. Isaac pratar med den som lyssnar. Milja sover. Det är en gäspig kväll. Bra så.
Förresten; vad gör en ”perhetyöntekijä”? Är det en rådgivare eller någon som ger konkret hjälp? Jag är inte riktigt på det klara med vad vår hälsovårdare sa.
Görare och Tidsförstörare
Jag blev alldeles paff när jag läste Evas inlägg om hur en dag kan gå till hos dem. Att för det första vakna halv sex och inte somna om ordentligt, skulle få mig sjukt trött. William sportade ju med det när han var två år; han vaknade fem eller halv sex. Det enda jag hade i huvudet då, var att somna om – att orka tills klockan blir elva, så jag får lägga honom.
Sen gör Eva mat på morgonen också! Vilken superkvinna! Det är sådana där personer som är Görare och sådana lyfter jag på hatten åt. Det är så jag önskar vara. De bara gör saker och får dem fixade. Wilis fammo och faffa är både utmärkta exempel på att bara göra saker, när nåt kommer framför dem. Jag är en TidsFörstörare. Jag tänker, funderar, ”ska jag? borde jag?” och så går det åt en massa tid till att fundera, när jag bara kunde göra. Som t.ex. att laga mat. Jag kunde ju laga mat istället för att sitta här (fast nu har jag inte suttit här i ett svep, utan matat, vyssnat och kramat och pratat med mina barn mellan varven). Jag vet inte hur jag nånsin ska klara av det Eva gör, att ha tre barn som ska ha varm mat två, tre gånger om dagen. Nu är det ju lätt, de ska bara ha mjölk. Men ni förstår, lätt på ett annat sätt.
Jag vill saker, jag tänker att jag ska göra. Men genom åren har det visat sig att det där görandet i mitt fall bara fungerar periodvis. Jag kan om jag vill. Är det kraften, orken eller viljan det är fel på? Tänk om jag hade samma intresse för mat, som jag hade för sockstickande. Jag skulle ju bli en kock på nolltid och göra trerätters varannan dag. 😛 Det ena utesluter ju inte det andra, men allt tar upp värdefull tid.
Ibland behöver jag en vänlig knuff i rätt riktning och inte gärna av de som står mig allra närmast, för då blir jag bara sur. Jag kan göra en massa saker, det vet jag ju! Ibland får jag storfnatt och diskar, städar, plockar, rensar avlopp, bygger tågbanor – ja allt på en gång! Sen kommer det dagar då man vandrar runt sådär halvsovande till halv två. Matar barn, tröstar, sover igen, matar, sover.
Och sömn ja. Vissa människor tycks också behöva mindre sömn. Som Mika. Han klarar sig helt klart med mindre sömn än jag, fast jag kan inte bevisa det. Det gick bra för mig i skolan, men det hände att jag somnade mitt under en lektion. Inte för att jag ville, jag kämpade emot, men det gick inte.
Det handlar självfallet om vad man prioriterar. Sömn, mat, familj, hobby – allt. Jag brukar säga att det är svårare att få barn senare i livet, eftersom man är van att ta upp mycket tid själv. Och för att vissa människor, som jag, ofta satsar mer sig själva, som det brukar heta. Eller är det där något man är van vid från början, redan i den egna familjen? Är det något man kan lära sig med tiden? Varför tar vissa upp mer plats, medan andra per automatik nöjer sig med mindre tid och rum; när sker kodningen? William är ju en sådan person, som vill ta plats. Det ska han också, men inte all plats.
Man ska också hålla i minnet att allt inte är så rosenrött som en del blogguppdateringar och Facebook-statusar förtäljer. Det är av en naturlig orsak; man vill inte låta bitter och arg, man vill inte hänga ut personer, vissa saker är privata. Jag har inget perfekt förhållande, men det är perfekt för mig. Och om vi tjafsar om saker, sätter jag inte ut det i min blogg, för texten ligger ju kvar efter att det är utrett. Och vissa saker ska man hålla för sig själva. Det är bara en påminnelse om att alla inte är så duktiga och perfekta som de ger sken av. Inte jag heller, om det nu verkar så.
Vilken sorts människa är du, Görare eller Tidsförstörare? Eller kanske nåt mittemellan?
Utebilder
Igår tog jag en del bilder, som uteblev för att William kräktes. Vi var livrädda att han hade fått nåt magvirus, men det verkade som om vi klarade oss med nåt slags värmeslag eller för mycket sol. Eller nåt. Han hann i alla fall kräkas på mattan, i sitt rum, i hallen, på två av mina väskor… Jag h.a.t.a.r. maginfluensa, det är det värsta som finns! >_<
Idag mår han bättre, han kräktes bara två gånger igår. Bebblorna mår bra än så länge och vi hoppas, hoppas det fortsätter så.
