Hoppa till innehåll

Görare och Tidsförstörare

1 juni, 2011

Jag blev alldeles paff när jag läste Evas inlägg om hur en dag kan gå till hos dem. Att för det första vakna halv sex och inte somna om ordentligt, skulle få mig sjukt trött. William sportade ju med det när han var två år;  han vaknade fem eller halv sex. Det enda jag hade i huvudet då, var att somna om – att orka tills klockan blir elva, så jag får lägga honom.

Sen gör Eva mat på morgonen också! Vilken superkvinna! Det är sådana där personer som är Görare och sådana lyfter jag på hatten åt. Det är så jag önskar vara. De bara gör saker och får dem fixade. Wilis fammo och faffa är både utmärkta exempel på att bara göra saker, när nåt kommer framför dem. Jag är en TidsFörstörare. Jag tänker, funderar, ”ska jag? borde jag?” och så går det åt en massa tid till att fundera, när jag bara kunde göra. Som t.ex. att laga mat. Jag kunde ju laga mat istället för att sitta här (fast nu har jag inte suttit här i ett svep, utan matat, vyssnat och kramat och pratat med mina barn mellan varven). Jag vet inte hur jag nånsin ska klara av det Eva gör, att ha tre barn som ska ha varm mat två, tre gånger om dagen. Nu är det ju lätt, de ska bara ha mjölk. Men ni förstår, lätt på ett annat sätt.

Jag vill saker, jag tänker att jag ska göra. Men genom åren har det visat sig att det där görandet i mitt fall bara fungerar periodvis. Jag kan om jag vill. Är det kraften, orken eller viljan det är fel på? Tänk om jag hade samma intresse för mat, som jag hade för sockstickande. Jag skulle ju bli en kock på nolltid och göra trerätters varannan dag. 😛 Det ena utesluter ju inte det andra, men allt tar upp värdefull tid.

Ibland behöver jag en vänlig knuff i rätt riktning och inte gärna av de som står mig allra närmast, för då blir jag bara sur. Jag kan göra en massa saker, det vet jag ju! Ibland får jag storfnatt och diskar, städar, plockar, rensar avlopp, bygger tågbanor – ja allt på en gång! Sen kommer det dagar då man vandrar runt sådär halvsovande till halv två. Matar barn, tröstar, sover igen, matar, sover.

Och sömn ja. Vissa människor tycks också behöva mindre sömn. Som Mika. Han klarar sig helt klart med mindre sömn än jag, fast jag kan inte bevisa det. Det gick bra för mig i skolan, men det hände att jag somnade mitt under en lektion. Inte för att jag ville, jag kämpade emot, men det gick inte.

Det handlar självfallet om vad man prioriterar. Sömn, mat, familj, hobby – allt. Jag brukar säga att det är svårare att få barn senare i livet, eftersom man är van att ta upp mycket tid själv. Och för att vissa människor, som jag, ofta satsar mer sig själva, som det brukar heta. Eller är det där något man är van vid från början, redan i den egna familjen? Är det något man kan lära sig med tiden? Varför tar vissa upp mer plats, medan andra per automatik nöjer sig med mindre tid och rum; när sker kodningen? William är ju en sådan person, som vill ta plats. Det ska han också, men inte all plats.

Man ska också hålla i minnet att allt inte är så rosenrött som en del blogguppdateringar och Facebook-statusar förtäljer. Det är av en naturlig orsak; man vill inte låta bitter och arg, man vill inte hänga ut personer, vissa saker är privata. Jag har inget perfekt förhållande, men det är perfekt för mig. Och om vi tjafsar om saker, sätter jag inte ut det i min blogg, för texten ligger ju kvar efter att det är utrett. Och vissa saker ska man hålla för sig själva. Det är bara en påminnelse om att alla inte är så duktiga och perfekta som de ger sken av. Inte jag heller, om det nu verkar så.

Vilken sorts människa är du, Görare eller Tidsförstörare? Eller kanske nåt mittemellan?

