Bittes blogg

Bland alla de människor jag träffat genom åren, har jag gått och grunnat på vad lycka är. Då och då tror jag min ana vad sann lycka innebär.

Det är inte att äga en massa saker eller pengar. För bland de som haft pengar att strö runt sig, har jag inte sett lyckan. Jag har sett ganska ensamma människor, som har sagt: ”Kommer du med ikväll, jag betalar för biljetten, jag har ingen att gå med” och människor som lever bara för sitt jobb och knappt något annat. Det är kanske lycka för dem, inte för mig.

Jag har sett de som lever la dolce vita, i partysvängen. De som aldrig nöjer sig med en partner eller som aldrig vill slå sig till ro. Är de verkligen lyckliga med sitt kringflackande liv? Kanske. Jag har upplevt en del av det, men inte gav det mig någon bestående lycka, kan jag ju erkänna.

Jag tror den sanna lycka infinner sig nånstan mitt emellan alla de där extrema sakerna. Det skulle visserligen underlätta att ha en massa pengar, det kommer man aldrig ifrån. Men att ha ohämmat med cash är inte nån automatisk väg till lycka. Det finns saker som är värda att vänta på, spara till och längta efter. Och att ha vänner att umgås med, att få vara frisk. Att uppskatta sin familj och se sina barn skratta. Om man inte har familj eller barn kanske man glädje med sina vänner istället och det är lika viktigt. Att få en stund över för sig själv och sticka några maskor, medan ena barnet är i sjalen. Att få se sina ungar växa upp och bli mysiga typer.

Ikväll har vi smakat på vardagslyckan. Inte bara i det goda kaffet eller den goda maten som fammo&faffa hade, utan att vi var där tillsammans. William är så glad, så glad över att få leka på gården. Det är nästan den enda gången han leker själv utan knussel. Han drar ut små brädor med tång, han ritar, skruvar, fixar, planerar och designar. Han ”bär in” tunga spisstenar med pappa och faffa (bär på sitt eget sätt, är med 😉 ) och får känna sig viktig och får vara ute.

Jag fotograferar, sköter bebisar, samtalar med fammo, planerar. Imorron stänger de av vattnet i vårt hus. Det är tredje gången inom en månad de krånglar med vattnen – nu blir det alltså avbrott helt – så vi smiter till Ikea och hoppas vattnet är tillbaka på kvällen. Dessutom ska vi kolla på vitrinskåp, soffor och annat godis.

Nu är vi hemma och storebror W försöker somna med pappa. Det har blivit mer av en regel än ett undantag att bebblorna har sin värsta skrikperiod den här tiden på dygnet. Jag har dem växelvis i sjalen och lugnar, tröstar och kramar. Förut trodde jag inte på det där med mammans doft, hjärtljud och röst – att det var så viktigt. Nu när jag har två, ser jag dem båda reagera positivt på att vara med mig – och Mika. Tack vare att vi flaskmatar får han vara med från början och det är skönt med två famnar istället för en. Det enda tråkiga med tvillingar är att det faktiskt är mindre tid till den enskilda individen, helt naturligt. Det har förstås också att göra med att de inte är första barnet/barnen.

Idag fyller Isaac och Milja två månader. Jag jublar inombords för att det gått såhär bra hittills och för att de föddes friska och fått vara friska – vad vi vet. OCH, för att de inte blev några kolikbarn. Det är jobbigt som f-n att gå upp mitt i natten och hela dagarna och trösta, mata, bära, krama, men det är värt det. Det är värt små underbara leenden och joller som bryter fram som solstrålar efter en hastig regnskur. Och det där med att man glömmer smärta efter förlossningen, är sant. Jag tänker ännu på hur tacksam jag är för att det blev snitt, eftersom de båda hade navelsträngen runt halsen. Det hade kunnat gå knasigt, men det gjorde det inte.

Grattis mina små solstrålar till två månader. Snart börjar vi känna varann lite bättre, mer och mer för varje dag. ♥
En dag, ett ögonblick i sänder. 8)

PS. Nu är klockan elva på kvällen och den officiella temperaturmätaren i Åbo visar 14 plusgrader. Det är sommar. På riktigt. DS.