Barns vingar krymper med åldern
I vår serie: Jag har inget roligt att berätta idag, så jag borde låta bli.
Jag fattar inte hur jag ska klara av att ha två treåringar till, när Milja och Isaac växer upp. Jag kommer att gå sönder. Alternativt kommer jag att bli världens elakaste mamma som inte har några bra uppfostringsmetoder. Hur gör man, hur ska man bära sig åt för att få allt att gå ihop? För att få ungar att lyda?
William är inte elak. Jag fattar att han har tråkigt i en lägenhet. Han vill bo i hus med egen gård, så han kan leka ute och skruva ihop eller isär saker. Fast å andra sidan, skulle vi bo i hus, skulle han stå och skrika: ”ISI, tule TÄNNE!” eller ”mamma, komma uuut, jag är ENNNSAAMMM!” och vi skulle ha samma dilemma.
Idag lyckades sonalyckan springa in i badrummet och halka i Isaacs bajsblöja. Jag blev först mest arg för att han rev omkull en massa saker och tänkte inte på att han kanske slog sig (för det skramlade och då reagerar kroppen rädd->ilska i mitt fall). Fast det gick bra.
Sen sitter jag med gråtande bebisar och han leker snällt på mattan. När de äntligen sover, kommer han och drar i deras armar och försöker med all makt komma så nära som möjligt för att väcka dem liiite, lite. ”Varför måste de sova?”, halvgråter han när vi gnabbas lite.
Senare har pappa lagat mat och stått och stekt sojabiffar. William får för sig att spotta i kastrullen. Inte i egna maten, utan i kastrullen. Pappa grälar en stund, sen blev alla sams igen. Jag får duscha, jag har hunnit vila. Jag känner bara att den här gnällmätaren går i botten ibland och jag inte vill vara här. Och hur får man en treåring att sluta säga ordet pissi eller isi pissi konstant eller att sluta gnissla tänder och kissa ner kallingar? Jag är fortfarande rådlös. Det är tur att ungen har två föräldrar.
Jag läser (varför gör jag ens det) vänners uppdateringar på fejjan om hur underbart de har det på nån restaurangbåt eller ute för sig själva. I själva verket ser man ju inte de andra som kämpar med liknande saker. Man ser bara det bra. Och retar upp sig på det. Ibland vill jag skriva: Kom hit så byter vi!, men då skulle nån bara bitchslappa mig med att säga ”du har ju valt det där själv”. Det har jag inte, det är livet som valde mig. Man väljer inte sina barn och inte sina föräldrar. Man härdar ut.
Kameran har varit på laddning. Orkar inte fota.
…—… …—…
Lite senare. Jag tar W:s tröja för att dra ihop dragkedjan innan jag sätter den i tvättkorgen. Det rasar ut tonvis med sand ur fickorna. Va i hela? Var kommer all sand ifrån? Är det inte slut på dagis eller gården snart? När jag ska dammsuga märker jag att knappen som man trycker på, när man drar in sladden, har fastnat. Men va bra. Den här dan blir bara bättre. Idag är jag nog Bitter-Bitte på riktigt. Det enda bra med dammsugandet var att Milja var tyst just då. Jag kanske borde fortsätta.
Förresten, jag har gett upp det här med att ha nån fin lägenhet. Den nyslipade parketten är alldeles full av revor från bilar och lekar. W kör upp roliga mönster i mattan med sina bilar. Se va fina spår, säger han stolt.
Nån gång. Nån gång när jag är 65 eller så, ska jag ha en slipad parkett, släta mattor, golv utan grus och en säng som ingen har spytt i.
Sommarhälsning
Underbara midsommar. Vi firar superlugnt och megaskönt med farmor och farfar. Solen sken hela dagen, det var tjugo plusgrader och twinsen sov utomhus. William är eld och lågor över segelbåtens gummibåt och har utmämnt sig själv till kapten på den. Det blev ingen segelutfärd, men det kanske var lika bra. Milja fick fyrtiogradig feber inatt efter vaccinationen. Isaac med, men inte lika hög, så han klarade sig utan Panadol. Sen kom morgonen och febern släppte. Båten finns ju alltid kvar, så vi sörjer inte alls, utan bara njuter av vädret, solen, sällskapet och det goda livet. Det enda som är tråkigt är att batteriet i systemkameran tog slut och vi har ingen laddare förrän imorgon, men vad gör det. Lycka är att vara tillsammans!
Glad midsommar och god forsättning på helgen!
