Fotopromenad II

När Mika for ut för en löptur, orkar jag inte sitta inne med ungarna. William var visseligen ganska tillfred med att se på Harry och hinken med dinosaurier, men jag tänkte passa på att njuta lite av det fina vädret. Plus att vi får nog av det här tv-tittandet ändå. Jag packade ner (eller nåja, jag bara la ner) två halvglada bebisar i vagnen och William tog med sin lilla kappsäck med magnetbokstäverna och så klämde vi in oss i hissen som vanligt.

Det är strålande väder, himlen är klarblå som den är bara om sommaren. Inte ett moln. Bara 27 härliga grader. I skuggan.
– Jag vill köra vagnen, säger William.
– Okej, men då får du lova att inte släppa, så den rullar iväg.
Han kör vagnen i cirka en halv meter och låter sedan mig ta över.

Vem är högre?
– Jag är längre! säger William utan tvekan. Sen lär vi oss att de gula och röda lapparna som hänger i repen intill betyder ”fara” och att man inte ska gå på andra sidan av dem.

Vi går över en fotbollsplan.
– Vad betyder de här strecken? frågar William.
– De är.. öh, när man ska spela fotboll ska man vara innanför dem. Om bollen kommer utanför visslar domaren och så kastar man in bollen igen.
– Men varför har de en vägg?
– Man kan…. kanske sparka boll mot väggen, så bollen studsar tillbaka.
– Varför är det bokstäver på den?
– För att na frållo pojkar har skrivit på den, svarar jag. Och flickor, tillägger jag. Du vet ju att man bara ska rita på papper, inte väggar.

– Vart ska vi gå? frågar jag.
– Till Friskstigen! säger William.
– Okej, vi går genom den lilla skogen.
Och så stannar vi där och petar i barr. William petar mest med sina bokstäver och sin lekmatlåda. Och tappar en sexa som vi skumpar tillbaka och letar efter och hittar.

 William verkar lite besvärad över det här med fötter. Speciellt då det kommer barr i skorna! 😛 Vi krånglar bort dem.

Nära en byggarbetsplats märker jag att en ekorre sitter nån meter ifrån oss och äter på en brödbit! Den måste vara tam, för den går inte undan innan vi är väldigt nära. 😀 Så vi tittar lite på den.
Fina Kurre!

Sopbilen är alltid intressant. Men lite läskig, eftersom William påstår att den ”tar sönder” soptunnor (välter dem uppochner) och krossar innehållet med ett väldigt oljud. Idag hämtar den returglas.

 Nämen, se vem som kommer där? En pappa, en glad pappa! Honom tar vi hem. 🙂

Hemma igen är det lite småkaotiskt. Bebblorna gråter, jag vet inte om det är av värmen eller allmänt missnöje. Jag är hungrig, trött och jag har en vagel i ögat (för femte gången nu) som gör mig knäpp och kli-ig. Jag värmer en liten bit pizza och äter nyponsoppa och dukar lite åt William, som är hungrig igen. Jag hävdar att det här är ”min mat”, det är min tur att äta lite, men det går inte alls hem. Killen ska ha käk – mitt käk. Sen säger han nöjt:

– Nu har jag gjort ett nyponbadkar åt pizzan. I magen!

Isaac Ris och Milja Persilja är allmänt missnöjda och vill bara sitta i famnen. Fast de somnar (sent…) och jag lägger William.

Efter lässtunden petar William på sin fot. Det är besvärligt det här med fötter och hud – en ständig källa till irritation och oro. Han har haft en stor sårskorpa, som nu är borta. En liten rund fläck med lite lös hud är kvar och jag får absolut inte röra den lösa huden. Vi skojar om att den gamla sårskorpan har åkt ned i slasken med badvattnet och simmar på en strand med gammalt sjögräs.

– Men mamma. Varför kommer de ny hud?
– Du vet ju det, det är bra, för då försvinner sår och prickar. Alla dina vattkoppor är borta på magen, se!
Han tittar.
– Men varför är det ett hål på min fot?
– Det växer snart, det blir ju ny hud där, det blir bra. Det är samma hud som förr.
Jag drar med handen över hans bara mage.

Då får han gråten i halsen och säger:

– Mammaa…. jag vill ha min gamla hud tillbaka.

Okej, nu tog det stopp! Det är svårt att förklara alla varför (men även roligt). Jag får ta ett snack med Skaparen om detta. Tur att William somnade fint i alla fall. Jag pussade honom extra mycket idag.
Varför? För att jag kan!