Blekfisen och hettan. Och garn därtill.
Okej, okej.
Man ska inte klaga på värmen. Man får inte, ska inte. Hela vintern kämpade vi med snön och piskade vindar i -20° och neråt. Så vi ska välkomna solen och värmen. Ändå är det här lite på gränsen till vad jag klarar av. Eftersom jag bränner mig bara genom att se på solen, (nästan) är det ingen idé att gå ut och njuta mitt på dan. Jag njuter inte om det är för varmt, det går inte. Jag mår mest illa och vill vara stilla.
Det där med att pressa sig i solen är passé för många år sedan. Det är ingen idé att öva på hudcancer. Istället njuter jag som sjutton av de varma eftermiddagarna och kvällarna och sena nätter. Igår var det 17 grader ute, mitt i natten, då jag matade twinsen. De sov som stockar och jag fick verkligen jobba för att få i dem maten. Jag hörde en ensam koltrast sjunga och vinden tog tag i min sommartunna gardin vid den öppna balkongen. Ögonlocken höll på att ramla ihop, men glad var jag ändå. Över sommaren. Så tro inte att vi albinosar hatar sommaren bara för att vi inte kan vistas ute under dygnets allra varmaste timmar. 😉
Jag älskar sommaren, men det här extremvädret är lite knepigt. Antingen är det superkallt eller supervarmt. Och tro det eller ej, det är precis det som växthuseffekten innebär – inte bara att vi ska få varmare somrar och fler insekter – utan toppar och dalar, varmare och kallare. Det måste ju jämna ut sig nånstans.
Jag är antagligen också den enda som tänker på garn, eller en av få idag. Kanske för att det är tisdag = online stickcafé och kanske för att jag fick ett par härvor på posten. Äntligen kan jag börjar på Monkeysarna jag har funderat på. 😀
Silkkivilla-garnen är gamla godingar jag plockat fram och nystat, de är ganska tunna garn. Från Naurava lammas/Zitron. Fast det är bara 50 g/härva, så de räcker inte til vuxensockor (om man inte kombinerar).
Garn som måste provas i mönster! Kolláge Sock-a-Licious i turkos (Blue Mist) och rosalila (Heather). Och så det underbaaara Casbah Sock, med kashmirull, merino och lite nylon. Det går till och med att tvätta i maskin, om man vågar följa det de lovar. Handfärgat, så varje härva är unik. Den här färgen heter Amethyst. Det är mjukt, fluffigt, underbart garn. En super-gilla-favorit direkt, i samma fack som Malabrigo Sock.
Det enda jag behöver nu är mer tid att sticka, men jag har ju hela livet på mig. 😀
Skrik, sand och bad, fast hemma
Vad är värre än en bebis som skriker? Jo, två som skriker samtidigt. Eller en som skriker i taget när man nyss fått tyst på den andra. 😛 Det förvånar mig att det går så bra som det går ändå. Mika och jag får inte fnatt – inte samtidigt i alla fall. 😀
Idag satt vi och åt, hela familjen i köket. Det har inte hänt förut! Ett barn har sovit eller så har jag eller Mika suttit och vyssjat eller tröstat en liten. Nu satt vi där alla, åt slät rotsakssoppa och sallad som Mika hade fixat och det var jättesomrigt och trevligt. Bebblorna satt och stirrar i varsin sitter på golvet och såg allmänt hänförda ut; Jaså! Det är det här ni gör här i köket! Solen sken in genom persiennerna och William åt sin mat för en gångs skull. Ett sant Halleluja-moment.
Lite mindre halleluja var det när Mika skulle lägga William. Vi brukar turas om att läsa åt W, det är hans och vår mysstund på dagen. Den andra sitter med bebisarna. Just ikväll var det mycket skväk och yl-pyl, från twinsen, av nån anledning. Ingen av dem var nöjd och jag var svettig och varm. Jag hade redan tidigare under kvällen badat William, vi lekte med burkar och jag hann tvätta både lavoar och toalett medan han plaskade i sin lilla bunke. Sen byggde vi tågbanor och jag hann sticka en häl och lite till på en strumpa!
Nu tyckte jag bebblorna kunde bada också. Det är dock inte lika enkelt att bada dem båda, samtidigt. Hittills har de fått fuskbada – jag har duschat dem under kranen i handfatet. Det räcker, men börjar bli lite trångt. Nu halkar de båda omkring med benen som hala ålar mot fatet, men det går. Problemet nu var ljudnivån: W försökte sova i rummet intill och jag försökte ta en av bebisarna i taget.
Nepp, nope. Det gick inte. Gråt och tandagnissel! Ingen av dem ville bli lämnad ensam i det hemska och tråkiga vardagsrummet!
– Nehej, inte då, tänkte jag och släpade en sitter till badrummet. Jag fick ta en i taget och den andra fick sitta och titta på. Det gick. Problemet uppstod när de skulle byta plats. Jag kan sitta med båda samtidigt i knäet, men jag kan inte bära och byta plats på dem på samma gång. Så jag fick ta dem, en i taget, via soffan, för att de skulle byta plats. Rena blev de. Sen fick Milja nån skrikpanikattack och gallskrek sig svettig igen. Suuuuck, tänkte jag. Vad är det för idé att duscha dem?
Ikväll höll de på till halv elva, då var båda tysta. Dock inte helt sovande, fast klockan snart är tolv. Nappar ramlar ut och så vidare. När de sover riktigt bra, sover de utan nappar. De har börjat störas av varandra gråt, den ena gör den andra ledsen. Fast det funkar också tvärtom – när båda är glada blir det mycket joller och prat. Koja, koja, och äum, glää är populärast just nu.
Och just det, vi var ute en sväng idag också. Jag firade ”Till jobbet utan smink”-dag. Eftersom mitt jobb är hemma, fick det bli här. I och för sig sminkar jag mig inte varje dag, för det är så skönt utan smink! Det är varmt och varmare blir det i veckan. 28 grader har de lovat till tisdag-onsdag. Huu, för varmt för såna här albinosar som jag! 😉
*) W har förresten börjat gnissla tänder och jag vet inte hur man får honom att sluta. Jag fortsätter förmana och säger att det inte är bra för tänderna och att jag dessutom tycker det låter obehagligt. Det är svårt med ovanor.
Tvillingbad på gång. Och pyjamaspåklädning. Jag står i duschen och fotar. Fast den är ju inte på. 😛
Gott med saft! Speciellt när det är i en burk, då är det av nån anledning godare. Hmm?
William och pinnförrådet. Han och jag kom på att man kan rada pinnar ”i bakluckan”, alltså inne i ringen, medan man gungar. Då var det extra roligt.
Sand är alltid roligt.
Den här killen vet var han har sin favoritplats – rakt på krockkuddarna såklart!
Randiga giraffer
En av de roligaste stunderna med sonen, är vid läggdags.
Jag kramar om honom.
– Mamma, jag kramar int dig, fast annars tycker jag nog om dig, meddelar han och motar bort min arm.
– Ska jag sjunga för dig, frågar jag.
– Nej. Klia min rygg, sjung Vide ung, kommenderar sonen och drar upp pyjamaströjan. Här ska det vara full service.
– Mammaaa, säger han sen och vänder sig om. Jag kliar dig försiktig på .. jag kan klia dig på magen! Han drar upp min tröja.
– Titta! Du har röda ränder!
– Jag tycker det är fint med ränder, svarar jag.
– Du är nästan som en giraff!
– Menar du inte en zebra?
– Nee. Giraffer kan också vara randiga.
Okej, se bara; man lär sig nya saker varje dag.
Sen tittar han på våra gliddörrar till klädskåpet. En av dörrarna har en enorm spegel.
– Varför är det en spegel på vår dörr?
– Kanske… för att vissa tycker om det. Det är bra om man ska spegla sig, när man klär på sig och vill se hur det ser ut.
Han grunnar vidare.
– Men… Varför är det golfbrädor på skåpen?
– Vad menar du? Inte heter det ju golfbrädor. Vad menar du?
– Varför är det golvbrädor på skåpen?
– Jaha, golv, hahaa… ja nej. Det kanske ser ut som golv.
– Man kan nog inte ha golvbrädor på skåp…
Alltså, haha, var får de allt ifrån? Goa, besvärliga, härliga ungar. Ibland tycker jag den här treårsåldern är så supersöt och lätt. På sätt och vis. Man behöver oroa sig för mopeder, sprit eller slagsmål, läxor och lata ungar. Och än så länge vill gossen somna, hållande sin mammas hand. ♥
Lite nytt på sidan
Nu blev det ett nytt sidhuvud. Såhär såg det gamla ut;
I den nya har jag stavat mitt bloggnamn med tre stycken T. T som i Tourette, för det är fortfarande något som jag har och skriver om ibland. T som i tvillingliv, helt naturligt det som tar upp mest tid just nu. T som i trebarnsmamma, för det är jag. 😀 Jag kunde fortsätta hur länge som helst, det finns massor med trevliga ting, tusen taker tom törjar ted T! Dessutom innehåller min mailadress tre stycken T. 😉
Bio
Dumma tics som förstör mina bioupplevelser. Eller så är det bara för lågt blodsocker tillsammans med höga, intensiva ljud, som gör att jag freakar och får panik. Finns det andra som reagerar som jag? Jag skulle vilja dra referenser till de där mutanterna i X-Men, men de har ju i alla fall nån ”special gift”. Jag har bara tics och hyperventilation. Nåja, det gick över när filmen nästan var slut. 😛
Det var en bra film. En varmare, personligare film om utanförskap, gåvor och så historia och referenser till X-Men-filmerna. Sevärd, men du får mer ut av den om du har sett de andra filmerna eller läst serietidningarna. En bra nördfilm med ett stort hjärta.
Förresten, jag måste vara mer insnöad än ja trodde i min bebisbubbla. Jag såg Eric i början av filmen och tänkte: Isaac, som lite större! Sen såg jag agent Moira Mctaggart och tänkte: Milja! Sen dog Erics mamma. Det var inte kul. 😦
(nördfakta: Fast det förklarar en stor del i hans liv & beteende.)
Till min syster
Till min älskade, underbara syster Jennie!
J, 5 år, B, 25 år
Ett supermegagrattis till dina ypperliga betyg och till det fina författarstipendiet, och för att du är just du! Sådana här dagar önskar jag att mommo skulle ha levt. Du fick aldrig träffa henne, men hon skulle ha varit så stolt, så stolt över dig. Jag vet att hon ser ner på dig idag och ler. Hon, som skrivit så mycket i sina år, skulle ha förstått hur svårt det är.
Precis som vi sa, när vi pratade, tycker man ibland att tiden går snabbt och ibland långsamt. Du började ju nyss i högstadiet! Jag tyckte jag var så stor och viktig när jag började i högstadiet, att jag kunde så mycket. När jag tänker på dig, är du hundra gånger före mig. Jag är så stolt över dig – och så glad – att du är så mycket mer än jag var. Du är mogen i ditt tankesätt, du är stark och initiativrik, du tar för dig, men inte på ett dumdristigt sätt. Du är en förebild. Du är någon jag får lära mig av. Du vet, vi fossiler behöver också någon att ta efter ibland.
Med dig är det alltid roligt. Man skrattar, larvar sig och pratar stundom allvar. Det är tack vare dig det byggs en bro mellan 30+ och tonåringarna; jag får vara en liten del av det du upplever och det är jag så tacksam för. Du påminner mig om saker, drömmar och förhoppningar som är viktiga, saker som jag kanske hade glömt annars.
Det är svårt att ha en klar bild av vad man ska bli, och leva upp till den, till allas, lärare och föräldras förväntningar, när man ska fylla 16. Det pratas i det oändliga om ”vad man ska bli när man blir stor” och i nian förväntas alla ha en klar bild av det. Jag hade inte en susning, kan jag tala om! Och hur kan föräldrar kräva sådant av sina barn, när de själva inte alltid vet vad de vill bli, när de är 35? 🙂
Jag fick den finaste möjligheten i världen, att vara med när du var liten, ta hand om dig och följa dig varje dag. Du har och kommer alltid att ha en superspeciell plats i mitt hjärta. Vad du än företar dig, så finna jag alltid där för dig, även om du skulle hata mig för mina dumma kommentarer. ^^, Jag tycker du är så bra, att du är så vuxen i dina funderingar. Att du är en så modig person, som vågar stå för det du tycker, fast du kanske säger att du inte tror på dig själv. Jag tror på dig. Och jag vet inte varför jag gråter när jag skriver det här, men jag är bara så glad att du blev vad jag aldrig vågade drömma om. Det är du redan.
Ibland blir jag påmind om att det skiljer några år mellan oss. Och du lär mig se saker ur andra perspektiv. Som när du sa: ”Jag minns aldrig att du skulle ha bott hemma, jag var ju så liten då”. Så konstigt! Jag har ju alltid bott hemma, tills jag var 23! 😉
Finaste Jennie, ta vara på allt det du är bra, jag är så glad över att du finns, att du finns i mitt liv och att jag får vara en del av det. Fortsätt strö rosor och glädje runtomkring dig!
Ett ord på vägen:
”Det viktigaste är inte vad som finns bakom oss eller framför oss, utan det som finns inom oss.”
Tusen, miljoner kramar!
Din stolta storasyster,
Bitte
(och familjen förstås! Tvillingarna log brett när jag berättade att du gick ut nian idag, de är också glada för din skull!)
PS. Jag lånar en av dina bilder, tack tack. ^__^ DS.
Bröderna
Det sägs att tvillingar har nytta av varandras sällskap. Likadant är det med syskon. Man kommer inte alltid överens, men man lär sig av varandra. William läser låtsasramsor ur en pysselbok:
Singel, pingel, grimp ala primp. Siipel piipel, bimbal, bambal lax flax.
Isaac ligger och lyssnar och svarar med ett gääh ibland.
Jag hostar, lyssnar och snorar. Blä för förkylning.
Midnatt
Midnatt. Jag vädrar in den svala nattluften. 16 grader ännu. Helt fantastiskt. Några svalor hörs ännu, det är vindstilla. De fångar säkert myggor. Trafikens surr hörs i fjärran. Bebblorna är tysta, det är bara Isaac som säger gääh då och då, han tappade nappen.
Imorgon blir en rolig dag; vi ska på bio, hurra hurra!
Sånt som är sött
Tvillingarna har fattat det här med att synkronisera sig. De vill äta samtidigt, de sover samtidigt på natten, de vaknar av varandras gråt, sålunda gråter de ofta samtidigt och de vill bli hållna i famnen samtidigt (hmm…). Idag satte de nytt rekord i att producera bajsblöja samtidigt. Jag klagade inte. Inte ett dugg! För efter det blev de lugna som filbunkar igen, efter en lite rörig morgon.
Alltså, det här med att ”sova hela natten”, verkar de ha fattat. Förutom att man ska upp ett par gånger och mata, så det är ju inte hela natten, fast vissa säger att deras barn sovit hela nätter sedan två månaders ålder (vilket jag inte fattar. Sju, åtta timmar utan mat?!). Men den som inte fattar det är William! Han tror att morgonen börjar kvart över sex. Det tycker inte hans morsa och farsa! Mornar börjar ju halv åtta eller nåt sånt.
Idag blir det lite bilder av sötnosarna. Och en blombild. Nu sover de, äntligen. Ja, inte blommorna alltså. 😉
Isaac visar sommarens mode: Trendig trasa i himmelsblått. Helst med svag nyans av liten spya.
Charmknutten visar sig från sin allra bästa sida och mamma smälter.
Milja var en smula fundersam och ledsen. Sen fixade det sig!
Tåkalas!
Sånt som är sött.
Får man bjuda på ett leende? Javisst! Här bjuds det ofta på leenden och joller, inte bara gråt.
Det är fint väder idag! Förresten försvann alla somriga moln, så nu är det helt blått. Himlen är alltid finast om sommaren. 😀
I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid,
den stora Gudens gåvor! 😀
Fast idag gick vi inte ut. Inte på dagen i alla fall. Efter fyra timmars nattsömn känner man sig lite mosig, trots kaffekoppen. Så när kidsen äntligen har somnat, passar jag på att bara slappa. Igår var en aktiv dag, idag tar jag det piano, snyter mig och snörvar, men försiktigt för att inte väcka tvillingarna. Gäsp. Fredag.
Fotopromenaden
Bebblorna har börjat sova liiite längre. Eller inbillar jag mig? Inatt sov de nästan fem timmar i ett svep. Jag fattar ju att de inte orkar sova hur länge som helst på bara mjölk, men det är underbart när man får i dem lite mer i taget och sedan sover de samtidigt, för det mesta!
Idag var William och jag på fotopromenad. Jag kände mig extra mammig när jag drog med mig alla tre ungarna, klämde in oss i hissen, alla samtidigt och gick iväg. Och det funkade faktiskt rätt bra. Vi stannade i vår park och lekte lite på hemvägen. 14-15 grader är perfekt väder för småbebblor. Man kan klä på dem en tunna mössa och en tröja, de sov jättebra och fortsatte på balkongen efter att vi kom hem. Även om vi hade dörren öppen och William skrek lite då och då.
William har försökt och försökt blåsa de här arma ”blåsblommorna”, men han blev bara sur när han fick luddet i munnen. Sen var han överlycklig när han på att man kan skaka blommorna. Och fullt koncentrerad. 😉
– Vad ska vi fota? frågade jag William.
– De här rören, föreslog han.
– Okej, sa jag.
– Titta, där är ett M!
– Var då, sa jag, och försökte fota.
– Där, på huset!
Sant. Det var ett M på huset. Det var ett långt hus, med dörrar som hade bokstäver ända till K, L, M.
Har man ett stort intresse för bokstäver ser man alltid sånt. 😉
– Kolla, här bygger de ett holodeck, utbrast jag.
– Vad är det, är det plast?
– Nej, det är nog metall. Sen redde vi ut det hela. Det är metall och isolering.
Fast det kunde ha varit ett holodeck. 😉 Som på Starship Voyager.
Parkdags. William gör en födelsedagstårta åt mig.
– Du fyller 65, säger han glatt och sätter i ljusen (bestick).
– Nej! Så gammal är jag inte, jag är inte pensionär än!
– Okej, du är 63, svarade han. 😛
– Smaka, på riktigt!
– Nej! Jag vill inte ha sand i munnen.
– Okej, jag smakar själv.
– Nej!… Okej, om du gjorde det, får du ha sand i munnen.
– Tork bort sanden, mamma…
– Nej, om du åt sand, får du ha sand i munnen. Så att du fattar att man int ska ita he.
Han spottade ut det mesta. Men från och med nu får han ha sand i munnen, så han (förhoppningsvis) fattar att sluta smaka på den!
Vi pratar om blommor och bin. Haha! Nej, det gör vi inte, men däremot om skillnaden mellan myggor, humlor och getingar. Sen råkar vi hitta en halvdöd humla. W undrade om den bits.
– Nej, den kryper bara.
– Och flyger, lade W till.
Fast just den här flög ingenstans.
Såhär knockar man bebisar. Lagom varmt, lagom lång promenad, en del tutt-ipetande, sen gå igen plus balkong. Tadaa!