Ute är det så somrigt och helt underbart. Liljekonvaljer och syréner blommar. Det doftar sommar överallt. Och sambon som är så varmblodig och favorit hos myggen fick sina premärbett.
Spetsigt
Ja, hurra! Medan tvillingarna sov i vagnen på balkongen, hann jag sy färdigt tån på min första spetssocka. Jag har inte vågat mig på såna mönster förut. Fast jag gillar inte ordet ”spets”, det låter så gammaldags. Idag lärde jag mig hur man syr ihop tån, när man har 18 maskor kvar. Jag vet inte vad det heter på svenska, men på engelska heter det Grafting eller Kitchener Stitch. En bra video finns här. Det är vissa småsaker jag inte gjort helt rätt, några maskor ska eg vridas på ett annat sätt, men det här får vara testsockor. Och för att vara testisar tycker jag det är rätt bra. Här får ni en glimt av mina sexiga, håriga ben också. 😉
Okej, en kvar då. Nu är jag jättesugen på att sticka något i turkosblått!
Kabel
När man umgås mest med barn, speciellt med lite yngre barn som William, som älskar prutt- och bajshumor, blir skämten ibland lite dråpliga. Och situationerna. Till exempel tycker man det är lyx att sitta på toa ifred, speciellt om man har trosskydd. William är väldigt nyfiken, som nu barn är, och frågar om dittan och dattan. Han kollar mycket på saker med kroppen. Min mage ”är liten igen”, efter att twinsen är ute, men enligt William ser den ut ”som ett ruttet ägg” och naveln är ”ruti”, för att den har mörknat lite. 😀 Hurra, va kul det är att höra sånt där!
Hur som helst, om någon är finkänslig, ska den sluta läsa här.
Alltså. Något av det värsta som finns när man är ensam hemma med ett, två, tre eller femtio barn, är att lägga kabel. Jag vet att jag måste gå nu men att det finns risk för att ungarna skriker. Jag sätter ner den ena tvillingen i sittern, den andra sover. Så jag vet att man måste skynda mig.
Men det går ju inte! Speciellt inte om man äter järntillskott. Man sitter där och frustar och ynkar och det påminner en sannerligen om något man har varit med om förut på sjukhuset. Sen hör man de där små benen i sittern, de sparkar lite fortare, det kommer nåt litet ynk och man vet inte om det är från en själv eller barnet.
Jag måste läsa nåt, det hjälper. Jag greppar efter något inom räckhåll. Hmm, en tom tvättmedelsflaska. Aaah, krysta, tensider! Suck, enzymer. Men kom ut, kom ut, jagmåstegå. Jag tänker sjuka tankar som ”jamen, va duktig du är, man ser redan håret, kom igen” eller när William såg en spindel krypa under toastolen och sa ”hallå lilla pindeln koma uuut”.
Sen hör jag missljud från köket och tänker på att andas och puscha och allt sånt trevligt. Så släpper den. Hälften. Så sitter man där sådär halvnöjd, men det får duga. Det har hänt att jag tagit med ett barn i famnen om det har varit riktigt kris, men det var inte så lätt. Var ska man sätta ner ungen när man är klar?
Det var dagens propp från mig. Hoppas ni tål min humor. Det är inte lätt med två små och trög mage. Att lägga kabel är ett nödvändig ont och ibland mer ont än annars. Man vet ju inte alltid sånt på förhand. Nu ska jag gå ut med mina två minsta. Det är ju sommarväder och över 20 grader. Då kan man inte sitta inne och krysta.
Nej nu!
… kan vi ju inte älta det här med magistraten mer. Jag har gjort det jag ska, pappren ska lämnas in som de önskar och faderskapet bevisas nästa vecka. Eller bekräftas, borde det heta, inte godkänna eller bevisa.
Inte kan man vara sur eller tvär när man har såhär störtsköna ungar! Som dessutom har börjat få D-vitamin och tycks klara det, två droppar såhär långt. Det är D-tipat vi ger dem, den vi fick från rådgivningen.
Ett nytt brev
Det kom ett nytt brev från magistraten idag.
Igen, med helt knasiga uppgifter. Det står fortfarande att jag är gift med mitt ex. Dessutom var brevet adresserat till oss båda – på samma adress i Finland! Alltså det här är helt sjukt! Undrar om han vet om det? Jag vet var han bor, vi pratar då och då. Han bor med sin nya familj i Sverige. Sedan sex år tillbaka.
Jag har ringt och bett magistraten reda ut det här. De skickade efter ett utdrag från Befolkningsscentralen. Så fick jag hem en blankett, där allt var rätt, där det stod mitt namn och barnens personnummer, men inget överflödigt, inget om pappan, eftersom det inte var ”utrett” enligt lagen.