Listigt
En lista jag lånade av Malin. 🙂
DAGENS VILL HA: Dugligt seglingsväder till imorron, eller jättedåligt väder så vi stannar inne. 😀 Egentligen spelar det ingen roll, men åh vad jag saknar havet. Mika rakas, har sagt att han kan stanna inne med twinsen om vi bara är borta på dagen. Han är en superpappa!
DAGENS KLÄDSEL: Svarta leggings, en vit och en grå top. Svart tröja. Basic och skönt.
DAGENS SMINK: Inget alls. Dessutom har jag en sån där dum vagel i ögat igen. Går de nånsin över? Det här är nummer sju eller åtta.
DAGENS FRISYR: Snurra bak i nacken.
DAGENS HÄNDELSE: Tremånaderskoll och vaccination vid rådgivningen. Allt bra! Miljis är 59 cm och 5,4 kg. Issen är 60 cm och 6,2 kg. ^-^
DAGENS LÅT: En gammal goding: Jessica Folcker – How will I know who you are.
DAGENS PLANER: Se på tv, vänta ut ovädret, hoppas på segelväder imorgon. Sticka klart en häl och göra en ”krooko-fot”. Trösta ledsna barn. Vi har upptäckt ett nytt tv-program: Sohvaperunasta kisakuntoon/Puls.
DAGENS SAKNAD: Mina systrar!
DAGENS DUMMASTE: Ingen textning av tv-program. Jag försökte se på Sveriges fulaste hus med Simon och Tomas. Jag kom till slutet, där de såklart bara pratade svenska och hörde ingenting av vad ägarna i huset sa=höjdpunkten. 😦 Två små satt i min famn och grät och William försökte bygga en hoppmaskin med sina magnetbokstäver, intill oss.
DAGENS SJUKA: Sjuk och sjuk. Det är ju de vi ska förhindra. Twinsen fick vaccin idag, som sagt. Det är en redig cocktail, två sprutor (pmeumokock och stelkramp-poliogrejset) och dessutom lite droppar i munnen (rotavirusvaccin). Fast de är inte sjuka, som i feber, än så länge. Däremot mer gnälliga än vanligt, men det kan också bero på avsaknad av bajsblöjor eller för få sådana.
DAGENS DROG: Garn. What’s new? Jag försöker avgöra om jag gillar den här färgningen eller inte. Den heter i alla fall Jord&Hav. (Naurava Lammas, Sukkis; Maa ja Meri)
DAGENS ROLIGASTE: (/mysigaste) Snuttbarnen. Det är inte klokt vad det ska snuttas på trasor. Jämt, jämt ska de där trasorna vara där, antingen över huvudet eller alldeles intill. Jag minns inte att W skulle ha gjort såhär. Men det är mysigt. ^_^
DAGENS ROLIGASTE #2:
William, som kommenterade trafiken:
– Oi jestas, miks täällä on niin paljon autoja?
DAGENS FAVORIT: Att William har varit och handlat med fammo och faffa och prompt krävt att tvillingarna ska få ett par leksaker de också. Likadana, en till var. Gulliga W! Han valde ett par bit- och prasselböcker, som han själv måste få provbita i också. 😉
----------------------------------------------
DAGENS KÖP: En härva garn, varken mer eller mindre. Och just det, en PDF med mönster med två mönster i elektronisk form.
DAGENS HUMÖR: Ganska bra faktiskt! Även på mig. 😉
DAGENS ORD: Får man bara välja ett? Det klarar jag inte. Jag älskar ord! Aftonrodnad till exempel. Det är så vackert utomhus just nu, när stormen har bedarrat, efter en lång dag med piskande regn.
Sist men inte minst: Glad, oskrikig midsommar önskar jag er!
Tre månader
Idag har det varit en ganska datorlös dag. Twinsen och jag hade besök av J och hennes lilla R. Det blev promenad i det fina sommarvädret. Det var tur att det blåste, annars hade det blivit riktigt varmt. Tack för besöket, det var trevligt som alltid. 😀
Vi såg fem stridsflygplan – de är fortfarande här! – som flög jättelågt ovanför oss, man kunde se färgerna på planen. De flög i formation och jag hann nästan få fram kameran, som hängde över axeln. Men haha, de är snabba de där! Lite av spåren i luften hann man se. 😉
William är hemma igen efter en visit hos fammo och faffa. Vi bygger lite tågbanor, som vanligt. Fast det går inte riktigt lika bra som förut, för twinsen är lite mer ledsna ikväll. Det kommer ju sådana där dagar. Mika går med ena bebisen, jag med den andra. Sen har W och jag mysstund och läser sagor. Fast W fick somna på egen hand ikväll, jag fick gå upp och ta Isaac, som bara grät och grät.
