Lyckliga jag

Ikväll satt jag och tänkte på människor, familjer och folk sådär annars bara. Jag är så tacksam över att jag är frisk och har friska barn. Det låter kanske som en skymf mot de som har det svårt, men avsikten är den motsatta – att ta vara på det man har.

Jag har inte cancer, jag har inte en svår sjukdom, mina barn klarade sig i magen, klarade förlossningen och de finns här. Underbara ungar. Ni är värda all sömnlöshet och alla krämpor i oändlighet. Det är precis som jag sa/sjöng för sonen ikväll, när han grät i sängen och sa: ”Mamma, varför måst jag va ensam?”

Jag tog hans hand och sjöng :

Du är aldrig ensam
så länge jag andas,
så länge mitt hjärta kan slå.

Du är aldrig ensam,
ja glöm aldrig det,
jag gör vad som helst för dig,
det hoppas jag du vet.

Så när du inte längre orkar,
så orkar jag för två.
Du har givit mig så mycket, genom åren som har gått,
du är det största jag har fått.

Det är en sång jag tror alla föräldrar kan stämma in i. Underbara Mauro Scocco, som satte ord på tankar.

PS. William somnade, hållande min hand. DS.

httpv://www.youtube.com/watch?v=yptpAohn-9k