10 kommentarer leave one →
  1. livet permalink
    1 juni, 2011 02:51

    Jag är lite av både ock. Det går i vågor.
    Det verkar vara nåt med den där generationen före oss… min mamma är också en riktig Görare!

    • 1 juni, 2011 03:12

      Ja, och den där ”mellangenerationen”, de som är 20-nånting nu, verkar ibland vara görare de med!

  2. 1 juni, 2011 03:07

    jag är ochså nåt däremellan men någon / några måste ju finnas där med

  3. 1 juni, 2011 03:30

    Ja, du stickar ju sockor – det är nog en vettigare hobby än att t.ex. ägna sig åt bloggen all ”ledig” tid. Och sen lagar jag nog inte mat alla morgnar heller, ibland finns det makaronilåda kvar att värma till en ny dag;) Fast jag är nog en görare. Jag funderar sällan, varken före eller efter. Kanske borde jag göra det mera… Fast jag kommer också från en familj där det alltid varit mycket jobb, många järn i elden och många barn. Man har inte kunnat irra omkring som en yr höna där (pappa har sett till att vi gjort saker;) ). Förr har jag haft ett stort sömnbehov, nio timmar/natt var mer en regel än ett undantag. Till all lycka är jag ganska bra mamma med sex i nuläget. Och herregud männsika – du har ju tvillingar. Jag vill inte ens tänka på hur många kakkablöjor du måste byta och flaskor du måste tvätta dagligen.

    • 1 juni, 2011 07:53

      Jag kan lätt sova bort 12 timmar, men det kanske ändras med åren. Det är tungt att sova länge! 😀 Nuförtiden klarar jag mig med mindre sömn, det vet jag, men inte lika lite som du. Eller Mika för den delen. Jag tycker bara du är så rama, du gör så mycket saker och det är kul att läsa om det! Fast ibland känner jag lite press på mig, att jag borde göra en massa saker, så var det före twinsen också.

      Man gör saker man måste göra. Jag antar att du gå enligt det konceptet också. Det är skönt ibland, tungt ibland. Vill göra så mycket eget. Ibland känns det som om jag behöver fler liv, jag har så mycket jag vill göra! 😀

  4. klarabella permalink
    1 juni, 2011 04:34

    Är en selektiv görare.

  5. 1 juni, 2011 08:41

    Jag är nog definitivt en tidsförstörare…och det ger mig grymt dåligt samvete ibland. Kan precis som du bara sitta och fundera skall jag si eller skall jag så..och så blir det hämtmat eller halvfabrikat för min del allt för ofta. Likadant med allt annat som bör göras. Det är som om det som bör göras tar emot, medan det som man vill göra blir av. Har också kommit till den slutsatsen att allt int är så rosenrött som det står skrivet, inte heller i min blogg, fast där är det nog int sååå rosenrött…och ibland bara måst jag skriva om jag mår jättedåligt..vilket kanske int är det allra bästa. Å andra sidan om jag gör det, handlar det bara om mig och mina känslor, nämner aldrig den egentliga orsaken. Jag skriver ingen skit om nån på min blogg. Jaaa..sån är jag..

    • 1 juni, 2011 09:31

      Det låter väldigt mycket som jag, det du beskriver. Med maten, tankarna och allt det. Och ja, jag vet ju att det inte är sådär rosenrött, jag kom bara att tänka på det när jag såg en artikel i nån tidning om att ”folk blir deprimerade av Facebook” – för att alla skriver bara bra saker. Men konstigt! Visst skriver man dåliga saker också, men nån gräns finns det ju och de flesta har en spärr, när det gäller privata saker.

      Ibland önskar jag att jag skulle bli en sådan där crazy bloggare som Lady Dahmer eller Annika Lantz och skämta hejvilt om det mesta, men jag har insett att folk tar det så seriöst, när jag överdriver saker, och det vill jag inte. Sist och slutligen är jag inte en sådan person ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: