Dom med låren
Det är inte längre så att man behöver oroa sig för att de här två får för lite mat. Inte om man mäter låren i alla fall. Nu sitter de båda och äter på mina och sina armar, medan jag mobilbloggar.
I tropisk hetta
Rockmom konstaterade i en kommentar att det ska bli skönt med måndag – för att det har utlovats svalare väder. Jag kan inte annat än hålla med. Det känns så urbota dumt att klaga på värmen när den äntligen kommit, men försök sitta i en lägenhet (eller i hus för den delen) med tre barn under fyra år. Det har varit en lång vecka, även om det också har varit en bra vecka. Förutom att William och jag fick åka in till apoteket ikväll, på pingstdagen – för att hämta kortison och jod till rengöring av ett infekterat insettbett.. Han var jättemodig Jag fick sätta både Betadine och Sibicort på hans sår, när jag förklarade att det var medicin, fast jag annars inte ens fick röra foten.
Isaac och Milja har verkligen fattat det här med att sova hela natten. Jag har struntat i alla tips och böcker á la Anna Wahlgren eller Jesper Juul. Jag tror till hundra procent att det inte finns något recept för att lära sig sova en hel natt! Eller så har jag helt fel och har gjort något undermedvetet för att lära mina ungar när det är natt.
Jag tror att man ska ha tur. En jädra tur. William håller låda på dagarna och kvällarna, tvillingarna ger hals och är vakna till långt efter elva ibland. Det blir… en hel del bebisskrik trots allt. Sen.. SEN somnar de och är sååå trötta. *applåder Igår misstänkte vi att det var dags för mat runt klockan två, så vi väckte två väldigt sömniga barn och tryckte i dem mjölk. De somnade om efter mat. En av dem (minns inte vem) bökade runt i en kvart, sen sov de. Och vaknade sedan halv sju.
Jag vet hur det är att ha en unge som inte sover. Det räcker med ett barn. Om en är vaken, är ofta de andra det också, eller vaknar efter ett tag. Jag är så oerhört tacksam för att tvillingarna sover nattetid. Kanske är de trötta efter eftermiddags- och kvällsskrik, för FY vad de orkar hålla på och skrika! Man blir ledsen och trött, men ändå orkar man på nåt sätt. Jag känner inte den där nu-ger-jag-upp-känslan, som jag gjorde med W, fast jag ibland hotar med att ”nu går jag, nu får ni ha det här!”. 😉 Det gör väl alla ibland, man orkar inte hela tiden. Man orkar på olika tider. Sen vet man ju att man ändå inte skulle vilja gå nånstans. Man vill ju ha sina barn.
Och så glömmer man skrik och bråk när de sover. De små änglalika varelserna sover med utsträckta händer och tappar nappar och täcken. Allt är bara tyst och frid. William däremot, tycker att mamma eller pappa SKA stiga upp senast klockan sju varje morgon. DET är tyngre, måste jag medge. Inatt matade vi twinsen vid två och sen somnade jag inte på en gång. Jag orkade gå upp med W i morse, men fram emot lunchtid somnade jag där jag satt och fick därmed vila en stund när Mika tog över. Jag får dåligt samvete för att jag är helt väck. Man borde ju gå till nån strand, ut eller nåt, när det är så fint. Men nästan 30 grader.. pust… det knäcker mig.
Idag har det varit ännu en dag av tusen förmanande ord. Nej, inte leka så nära Isaac och Milja. Akta så du inte sparkar dem. Peta inte på dem när de sover. Ät din mat.
Vissa saker funkar jättebra. William går på ”nappjakt” när jag ska koka dem. Han bär bort blöjor, letar efter nya, pussar sina syskon och är hur go och glad som helst. Det vore fel av mig att säga att han är elak. Han är ledsen ibland för att han är van att jag alltid kommer. Jag tänker på att försöka engagera honom i skötandet, i den mån han klarar. Han gillar ju det. Man ska få känna sig viktig när man är storebror.
Idag sov alla tre barnen, jag var ensam hemma. Självklart vaknade tvillingarna samtidigt och bara grääät och grääät. Jag satte dem i varsin sitter, värmde lite mjölk och matade dem. William sov och ville INTE gå upp, men han kan ju inte sova hela dan heller, då sover han dåligt på natten. Och han grät för att jag inte kunde komma till honom just då.
”Mamma, mina ben är så trötta, jag orkar inte gå till wc”, ynkade han. Och just då, kunde jag inte gå, jag höll i två nappflaskor till ett par barn som man får truga i mjölk. Jag vet inte om det är värmen eller något annat, men de äter lite sämre och man får verkligen jobba för att de ska äta vissa gånger. De är fortfarande så små, att man inte helt kan gå på deras villkor.
Kanske är det just den där tretimmarsregeln som vi har hållit, som gjort att de ätit samtidigt och faktiskt sovit samtidigt. Och så har jag faktiskt satt pyjamas på dem till natten och sagt godnatt. Men jag tror faktiskt inte de fattar det, utan sover för att det är 1. mörkt/dunkelt och 2. äntligen tyst = lugn och ro.
Fast vad vet jag.
Nu börjar en ny vecka och vi är redan långt in i juni. Hjälp, vad sommaren går fort! Vi planerar dop, jag försöker hitta tid att sticka, funderar över semestern och undrar hur det ska gå när vi alla ska vara hemma i juli. Kanske vi blir skvatt galna eller också så har vi det jättemysigt. 😉
Nu sitter jag i den sena kvällen, det är 18 plusgrader ute och månen hänger stor och gul över träden. Jag önskar ibland att jag kunde rymma ut i natten och bara ligga på en klippa och glo på månen tillsammans med en bärs. Nåja, det kanske jag inte skulle göra i alla fall. Det kanske vore myggigt värre dessutom. Vi säger så.
Kvällens mysigaste:
William och jag läser böcker, pratar om att pappa tränar bort troll och att det kom ett troll som är 100 meter långt. W säger att man får smätta mygg och bromsar så att de DÖR! och jag håller med om att de är riktigt dumma (dum är annars ett ord han använder så ofta att jag inte gillar det). Sen säger jag att han är min pussgurka. Och jag får vara hans. Pappa blir en kramgurka och Milja och Isaac skrikgurkor. Vi fnissar och försöker somna. Det tar lång tid och W säger att jag får krama honom hela natten. Jag sätter armen om honom. Tio sekunder senare får jag inte kramas mera, men jag tackar ändå honom för att jag FÅR krama honom lite och tänker på att man själv bestämmer hur länge man vill bli kramas. 🙂 ♥
Pysseltips
Det är inte många ungar som tränar i den här värmen. William tycks i alla fall inte störas av det. Han säger att han blir stark när han tränar med pappa och att han lär sig sjunga bra, när han är med mig. Här är vi könsneutrala i det vi gör, o-ja!
I vår serie: Saker som jag aldrig trodde jag skulle göra:
– låta en treåring gå lös med saxen medan jag sitter med en tvåmånadersbebis i famnen och en till bebblo som sover på soffan. Bra gick det! Vi pysslar och klipper hederliga klippdockor med motiv från Prick och Fläck-böckerna.
Här kan du själv printa ut dina klippisar. Gratis är najs. William tyckte det var roligt att klippa ut bokstäverna. Han klipper bra!
Sommar
Sommarhetta. Myggbett, insektbett, godisdag.
Festdag, kalas, konsert i senkvällen och efterföljande sits i superbt sällskap. Lycka är att få ingå i ett sällskap som sjunger fyrstämmigt ”sådär annars bara”, för att man kan. Härligt!
En färdigstickad socka, tre svettiga barn. Många famnar som bär. Bebisgråt. Kanske en annalkande åskskur. Liv.
Twinsen äter dåligt i den här hettan, jag längtar till måndag då det ”bara” utlovats 20 grader.
Hack?
Hej min kära blogg och -läsare!
Här njuts det för fulla muggar av kalas, tårta, grillad korv, många famnar som bär runt bebblorna, William som får leka hos fammo&faffa, underbart väder och nu – ska jag iväg på konsert. Egentligen skulle jag hellre ha deltagit, men det kommer ju fler gånger.
Men vad i hela friden händer med bloggen? Den är långsam och lite opponer. Och nej, det handlar inte om nån avundsjuka för att jag ”ramlat ner från ettan”, utan jag är rädd att den kraschar igen. Många gånger pratas det i vardagstal om hur nån sida blivit ”hackad” och det är ibland helt tokigt, för det händer inte så ofta. Men det här är inte så bra.
