Påskfredag
Det fina med att jobba är att springa på två gamla klasskamrater, från tiden när jag hade tvillingarna i magen. Vi hann ju trots allt dela nästan fyra månader tillsammans i skolan. Det är ju dessutom människor man sannolikt stöter på i arbetslivet och jag trivdes jättebra med vår förra grupp också. Torsdagen blev en fredag, eftersom vi stod inför långhelg och jag var både glad och trött efter att ha försökt anpassa mitt liv till att jobba varje dag igen, alternativt vara i skolan. Jag visste ju att det skulle vara tungt, men den här tröttheten gjorde sig mer påmind när en eller både av tvillingarna vaknade fem eller sex på morgonen. Igår gick de feber båda två och jag sprang upp vid femtiden och bannades över ihopklibbade Panadol-flaskor och vimsade runt efter Pamol-tabletter medan Isaac yrade om att han såg bilar i taket.
Trots en del feber och avkortade nätter, har det varit mycket skratt och skoj. Jag fick sova med twinsen idag på dagen och kände mig pånyttfödd! Herregud vilket sömnbehov jag har, det är skrämmande. Det kommer alldeles säkert att funka med jobb i framtiden, men nog är det en omställning med råge. Tur att jag har barn som åtminstone delvis gillar att slappa på soffan med mig!
Långfredagen firade vi med fammo och faffa. Twinsen tyckte det var roligt med omväxling. Trots att de har haft eller har lite feber, var det mycket glada tongångar.
Fammo hade gjort egen, supergod potatissallad och laxlimpa (eller vad kallar man fisk i färsform?) med dill. Pasha till efterrätt och en hel del godis åt ungarna, som väntat som tokar. 😀 Milja tvättade sina smådockor och blötte ner sig själv två gånger och William och jag spelade Angry Birds Star Wars.
Har man tur, kan man stjäla en puss från en liten eller stor son mitt i leken. Isaac och Milja blir alltid upprörda om vi tillrättavisar William eller annars bara höjer rösten. ”Ingen fara mamma, Isaac pussa”, säger minsta sonen och Milja hakar på. Idag skar jag mig på en konservburk (Mika fick plåstra om mig, för det blödde rätt kraftigt) och Milja var uppenbart berörd av att ”mamma ha plåster”, att det liksom är ett ont där inunder. Jag tröstade henne med att det snart blir bra och det verkade duga. ^_^
Dagens William:
– Mamma, när vi vilade på dagis igår hostade jag. Då fick jag vara med J (en vuxen). Först trodde jag att jag var allergisk mot dagisvuxna!
Alltså huh huh, de här skönajobbiga femåringarna! Åh va han orkar sätta emot och åh vad mycket han ger tillbaka. Det är lite som att slå sig själv och älska det.
Den där icke-vardagsfinskan
Det värsta just nu är att jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Det är en helt annan sak att ha skola vissa dagar och sedan studera på distans eller vara hemma med ungar – än att slängas in i arbetslivet och dessutom föra och hämta ungar till dagis, leta parkeringsplatser och bannas över att sjukhus på sjukhus byggs, utan vettiga PARKERINGSPLATSER! Sen försöka pränta in alla finska tussierit, atulat, vaddbollar-som-jag-inte-minns-namnet-på, grailit (fast stavar chrile), Langenbäckit, metallihaa’t, suumiut, weilerit, luupihdit, tuumoripihti, kirurgiset ja anatomiset sakset och en massa annat och sen dessutom kunna förpacka dem!
Det bästa är att jag känner mig helt fantastisk och väldigt levande. Jag är antagligen ung och dum och grön, men jag ställer mig också kritiskt till vissa rutiner de har på sjukhuset och förivrar mig i hur man kunde göra det ännu bättre. För vi har blivit ombedda att ifrågasätta och det tänker jag göra, utan att för den skull trampa nån på tårna. Man blir också plågsamt medveten om hur annorlunda verkligheten är, hur snabbt saker ska levereras och att allt inte går by the book.
För ett tag sedan kom det fram att vi skulle göra en liten, liten del av vårt yrkesprov på svenska eller engelska. Det handlar om nåt så enkelt som att förklara för en grupp eller någon annan person, hur man t.ex. använder handdesinfieringsmedel eller liknande. Man får förbereda sig och skriva ner saker på förhand och det behöver inte vara på just svenska. ÄNDÅ är det en massa gnäll och frågor om det (ofta från samma personer) att vi inte har nån undervisning i språk under vår utbildning.
Men kom igen! Jag får sån lust att bara ställa mig upp och säga att det där är en pyttegrej! Sätt dig ner med ordboken en kväll, vi är ju vuxna studerande! Vissa i vår grupp tycker det är helt okej, men andra rullar på med samma argument, jag antar att de är oroliga. De tyckte, med glimten i ögat, att det var ”så orättvist” att jag redan kunde svenska (och engelska). Ja-a, jag hade god lust att berätta om alla de sömnlösa nätter jag spenderat framför finskaboken i gymnasiet för att klara ett prov. Eller de otaliga stunder jag spenderat med att leta reda på eller prata med Mika om vad olika ord betyder just under den här utbildningen. Att jag lär mig hela fraser som t.ex. ”bakteerit lisääntyvät kahtia jakautumalla” och när vi har ordprov lär jag mig inte vad ett ord betyder, utan även hur man skriva förklaringen på finska! Hur beskriver man att en yta är ”räfflad och lätt böjd” på finska och hur förklarar man att en udd på ett instrument är ”väkärä” på svenska? Det är inte vardagsord.
Jag menar inte att jag är nåt geni eller bättre än dom. Absolut inte. Jag menar att jag satsar en del och att det kanske inte märks, men jag vill också göra det. Språk kommer inte gratis, om man inte pratat det hemma förstås.
Nåja, det var egentligen ett sidospår, men det har irriterat mig lite grann. Jag skulle SÅ vilja förklara, men jag tror inte det är nån idé. Istället nickar man och säger; jo, hehe.
Vår utbildning går ju helt på finska. Många av mina vänner har frågat hur det är, varit lite förvånade, men jag tycker det är en jättebra sak. Det var ju precis det jag ville, att lära mig facktermerna på finska, eftersom jag ska jobba i Finland. Lätt är det inte, men det hjälper att hela tiden höra och prata finska – och våga säga fel.
Dagens twins och William:
– ville inte gå hem från dagis! Solen sken, det fanns massor av is och snö som de inte hade hunnit smaka på och Milja ville fortsätta gunga! 😀
Dagens måne:
går inte att få med på bild, men den var stor och grann!
Dagens bästa:
Åh, va underbar att få sjunga med kören och tänka på nåt helt annat än skola och jobb, rensa skallen. Det var precis, precis det jag behövde!
Ute på riktigt
En dag med praktikstart, twinsens tvåårskontroll och en massa annat, är slut. Jag är sjukt trött! Det är väldigt roligt, men krävande att vara på ett nytt ställe, att försöka minnas saker och att kritiskt granska, medan man lär ”på riktigt”. Och såklart blir man ju extra ivrig när man äntligen kommer igång. Jag känner mig så viktig. Här går jag liksom bara runt bland kirurger och anestesiläkare, plockar grejer och pryttlar. Och byter handskar tusen gånger och desinfierar händer och hej faderuttan. Precis som det ska vara.
Man behöver i alla fall inte oroa sig för frisyren eller smycken eller nåt sånt.
Jobbstrumpor: sjukhusstrumpor. Lite hatkärlek till dem!
Det börjar bli vår på riktigt i Åbo. Glasskiosken har kommit fram vid Teaterbron, men den är stängd än. Och påskliljorna kom fram idag!
Det är vatten överallt, men det är skönt – det är fint också! Fast snart blir det att ta fram gummistövlarna.
Dagens mått:
Isaac väger 13,4 kilo och Milja 12! Isaac 88,5 cm och Milja 88. Om det nu stämmer det här med att man är hälften så lång, när man är två år som när man är vuxen, så blir våra ungar rätt så långa!
Nu ska jag kolla lite på Familjen Annorlunda och inte somna, som jag gjorde tidigare ikväll.
Söndag med buller och bång
Det här med att bli gammal, har ni tänkt på hur knasigt det är? Just när man blivit bekväm med en ålder och anpassat sig, så rusar tiden liksom iväg och man ska infinna sig i ett annat fack? Jag är inte 20 längre, jag är inte 30, utan 35 plus. Jag är inte medelålders, men jag känner mig så ibland. Andra gånger känner jag mig som tjugo, fast jag egentligen inte vill vara det. Jo, kanske kroppsmässigt, men inte tankemässigt. Jag skulle aldrig i livet byta bort den här livserfarenheten jag fått, mot den jag var då. Det är en ganska befriande tanke. Sen brukar jag tänka, att om jag önskar att jag är yngre nu, kommer jag att vara 45 eller 50 och då kanske längta tillbaka till den jag är nu.
Idag har vi släppt fram våra ungdomliga sinnen igen, vi var med ungarna och lyssnade på Sås&Kopp vid Huhkatalo i Reso (nej, suck, kan det inte heta bara Raisio på svenska också, jag tycker inte om ordet Reso!). Jag har inte sett dem förut, men en av deras CD:n har snurrat i vår bil en väldigt lång tid nu. Deee va kaos i Barlodja, så till den milda grad, att vi Laos i Kambodja, med kex och limonaaad. Och Isaac frågar alltid efter ”vessa-gubbar” eller ”ykkönen”, alltså låten som börjar med ”Röd man säger stopp där, stanna, Grön man säger gå. DESSA gubbar granna ska du hålla reda på.
Vilka sköna typer de är! De körde såna larviga skämt att det var superbra! Och de påminde mig om hur skön finlandssvenskan är, de drog skämt och använde såna ord jag hade glömt eller inte tänk på. Och fick med ungarna:
”Ni som är med i Folkhälsan, ni måste väl vara bra på att hälsa! Alltså hur gör man, när man hälsa? Om jag säger hej, vad svarar ni då?…. Jamen ni kan ju! Och tänk så bra, det heter samma på finska”. Det var en trevlig, lättsam stämning, där ungarna fick springa på och dansa, hoppa eller sitta och vinka och svara i takt till musiken! Det enda dåliga var att det var väldigt hög volym, tyckte W och jag. William blev blyg och ville absolut inte höra sina favoritlåtar, men ikväll när jag låg och läste för ungarna sa han att det hade varit en jättebra konsert! Tack Folkhälsan (och Eva!) för inbjudan. 😀
Och så fick vi träffa supersöta E, som är bara sex månader. Hon jollrade så rart och grep tag i mitt finger och hjärta. Bebissjuk? Nä, men hon var så gullig!
Hemma blev det söndagsmiddag för alla köttätare, Lätta Forellen med purjolök, lite saffran, fänkål och ostsås. Och hemlagad tzatziki. Receptinspirationen tog jag ur senaste Pirkka-tidningen. De har faktiskt riktigt lyckade recept ofta. Och det där med ålder är bra också. Annars skulle jag inte våga slänga ihop en middag på det här sättet. Jag var rädd för att laga mat förut. Ska nån liksom kunna äta det här jag gör?
Dagens strapats:
Att klippa W:s hår. Han är jätterädd för att jag ska klippa honom i örat eller för att det ska göra ont sådär annars. Och ju mer han tänker på det, desto räddare blir han. Vi satt där i varma toan, svettiga och håriga båda två, men klippt blev han. Jag vet inte hur man ska göra med sån rädsla, men vissa saker måste man bara utsättas för, för att komma igenom.
Dagens Isaac:
– Moijo komber faffa. Neee, inte moijo. Onsdag kommer faffa!
– Kanske, det brukar vara fammo som kommer då. Det går säkert lika bra. Tycker du om faffa?
– Isaac… Isaac.. tycker om mucket!
Hurra, hurra gånger två!
Åh, vad det har väntats på kalas, åh vad vi har längtat efter tårta! Äntligen har vi fått fira! Jag hade bakat ”fyllkako” och bananmuffins, fammo&faffa stod för kost&logi. När man frågar Isaac hur gammal han är, säger han ”tåå åj”! Men det vågar han inte visa åt alla, mest mamma och pappa.
Det skulle ju vara fest och finkläder. Tja, barnfester är väl bland de bästa fester man kan ha! Man måste inte vara fin! För ibland sover man helt fel, väntar och väntar, somnar i bilen (Isaac), äter helt knasigt, blir sockerstinn, spisen ryker in, man blöter ner sig och egentligen spelar det inte längre så stor roll hur man ser ut – för vi har det roligt och trevligt tillsammans! Milja blev förtjust i en stjärnmössa!
Faffa och Isaac såg på formula tillsammans med farbror Janne. Heja Räikkönen!
Hjälp så mycket presenter det blev! Det var musteri, gudmor&gudfar (supertack Sari och Anders för paketet som kom så snabbt!) och mostrar och mormödrar (tack mamma, Jennie och Lena, allt var så bra!) och ändå hade vi själva bara köpt tre paket. 😀 Nåja, faktum är att det är väldigt mycket papper ibland runt en enstaka sak.
Skål musteri!
William var också jätteglad, trots att det inte var hans födelsedag. Förresten syns det inte riktigt här, men han har börjat få fräknar! Fin-William! Han älskade förresten ”Jorden runt med Blixten”, en gåva av min mamma till alla barnen. Vi läste hela boken redan på kalaset. ”Likadannn” sa Isaac och dök upp bakom oss, med Blixten i handen.
Två gånger två ljus, fast på en tårta. Det här med två födelsedagar samtidigt är något helt nytt för mig. Jag har inte ens tänkt på att det kan skapa problem. I framtiden vill de kanske ha sina egna födelsedagsfester och -gäster. Det tar vi då!
Lite uteliv hann vi också med, Milja bakade kakor och njöt av solen, fast det blåste ganska kallt.
Förresten så är den här fortfarande väldigt aktuell:
Sommarfeelingen
Jag kan inte låta bli att visa en larvig ”dagens outfit” för att jag är lite kär i den nya klädkollektionen som KappAhl har; Hampton Republic. Den får mig att längta sååå mycket till sommaren. Dunjackan, stickat, keps, väska, snyggt! Fast allt kan man inte ha. Den får mig att längta till Nagu strand, midsommar, en kall öl, vågkluck, vinscha och reva, kokkaffe, skriande måsaroch salta segelvindar. Ååh, låt det bli en lagom varm sommar med mycket som så att vi får segla med fammo och faffa! 😀 (och att de orkar med oss ^^)
Jag kan helt enkelt inte posa på nåt foto. Haha, det blir stelt eller knasigt, men det bjuder jag på! 😀 Älskar den här i alla fall! En rejäl strandväska, med plats för filtar och leksaker, saft och stora handdukar. Ge mig sommar nu! Förstår ni? 😀
PS. Det här är inte nåt sponsrat inlägg, jag bara gillar sjösaker, kompassrosor och blåvitt extra mycket just nu. DS.
Förfesten
Idag har jag suttit med aseptikfrågor, Photoshop-jobbat (inte med bloggen denna gång), ringt en massa samtal – och saker fixar sig. Det är så skönt. Praktikplatsen känns väl okej, de hade ännu inte riktigt att jag skulle komma, men fattade ”att jag behövde praktik, så kom nu då” och det nöjer jag mig med! Det känns lite lustigt, men förhoppningsvis ska det gå bra ändå. Idag är det också en sån där dag då man drar på sig förklädet och blir Mamma Mat i x antal timmar. Jag bakar tårtbotten, bananmuffins och gör fredagsmys med chimichangas, fast ungarna ville inte alls ha det. Vi måste kanske sätta stopp för att ha en godisdag, de är helt rabiata. Inte efter att de har ätit godis, utan innan! Gud, vilket liv innan man får godis! Det blir ju inte lättare att äta heller, när det doftar nybakta bananmuffins – men det doftar hem. (ikväll när William skulle sova och han var orolig för monster, sa jag att de knappast kommer. Här är alldeles för mysigt och doftar för hemtrevligt. Jaaa, sa W, det tror jag också, de vill nog ha svart eller nåt sånt!)
Den här kvällen, för två år sedan, var full av smärta. Det var den första natten på BB och jag var ensam med barnen, nysnittad. Eller egentligen tog ju personalen hand om barnen, som sov så sätt, jag sov inte alls. Personalen var vänliga och sa att ”det brukar vara såhär ibland”, men jag hävdade att det berodde på smärtpumpen och jag hade rätt. Den läckte och sängen var våt under mig. Dessutom var jag allergisk mot en viss sorts tejp (sån man brukar sätta när man tagit blodprov) och jag tror att den där Tejp Sensitiv inte alls var lika bra. Mot morgonkanten fick jag dessutom såna fruktansvärda magsmärtor och jag tänkte på alla stackars kolikbarn. Om det är såhär de kände det, så förstår jag varför man gråter!
