Den där icke-vardagsfinskan

Det värsta just nu är att jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Det är en helt annan sak att ha skola vissa dagar och sedan studera på distans eller vara hemma med ungar  – än att slängas in i arbetslivet och dessutom föra och hämta ungar till dagis, leta parkeringsplatser och bannas över att sjukhus på sjukhus byggs, utan vettiga PARKERINGSPLATSER! Sen försöka pränta in alla finska tussierit, atulat, vaddbollar-som-jag-inte-minns-namnet-på, grailit (fast stavar chrile), Langenbäckit, metallihaa’t, suumiut, weilerit, luupihdit, tuumoripihti, kirurgiset ja anatomiset sakset och en massa annat och sen dessutom kunna förpacka dem!

Det bästa är att jag känner mig helt fantastisk och väldigt levande. Jag är antagligen ung och dum och grön, men jag ställer mig också kritiskt till vissa rutiner de har på sjukhuset och förivrar mig i hur man kunde göra det ännu bättre. För vi har blivit ombedda att ifrågasätta och det tänker jag göra, utan att för den skull trampa nån på tårna. Man blir också plågsamt medveten om hur annorlunda verkligheten är, hur snabbt saker ska levereras och att allt inte går by the book.

För ett tag sedan kom det fram att vi skulle göra en liten, liten del av vårt yrkesprov på svenska eller engelska. Det handlar om nåt så enkelt som att förklara för en grupp eller någon annan person, hur man t.ex. använder handdesinfieringsmedel eller liknande. Man får förbereda sig och skriva ner saker på förhand och det behöver inte vara på just svenska. ÄNDÅ är det en massa gnäll och frågor om det (ofta från samma personer) att vi inte har nån undervisning i språk under vår utbildning.

Men kom igen! Jag får sån lust att bara ställa mig upp och säga att det där är en pyttegrej! Sätt dig ner med ordboken en kväll, vi är ju vuxna studerande! Vissa i vår grupp tycker det är helt okej, men andra rullar på med samma argument, jag antar att de är oroliga. De tyckte, med glimten i ögat, att det var ”så orättvist” att jag redan kunde svenska (och engelska). Ja-a, jag hade god lust att berätta om alla de sömnlösa nätter jag spenderat framför finskaboken i gymnasiet för att klara ett prov. Eller de otaliga stunder jag spenderat med att leta reda på eller prata med Mika om vad olika ord betyder just under den här utbildningen. Att jag lär mig hela fraser som t.ex. ”bakteerit lisääntyvät kahtia jakautumalla” och när vi har ordprov lär jag mig inte vad ett ord betyder, utan även hur man skriva förklaringen på finska! Hur beskriver man att en yta är ”räfflad och lätt böjd” på finska och hur förklarar man att en udd på ett instrument är ”väkärä” på svenska? Det är inte vardagsord.

Jag menar inte att jag är nåt geni eller bättre än dom. Absolut inte. Jag menar att jag satsar en del och att det kanske inte märks, men jag vill också göra det. Språk kommer inte gratis, om man inte pratat det hemma förstås.

Nåja, det var egentligen ett sidospår, men det har irriterat mig lite grann. Jag skulle SÅ vilja förklara, men jag tror inte det är nån idé. Istället nickar man och säger; jo, hehe.

Vår utbildning går ju helt på finska. Många av mina vänner har frågat hur det är, varit lite förvånade, men jag tycker det är en jättebra sak. Det var ju precis det jag ville, att lära mig facktermerna på finska, eftersom jag ska jobba i Finland. Lätt är det inte, men det hjälper att hela tiden höra och prata finska – och våga säga fel.

Dagens twins och William:

– ville inte gå hem från dagis! Solen sken, det fanns massor av is och snö som de inte hade hunnit smaka på och Milja ville fortsätta gunga! 😀

Dagens måne:

går inte att få med på bild, men den var stor och grann!

Dagens bästa:

Åh, va underbar att få sjunga med kören och tänka på nåt helt annat än skola och jobb, rensa skallen. Det var precis, precis det jag behövde!