Återkommer senare med bilder! 😀
Rutin
Jag var en smula nedslagen efter dagens rutinbesök på Neuropoli/TYKS. På ticsfronten inget nytt. Vad väntade jag mig? Ett botemedel? Det är lika sannolikt som att man skulle hitta ett botemedel mot PMS. Jag klarar ju mig hyfsat bra, som tur är. Jag kan till och med dricka kaffe, vilket alltid är ett tecken på att jag mår bättre. Ändå önskar jag varje gång att de skulle säga någonting, komma med nåt nytt förslag till jag-vet-inte-vad. Nåt bara, om än litet. Man ska hålla fast vid sina drömmar.
På ditvägen gick jag förbi en bekant dörr. Huu. Tiden läker, men inte riktigt än tydligen. Igångsättningen är i färskt minne. Och alla de ultraljud och kontroller jag gick på. Tur att twinsen är ute!
Mycket idag
Det går bra här hemma, så länge man inte själv ska gå nånstans. Som till läkare till exempel. Jag har en kontrolltid idag till neuropoli och jag tyckte allt blev krångligt på en gång! Jag skulle se till att ha bilen, föra William, komma hem, föra bebblorna till fammo&faffa under besöket, se till att få ut dem till bilen (det där med att bära två bilstolar är fortfarande på gränsen till vad jag orkar – men det går).
Sen öppnade jag bloggen i redigeringsläge och möts av ett lite förändrat, men bättre användargränssnitt. Det är inget ni läsare ser, men det gör att jag lättare kan se hur brett min inlägg blir och var bilderna hamnar. Fast lite ovant var det.
Men allt går! Jag har laddat med frukost och ska snart tanka bebblorna med mat, innan vi drar iväg mot farmor. Idag är det mycket program, födelsedagsfest bland annat! Och inte vilken födelsedag som helst – W:s farfar fyller jämt!
Ett stort grattis härliga faffa Jarmo, på din dag! Du ger oss och barnen av din tid och delar med dig av allt du kan – det är det värdefullaste som finns. Tack för att du finns i vår liv och gläder oss med allt du gör! ♥
Fotopromenad II
När Mika for ut för en löptur, orkar jag inte sitta inne med ungarna. William var visseligen ganska tillfred med att se på Harry och hinken med dinosaurier, men jag tänkte passa på att njuta lite av det fina vädret. Plus att vi får nog av det här tv-tittandet ändå. Jag packade ner (eller nåja, jag bara la ner) två halvglada bebisar i vagnen och William tog med sin lilla kappsäck med magnetbokstäverna och så klämde vi in oss i hissen som vanligt.
Det är strålande väder, himlen är klarblå som den är bara om sommaren. Inte ett moln. Bara 27 härliga grader. I skuggan.
– Jag vill köra vagnen, säger William.
– Okej, men då får du lova att inte släppa, så den rullar iväg.
Han kör vagnen i cirka en halv meter och låter sedan mig ta över.
Vem är högre?
– Jag är längre! säger William utan tvekan. Sen lär vi oss att de gula och röda lapparna som hänger i repen intill betyder ”fara” och att man inte ska gå på andra sidan av dem.
Vi går över en fotbollsplan.
– Vad betyder de här strecken? frågar William.
– De är.. öh, när man ska spela fotboll ska man vara innanför dem. Om bollen kommer utanför visslar domaren och så kastar man in bollen igen.
– Men varför har de en vägg?
– Man kan…. kanske sparka boll mot väggen, så bollen studsar tillbaka.
– Varför är det bokstäver på den?
– För att na frållo pojkar har skrivit på den, svarar jag. Och flickor, tillägger jag. Du vet ju att man bara ska rita på papper, inte väggar.
– Vart ska vi gå? frågar jag.
– Till Friskstigen! säger William.
– Okej, vi går genom den lilla skogen.
Och så stannar vi där och petar i barr. William petar mest med sina bokstäver och sin lekmatlåda. Och tappar en sexa som vi skumpar tillbaka och letar efter och hittar.
William verkar lite besvärad över det här med fötter. Speciellt då det kommer barr i skorna! 😛 Vi krånglar bort dem.