Idag blev tvillingarna tre månader. Grattis, grattis våra små sötnosar! Jag försökte rita av deras fötter och visa på foto att deras fötter redan är lite olika stora. Miljas är smalare och lite kortare. Och hennes naglar på fingrarna är mer tjejiga, smala och långa, medan Isaacs är breda. Det här med tre månader är en liten milstolpe, man känner sig tryggare när det gäller sånt där som spädbarnsdöd och värsta kolikåldern och allt annat skräp. De är inte lika bräckliga längre. Samtidigt tycker man att de växer så fort. Vi har ju treans blöjor redan!
Ihana o’hana
Älskade barn.
Vad har vi gjort
för att förtjäna den lycka vi har fått?
Ni underbara, busiga, jollrande små paket av glädje,
som förgyller vår vardag,
med leenden som smälter
granit, betong, stål.
Ni är våra liv, våra lån från änglarna, en gåva.
Även om vi kanske säger –
att vingarna krymper från år till år.
Hur ska ni förstå,
att vi älskar er,
mer än vad vi själv fattar.
Vi kanske inte kommer att vara,
de är supercoola föräldrarna,
som vi alltid ville bli.
Vi blir de vanliga föräldrarna,
med förmaningar, rädsla, oro –
svårt att bryta banden, navelsträngen.
Ändå, älskar vi er,
över allt på jorden,
älskade barn.
~mamma och pappa~
Bilder på alla tre som nyfödda
Citat från Lilo & Stitch:
O’hana means family and ‘nobody is left behind’.
Vi är en familj, vi bygger vårt eget hem. Varje dag, känner jag det mer och mer. Vår egen snuttiga, knasiga, tokiga, vrålande, skrattande, härliga familj. ♥
1,7
Jag har svårt att förstå vad det är som är så roligt med löpning. Man blir svettig, yr och det guppar och man ser lite halvflimrigt. Jag tog mig ändå runt den där 1,7 kilometersbanan vi har här nära. Backigt som tusan är det också. Jag lyfter verkligen på hatten för Eva som är ute och långlöper. Och min sambo, som ivrigt frågade hur det hade gått och om jag sprungit hela vägen.
– Ja, nästan, jag gjorde två avbrott. Och så joggade jag bara.
– Aha, så du sprang inte… sa han och fortsatte med tusen löptips. Han som har sprungit nio hel- och halvmaraton.
– Jo, envisades jag, jag joggade ju, hölkätä, det är ju springa.
Nästan. Självfallet tog batteriet i min iPod slut innan jag ens kommit till banan. Fast lite skönt är det ändå, efteråt. Mina ben är som blyklumpar och inte alls vana vid sån här behandling.
Jag har ett mål. Det är att orka träna thaiboxning igen, utan att man kör sönder sig direkt. (alltså, med köra sönder menar jag att man är slut i alla muskler av träningsvärk, inte att man skadar sig). Och nån gång ska jag stå där igen och då ska det :inte: bli oavgjort.
Bebblorna är i alla fall glada och nöjda idag. De har sovit väldigt mycket och pratar och gurglar. Hur mycket sover små barn som är strax tre månader? Sådär var inte William. Det är roligt att uppleva olika saker med olika barn.
Riktigt bra
Jag har inte varit någon inbiten fan av Johan Falk, Beck-filmerna eller nån av de där deckarna. Några har det blivit, som ”Sprängaren” och sen såg jag filmen, men de har inte lämnat något bestående intryck. Förrän på senare tid. Jag är säkert bland de sista människorna som upptäcker eller återupptäcker Wallander, Van Veeteren och Beck. Och Johan Falk.
Ikväll såg vi G.S.I., Gruppen för särskilda insatser. Ruggigt bra, jag satt som klistrad vid TVn! Jag som inte skulle bli nån sån som gillar deckare. Tur att man kan ändra sig.
Det enda som förbryllade mig i början var att Mikael Tornving spelade en polis. I alla andra program jag sett honom (mest Parlamentet) skämtar han om allt, så det kändes svårt att se honom som seriöst. Men det gick. Som sagt, man vänjer sig och vänjer om sig.
Nu blir det valomerkki i den här kåken, sent omsider. Jag tror jag ska sätta på Unchained Melody med Righteous Brothers, så blir det preciiiis som gamla goda tider när man var ute i Jeppis*. Nästan i alla fall.
*) Det var den sista låten som spelades på Melody/stadshotellet, åtminstone när det var samma DJ på fredags- och lördagsnätterna.
Vilda äventyr
Pitstop för intagande av balsam för själen. Nu – köpa mera Nan!