Jag fick också veta, när jag ringde till Socialen för ett tag sedan, att man ska få en automatisk kallelse till att bevisa faderskapet, men det fick vi inte heller. Jag har bokat tiden själv och de hade ingen ledig förrän den nionde juni. Finns det nåt som funkar?
Vi ska ha dop, men det blir i juli för att alla ska kunna komma och för att det passar oss då. Men icke finska staten! Här ska det ske inom två månader efter att barnen fötts och då ska allt vara klappat och klart. Är man inte gift, döper man inte sitt barn i tid – då skiter det sig. Gå och brinn på nåt varmt ställe, liksom.
Så nu ringer jag ingen, den här gången är jag inte lika glad. Förra gången vi var dit, alla tre; William, Mika, jag var efter att vi flyttade. Vi frågade magistraten om alla papper var ok, vi satt ju där, de satt där, vi frågade. Och det trodde vi.
Senare framgick det att de på något märkligt sätt, hade fått det till att William bodde ensam kvar i Sverige. Därför krånglade min mammapeng förstås!
Den här gången sitter Kela inne med 480 euro i barnbidrag och kan inte klämma ut det för att magistraten töntar sig! Funka nu bara, arma system! Hur ska man göra då det inte ens blir rätt fast man går dit, fixar på plats?!
— lite senare—
Jag ringde magistraten och rabblade upp mitt ärende på finska. Först verkade hon i andra sidan luran inte fatta nånting och blev lite irriterad. Ja! Det var jag också! Jag orkar inte ens försöka dra sådana här ärenden på svenska, med risk för ytterligare missförstånd. Dessutom kan de knapra sig med sina svenska brev, skicka på finska om ni har så bråttom så svenskan bara blir knagglig och det blir en fel i brevet. Det är ju ändå staten (och kapitalet 😛 ).
Det visade sig att det har förekommit en intensiv brevväxling mellan TYKS, Kela och magistraten. Det var sjukhuset som först skrev ned uppgifterna, alltså de felaktiga. De skrev att jag fortfarande var gift. Rättelsen kom den 1.4.2011, alltså knappt två veckor efter att tvillingarna var födda, om att jag är frånskild, fast jag varit det i sex år. Inte enligt finska myndigheterna. När sedan automatutskicket gick ut i förra veckan, kom inte den där rättelsen med, eftersom ”inga andra uppgifter än adress följer med, när man flyttar inom Norden.” Men herregud, svenska staten då? Har jag, enligt finska papper, varit gift, fast det står ett annat datum på pappren, sex år tillbaka? Man kan ju inte ändra sånt retroaktivt. Eller? Nu säger magistraten att det ska vara korrigerat, men jag vågar inte tro det. Tvillingarna är födda inom ett äktenskap med mitt ex, enligt databaserna. Det är det vi nu försöker korrigera. I nästa vecka får vi i alla fall ett officiellt papper på vem som är fadern.
Jag är bara lite rädd för att den här grejen som sjukhuset trasslade till, kommer och biter oss i ryggen ännu någon gång, när det blir papperskrig.
Frukostmys
Det blöta vädret fortsätter. Här ligger jag med den knorrande myshögen och lyssnar på regnets smatter. Isaac vill sova, men väcks av sin viftande syrra. 🙂 Inatt sov de faktiskt ganska bra. De somnade efter 12, sen gav jag nappen åt Milja x antal gånger. Jag vet egentligen inte hur länge jag höll på, men jag hade fram spikmattan däremellan och hann ligga på den ett tag, ta bort den och fundera på annat. Höll på att somna.
Sen vaknade de för att äta kvart i fem – och somnade om i sin egen säng. Sov till åtta. Man kan ju inte klaga! Det är ju fantastiskt att två såhär små sover så, samtidigt! Nu ska jag mysa med mina barn, pussa små bebishänder som doftar mjölk och ludd och vila efter att alla tre fått frukost. Ha en fin start på veckan!
Ikväll
Regnet har gett med sig för tillfället. Skogen runtom huset är lugn och andas svalka och fukt. Det doftar sommarregn. Tvillingarna är utslagna efter en bilfärd och matvarorna är i kylskåpet. Här skruvas Ikea-möbler, än så länge går det utan invektiv. Jag gick ut för att försökta få fatt i känslan efter regnet. Så mycket fina färger det finns i naturen! Jag blir inspirerad att sticka mer sockor i naturens färger: lila, grönt och blått. Fast inte samtidigt.
Om det här skruvintresset håller i sig kommer sonen att bli väldigt bra på att meka med molijänger och molijoxer. Det är väl såhär småkillars intresse börjar, det som senare leder till att de skruvar mopeder och bilar. Och det är något han själv har kommit på att han gillar. Han är noggrann; han kollar instruktionerna mellan varven, funderar och leker. Det är viktigt att få vara med!