Nära en byggarbetsplats märker jag att en ekorre sitter nån meter ifrån oss och äter på en brödbit! Den måste vara tam, för den går inte undan innan vi är väldigt nära. 😀 Så vi tittar lite på den.
Fina Kurre!
Sopbilen är alltid intressant. Men lite läskig, eftersom William påstår att den ”tar sönder” soptunnor (välter dem uppochner) och krossar innehållet med ett väldigt oljud. Idag hämtar den returglas.
Nämen, se vem som kommer där? En pappa, en glad pappa! Honom tar vi hem. 🙂
Hemma igen är det lite småkaotiskt. Bebblorna gråter, jag vet inte om det är av värmen eller allmänt missnöje. Jag är hungrig, trött och jag har en vagel i ögat (för femte gången nu) som gör mig knäpp och kli-ig. Jag värmer en liten bit pizza och äter nyponsoppa och dukar lite åt William, som är hungrig igen. Jag hävdar att det här är ”min mat”, det är min tur att äta lite, men det går inte alls hem. Killen ska ha käk – mitt käk. Sen säger han nöjt:
– Nu har jag gjort ett nyponbadkar åt pizzan. I magen!
Isaac Ris och Milja Persilja är allmänt missnöjda och vill bara sitta i famnen. Fast de somnar (sent…) och jag lägger William.
Efter lässtunden petar William på sin fot. Det är besvärligt det här med fötter och hud – en ständig källa till irritation och oro. Han har haft en stor sårskorpa, som nu är borta. En liten rund fläck med lite lös hud är kvar och jag får absolut inte röra den lösa huden. Vi skojar om att den gamla sårskorpan har åkt ned i slasken med badvattnet och simmar på en strand med gammalt sjögräs.
– Men mamma. Varför kommer de ny hud?
– Du vet ju det, det är bra, för då försvinner sår och prickar. Alla dina vattkoppor är borta på magen, se!
Han tittar.
– Men varför är det ett hål på min fot?
– Det växer snart, det blir ju ny hud där, det blir bra. Det är samma hud som förr.
Jag drar med handen över hans bara mage.
Då får han gråten i halsen och säger:
– Mammaa…. jag vill ha min gamla hud tillbaka.
Okej, nu tog det stopp! Det är svårt att förklara alla varför (men även roligt). Jag får ta ett snack med Skaparen om detta. Tur att William somnade fint i alla fall. Jag pussade honom extra mycket idag.
Varför? För att jag kan!
Söta, men krävande
Älskade barn. Ni är så söta, men ibland är ni verkligen en prövning. Idag har jag burit runt med en i taget, nästan hela tiden, känns det som. Den ena gråter och väcker/gör den andra ängslig. Det gör inget när det bara är då och då, men när mat inte hjälper och inte att sitta i famnen. Kanske de har tråkigt? Har nån av dem ont? Är det för varmt? Tusen frågor och inget svar. Milja äter dåligt; jag matar och hon tar lååång tid på sig. Sen är det bara halvannan timme igen till nästa gång. Huh huh.
Jag borde dammsuga, tvätta mer kläder, hänga, vika undan, laga mat – och jag gör en del av de där sakerna. Sen mata och torka kiss i sängen igen. Tvätta lakan och mjölkstänk. Bära bort blöjor. Skölja flaskor, tvätta dem, fylla på igen. Jag är trött, men egentligen inte, utan understimulerad. Jag lyssnar på KLF och drömmer om att köra långt bort eller åka tåg långt, långt iväg. I alla fall för en kväll. 😛
Och William fattar inte att han inte får röra dem, när de sover. Han ska såklart leka så nära dem han kan. Jag förstår att han gillar dem, men blä, jag önskar man kunde förklara.
Ändå kommer de där stunderna ibland, då tvillingarna jollrar och skrattar så man smälter ihop och rinner iväg.
Dagens materiella:
Gina Tricot säger att det här är Ten must-haves in June. Bah, säger jag. Möjligvis en av dem, det randiga linnet. Dessutom ska inte här shoppas nåt på länge, eftersom det är skralt på pengasidan. Igår räknade vi ut att twinsen äter för ca 180 euro per månad. Gulp.