När det fungerar
Det var Mika som tog över igår. Han fixade mat åt William, lade ut twinsen på balkongen och la sedan William för att vila en stund på dagen och läste åt honom. Jag fick sova en stund. I nöden prövas vännen. Ja, min håller i alla fall, fast jag kanske inte förtjänar det alla gånger.
Det tyngsta och roligaste är att William är dom ett klistermärke på mig eller Mika hela tiden. Somliga gånger är det svårt att veta vad man ska säga. Man kan inte jämnt och ständigt mota bort honom – å andra sidan måste han lära sig att inte störa de som sover eller äter. Att han får vara med, men inte får klättra på soffor och möbler, när det dessutom finns risk att han kickar de små i skallen eller nåt sånt. Han förstår det, men han vill inte. Jag vet så väl. Det är många saker jag inte vill heller. 🙂
Idag – en ny dag med nya utmaningar. Saker som bara funkar. Skönt. Det är soligt och skönt ute. Jag vädrar med öppen balkongdörr och tvillingarna sover turvis en liten stund ute.
Jag lagar mat i köket, städar, diskar, torkar och plockar ur och i diskmaskinen. Jag lagar potatisgratäng med svarta bönor, broccoli och aubergine. Mat, rent, friska barn – ingen PMS, haha, då är det bra!
Twinsen sittar bara där och tittar. Vill ha nappen någon gång, men oftast inte. De har upptäckt klossarna och speciellt Milja tycker om dem. Hon är också den som har börjat prata mera, högre och längre. Kaja-kaja-kaj, säger hon. Så sööööött så man dör! Och ler ett stort leende.
En gång tidigare när jag frågade Isaac om han hade saknat mig, när jag var ute på ett ärende, tittade han på mig med sina stora ögon och sa: Åååå-åh. Det lät som ett ja och var så supergulligt. Jag håller den ena av dem ovanför den andra, de skrattar, pratar och krafsar lite på varann.
Med andra ord; jag är tillbaka i bebisgullandet. Det är så lyxigt att få tid för bara två små bebisar. Jag kokar nappar, tvättar flaskor, matar och grejar, i lugn och ro. Fotat mellan varven, för att det är kul och känns värdefull. Det är en dag då det mesta känns enkelt.
Det är skoj att göra saker med min stora kille också och han är så kul när han hittar på ord; som igår.
Mika skruvade fast en list, som går i dörröppningen mellan två parkekettbitar.
– Mamma, pappa har laga en fothoppare! Vad heter det?
– Haha, det heter list.
– Jag kallar det fothoppare, för det låter så roligt!
Det sovs ganska mycket, mellan varven. Ibland blir jag rädd att de ska ha narkolepsi eller nåt, men då vaknar de och påminner mig om att de är där, med röst och ljud! Det enda smolket i glädjebägaren är att jag upptäckte att Milja hade fått en liten reva i ögat. Alltså rakt på hornhinnan. Hon verkar inte ha ont och ögat ser friskt ut, men jag ringde ändå rådgivningen. Ingen fara på taket, men om den syns bra ännu imorgon ska vi visa den åt en läkare – för säkerhets skull.
En socka har jag hunnit få klar också, tadaa.
Inget
Det finns inget fint att säga om den här helgen. Jag förstår inte hur jag ska överleva resten av sommaren. Igår var jag tvungen att bara gå ut ut lägenheten och cool down lite. Kan en treåring göra en fullständigt galen? Varje kväll, vid samma tid som W börjar bli trött och börjat göra uppror, får bebblorna en megaskrikperiod som varar i en till fyra timmar. Inget hjälper. De tystnar ibland och börjar sen om. Man känner sig maktlös, dum, arg, ledsen, förtvivlad. Är de också trötta fast de sovit mycket? Vad gör ont, varför alltid samma tid? Sen somnar de sent, kanske 01, och sover fint genom natten, med ett par matpauser.
Fast ska jag vara ärlig, är det inte de som är problemet, utan den större. Tillsammans med sömnbrist.
Inatt drömde jag att jag dog. Jag fick inte luft, fast någon gav mig syre i nån slang. Sakta kände jag hur livet rann ifrån mig, att jag tog mitt sista andetag och sen – tack hej. Det var en hemsk mardröm! Jag vaknade torr i halsen och supertrött, jag svalde och svalde för att vara säker på att jag levde och fortsatte leva.
Idag orkar jag inte vara tacksam för ett enda dugg. Jag är avundsjuk på folk som har ett jobb, ett liv, de som kan resa och får göra annat än sitta hemma med sina ungar. De fattar inte hur bra de har det. Jag har förlorat all min frihet. Och hur i hela friden ska man klara av att uppfostra tre ungar när de växer, när jag kämpar för fullt med en? Jag vill inte det här längre, jag vill bara bort.
