Söndag med buller och bång

Det här med att bli gammal, har ni tänkt på hur knasigt det är? Just när man blivit bekväm med en ålder och anpassat sig, så rusar tiden liksom iväg och man ska infinna sig i ett annat fack? Jag är inte 20 längre, jag är inte 30, utan 35 plus. Jag är inte medelålders, men jag känner mig så ibland. Andra gånger känner jag mig som tjugo, fast jag egentligen inte vill vara det. Jo, kanske kroppsmässigt, men inte tankemässigt. Jag skulle aldrig i livet byta bort den här livserfarenheten jag fått, mot den jag var då. Det är en ganska befriande tanke. Sen brukar jag tänka, att om jag önskar att jag är yngre nu, kommer jag att vara 45 eller 50 och då kanske längta tillbaka till den jag är nu.

Idag har vi släppt fram våra ungdomliga sinnen igen, vi var med ungarna och lyssnade på Sås&Kopp vid Huhkatalo i Reso (nej, suck, kan det inte heta bara Raisio på svenska också, jag tycker inte om ordet Reso!). Jag har inte sett dem förut, men en av deras CD:n har snurrat i vår bil en väldigt lång tid nu. Deee va kaos i Barlodja, så till den milda grad, att vi Laos i Kambodja, med kex och limonaaad. Och Isaac frågar alltid efter ”vessa-gubbar” eller ”ykkönen”, alltså låten som börjar med ”Röd man säger stopp där, stanna, Grön man säger gå. DESSA gubbar granna ska du hålla reda på.

Vilka sköna typer de är! De körde såna larviga skämt att det var superbra! Och de påminde mig om hur skön finlandssvenskan är, de drog skämt och använde såna ord jag hade glömt eller inte tänk på. Och fick med ungarna:

”Ni som är med i Folkhälsan, ni måste väl vara bra på att hälsa! Alltså hur gör man, när man hälsa? Om jag säger hej, vad svarar ni då?…. Jamen ni kan ju! Och tänk så bra, det heter samma på finska”. Det var en trevlig, lättsam stämning, där ungarna fick springa på och dansa, hoppa eller sitta och vinka och svara i takt till musiken! Det enda dåliga var att det var väldigt hög volym, tyckte W och jag. William blev blyg och ville absolut inte höra sina favoritlåtar, men ikväll när jag låg och läste för ungarna sa han att det hade varit en jättebra konsert! Tack Folkhälsan (och Eva!) för inbjudan. 😀

Och så fick vi träffa supersöta E, som är bara sex månader. Hon jollrade så rart och grep tag i mitt finger och hjärta. Bebissjuk? Nä, men hon var så gullig!

Hemma blev det söndagsmiddag för alla köttätare, Lätta Forellen med purjolök, lite saffran, fänkål och ostsås. Och hemlagad tzatziki. Receptinspirationen tog jag ur senaste Pirkka-tidningen. De har faktiskt riktigt lyckade recept ofta. Och det där med ålder är bra också. Annars skulle jag inte våga slänga ihop en middag på det här sättet. Jag var rädd för att laga mat förut. Ska nån liksom kunna äta det här jag gör?

Dagens strapats:
Att klippa W:s hår. Han är jätterädd för att jag ska klippa honom i örat eller för att det ska göra ont sådär annars. Och ju mer han tänker på det, desto räddare blir han. Vi satt där i varma toan, svettiga och håriga båda två, men klippt blev han. Jag vet inte hur man ska göra med sån rädsla, men vissa saker måste man bara utsättas för, för att komma igenom.

Dagens Isaac:
– Moijo komber faffa. Neee, inte moijo. Onsdag kommer faffa!
– Kanske, det brukar vara fammo som kommer då. Det går säkert lika bra. Tycker du om faffa?
– Isaac… Isaac.. tycker om mucket!