Det löste sig ändå, såklart. Jag fick mitt begärda rektalrör och det var ömsom tårar och ömsom skratt, de märkte att pumpen läckte och gav mig värkmedicin istället och då, DÅ började lyckan på riktigt. Den där larviga, ömsinta bebislyckan och bubbellivet. Jag minns att jag låg och tänkte att vad som än händer, är jag lycklig just NU och tänker jag bara njuta av mina barn, oavsett om jag hade ont långt efter, var det värt det. Mika höll Milja i famnen, där vi stod på sjunde våningen i TYKS och det var snöoväder och kallt även den vintern. ”Titta här, här är ditt rike, Valtijatar Milja” ^_^ Vilka sjukt bra minnen, och smärtan är faktiskt glömd. Jag vet bara att den fanns där, men ut kom ungarna och de mådde bra! En och en halv timme låg de i kuvös, men de var ju ändå födda i vecka 37, så de var färdigbakta. Milja var minst med sina 2400 gram, hon låg på tvären i min mage och det där med att vara på tvären tycks hon ha fortsatt med, haha!
Ikväll langade jag in en bråttomfärs i ugnen och tänkte på kalaset imorron. Det blir inget stort kalas, men tårta, glass, lite ballonger och presenter ska vi ha förstås! Twinsen hade fått så fina presenter från dagis, en virkad gurka och en virkad morot (W hade tekalas med dem) och ett kort som var skrivet på en träpanel. Jag gillar vårt dagis jättemycket, även om det är ganska långt dit varje morgon!
Nu har det äntligen blivit tyst, jag har dammsugit och städat i vårt lilla, men stökiga kök. Det bästa med att ha ett litet kök är att man måste städa undan för att kunna göra nästa sak. Och sängen blev dammsugad, eftersom ungarna åt kantbitar från tårtan där. 🙂
Oj, jag måste slå in ett par presenter, det har jag ju glömt!
Dagens, del 43
Dagens deal:
Att få en sax (!) på köpet, när man handlar maskindiskmedel, det är inte fy skam! Saxen var ju dyrare än tabletterna. Tack tack Citymarket, säger vi bara. Förresten måste det tilläggas att Kuppis’ Citymarket är alldeles förträffligt när det gäller att hitta ekologiska och närproducerade produkter, det gillar vi skarpt! De är en föregångare för de andra stora Citymarketarna.
Dagens söta twins:
Åh fina Milja och Isaac, jag kan inta fatta att ni fyller två år imorgon! Ni är så söta. Just nu är Milja den som absolut inte vill gå hem från dagis. Hon leker med de större tjejerna och de har SÅ roligt. (Jo, jag har klippt deras hår lite grann, om ni tycker de ser annorlunda ut. Det var också en upplevelse. Man har ca en och en halv minut på sig att klippa, när de sitter på pottan och tittar neråt så långt det kan. :P)
Pappas flicka och pojke är de gärna också. Speciellt om man får kolla roliga videon med sig själv. ”Dääj e Miija”, säger Milja. ”Och Isaa!”
– Namm namm, äta man! (så länge hon inte spottar. Och jag fattar inte varför det är så roligt att sätta maten på bordet och först sen i munnen. Men nåja, åtminstone äter de själva!)
– Isaac, hur gör fisken? (hmm, inga leksaker vid matbordet, eller hur vad det?)
Ikväll låg jag och läste om rymden, planeter och månfärder åt William. Superspännande! Vi konstaterade att månen liknar en köttbulle, Venus en potatis och Mars en tomat med is. 😀 Twinsen var med och frågade hela tiden ”vaa e de då?”, medan jag försökte läsa (Det är en månbil… det är ett fotspår… det är en astronaut… det är en månbil…. solpaneler… månbil, vi har ju redan sagt det flera gånger! :)). Det är lite bökigt, men det går. Det svåraste är komma överens om vem som ska ligga i mitten, närmast mamma. När man har tre barn, är det ju alltid en som hamnar längst ut.
Dagens NEJ!
Hur kan en enda person göra en så arg? Varför låter jag mig ens bli så arg? Och varför är det fruktansvärt viktigt att vara småpetig med saker som inte är sådär viktiga egentligen? Jag satsar min tid, av min tid med familjen och skola på att göra något frivilligt och gratis och varje gång är det nåt som är fel. Energitjuv, är vad du är! Orka.
