Rutin

Jag var en smula nedslagen efter dagens rutinbesök på Neuropoli/TYKS. På ticsfronten inget nytt. Vad väntade jag mig? Ett botemedel? Det är lika sannolikt som att man skulle hitta ett botemedel mot PMS. Jag klarar ju mig hyfsat bra, som tur är. Jag kan till och med dricka kaffe, vilket alltid är ett tecken på att jag mår bättre. Ändå önskar jag varje gång att de skulle säga någonting, komma med nåt nytt förslag till jag-vet-inte-vad. Nåt bara, om än litet. Man ska hålla fast vid sina drömmar.

På ditvägen gick jag förbi en bekant dörr. Huu. Tiden läker, men inte riktigt än tydligen. Igångsättningen är i färskt minne. Och alla de ultraljud och kontroller jag gick på. Tur att twinsen är ute!