… jag höll ju på att glömma
Den här skulle jag ju skriva under. Hade loggat in och allt, men fick inte skriva under. Jag är inte finsk medborgare, än – igen. Jag bytte ju medborgarskap i Sverige, eftersom det inte dög med dubbla till utbildningen.
Suck. Nu vill jag ha tillbaka min finska, jag har printat ut en massa papper från finska Migrationsverket. Och så väntar jag på att hitta 240 euro extra för att kunna lämna in blanketteländet. 😦
Skolknas och tvillingliv
För att vara en Minna Canth- och jämnställdhetsdag, tycker jag inte att det är särskilt jämnt nånstans just nu. Några i skolan har börjat sin praktik redan den här veckan, medan vi andra väntar till nästa. Det känns som om jag har väntat i tre år (blä, jag vet, deppinlägg). Och ibland hjälper det ju inte hur mycket man själv försöker eller satsar, det är till och med svårt att få en LIA-/praktikplats, eftersom vi är två grupper som studerar samma sak samtidigt. Den andra gruppen har fler närvarodagar i skolan och blir klara några månader innan oss, vilket också fick oss i gruppen att fundera på om det kommer att finnas jobb för oss. Än så länge har man inte kunnat studera intrumentvård på så många ställen runtom i Finland, vilket har lett till ojämvikt just i Egentliga Finland. Dessutom har en av våra största arbetsgivare, TYKS, sin stora instrumentavdelning under remont och den kommer att bli helt annorlunda och mer automatiserad än andra platser. De tar inte heller emot studerande, inte på flera år, eftersom de ska skola sin egen personal.
Problemet inför nästa veckans praktikstart är egentligen att jag ännu inte riktigt vet om det första stället är godkänt, idag när jag ringde dit, visste de inte ens att nån var på kommande (suuuuck). Jag pratade med vår lärare, som jag vet har svettats över våra praktikplatser, men hon återkom senare och sa att det nog ska gå, men att de inte hade fört fram infon. Nåja, vi får se, det är bara en person på plats där nästa vecka.
Twinsen är glada idag i alla fall! De är mest glada av alla i familjen, tror jag. Isaac hade väldigt roligt med att kasta bollar, både stora och små. Vi var tvungen att avbryta leken när han började kasta studsbollar mot TVn och det där dunkandet inte ville ta slut.
– Kolme bollaa! sa Isaac och kröp in under soffan efter alla små bollar som rullat dit.
Milja har varit Brandkvinnan med De Stora Stövlarna. Fast hon tröttnade efter ett tag och sa att ”tövlarna dååligt!” (sitter dåligt). Istället satte hon sig på Blixtenbilen, tackade för idag och sa att vi syns. Fniss!
Det är en väldigt springig ålder de är i just nu, men också ganska mysig. De har inte kommit till den där ”jag hatar dig-dumma-mamma-åldern” riktig än, utan det duger liksom bra att sitta i famnen eller knäet. Ibland.
Jag har äntligen lärt mig vika lakan med gummiband! Jag såg den här bilden i Creative Ideas-gruppen på fejjan och testade med lakanen i twinsens sängar. Jodå, efter lite bök och försök gick det! Man ska samla ihop alla hörnen ovanpå varandra, men det är inte så lätt, eftersom lakanet gärna snor sig.
Soligt är det i alla fall ute, jag är mör i benen efter gårdagens löp- och muskelträning. Vi skulle ha intervall OCH muskelpass, men jag fattade inte att vi skulle ha dem samtidigt. Vi stannade på gångvägen och gjorde utfall, studsande armhävningar och skulle sen kuta iväg i intervaller direkt efteråt. Det är tur att vi tränar i grupp, annars skulle man lägga av! Dessutom hade jag bytt till sommarskorna, dvs lämnat Icebugsen hemma. Tips: Det är inte dags för det ännu!
Dagens sötaste:
Jag läser för twinsen (dvs: har den tätt inpå mig, de sprätter med fötterna i boken, båda ska peka, Milja pratar nästan hela tiden och de vänder och vrider).
– Titta, där är Iggle Piggle och Upsy Daisy! Vad gör dom?
Milja: De pussa!
Isaac tillägger: Dom e sööta!
Bittes blogg 