Dagens
Det finns saker man glömmer ganska snabbt. Smärtan efter en förlossning, hur mycket en liten nyfödd kan skrika, men också hur infernaliskt högt och envist en tvååring kan gapa. Allt är fel; tröjan, skorna, maten, man ligger på fel sida, det är fel napp, det är fel leksak, det är fel bok eller sång! Hååhååå, det är verkligen påfrestande mellan varven. Till på köpet försöker jag hitta på roliga saker åt William.
Nu ska jag inte klaga för mycket, det är ju inte så att det är hemskt uselt jämt, det är faktiskt bra också. Och när ungarna somnat sover de faktiskt ganska bra. Amen och tack. Det har också sina fördelar med att bo med en löptokig kille(fast jag blir tokig på hans träningsprat och att han tränar mycket). Igår hittade jag bara min egen sport-bh och tröja men kunde rycka ett par brallor från tvättlinan och sticka ut på en uppfriskande löprunda. Det enda tråkiga är att löpning inte hjälper det faktum att man har lite ont i ryggen. Hmmpf. Har haft det efter graviditeten och ibland undrar jag om de cuttade bort alla mina magmuskler i akutsnittet eller om jag bara har dålig hållning. Jag kan ju fortfarande göra plankan och armhävningar.
Dagens Jag-hade-just-städat-i-köket-bild:
Dagens braiga blogginlägg!
Dagens sötnosar: Mamas boy:
Dagens Isaac:
- Nee-e, vill int ha väjjing! Jag säger gonatt väjjing!
Dagens girly:
Är det bara jag som sträcker mig upp i en pose när jag reser mig från tv-soffan och just sett Top Model?
Som det ska vara, en sommarlördag
Sommarlördagar ska innehålla barn, stoj och tjohej, en liten öl, grönska, koltrastdrill och solsken. Och lövrassel och grillkorv. Precis som den här kvällen har gjort. Efter några regniga dygn kom solen fram och gav oss 18 grader med lite svala vindar. Förmiddagen var vi inne och blev lite galna, men springandet tog vi igen på eftermiddgen.
Och kanske lite vila mellan varven också.
Grillkorv, majs, potatis, sallad och morötter. Tack fammo! 
(majs är inte bajs! Mamma är biitis Sliitis, mamma pammaaa! Ungarna har rim-dille)
Men blir det några äpplen alls i år? Det talas bara om skadedjur hit och dit, på rosor, träd och buskar. Det blir plattfall för frukten i höst. Eller?
Jag har också sett massor av ”spökträd” här i Åbo, alltså träd som är inlindade av spinnmal eller frostfjäril, jag vet inte vilket ord som är korrekt. I år är det ännu fler än de brukar vara.
Larver eller inte, solen skiner, ungarna sover efter en dag med full fart -magarna är mätta och det är femton grader ute. Åh, jag vill inte lägga mig!
Dagens hurra!
Isaac har varit torra heeela dagen idag! Inte den första och förhoppningsvis inte den sista! (Jag satte på honom nattblöjan ändå, det är kanske dumt av mig. Tänk om han faktiskt kan? Eller tänk om hela vår säng blir en simbassäng?)
Fredagsflamset
Det är lite glesare mellan mina inlägg nu på sommaren. Det är ju sommar. Ibland tycker jag vi gör precis samma saker, dag ut och dag in. Jag är mamma Mat&Lek och så är det Angry Birds-pyssel och så är vi ganska panka. Det begränsar en del. Jag har i alla fall en liten möjlighet att få extra sommarjobb (hoppas hoppas, håll tummarna!) eftersom de har brist på instrumentvårdare på ett ställe i stan. Det skulle vara så viktigt att få in den där foten på ett ställe – som jag dessutom tror jag skulle tycka om.
William och jag pysslar med Angry Birds. Det blir fler och fler pixelfåglar och grisar. Nu börjar jag få in den rätta knycken på hur länge man ska stryka de där plastplupparna också, det var inte så självklart i början. Twinsen är också helt galna och vill springa iväg med de kära figurerna, speciellt Isaac. Tyvärr betyder det också att han vill göra samma som W:
- Hääj kommer BOMB-fåågejn! varpå han kraschar nåt i huvudet på Milja eller den som finns närmast.
Det är förresten väldigt svårt att underhålla en nästan-sexåring. En tvååring vill ju bara att man ska vara med, men ett större barn – vad vill dom? Shit, va svårt det är med kids egentligen. Man lär sig nya saker hela tiden, verkar det som.
Det här är liksom ett säkert kort – det här kan jag. Tåg och lego, vagnar och djur. Till den här leken brukar också höra att man får sära på twinsen när Milja sätter en bil mitt på spåret.
- Tut, tuuuut, Miija! säger Isaac, men systern reagerar inte.
- TUUUUT! [vrååål]
- Milja…, Milja, ta bort bilen.
Varpå man själv tar bort bilen eller hela tjejen eller försöker bygga en tillräckligt lång bana, så de kan leka på olika sidor, vilket självklart inte funkar. De är båda jättesuperenvisa och skriker allt vad de orkar när nåt går emot dem. Så konstigt!
Ibland lägger de sig på soffan och bäddar ner varann, leker tittut och bara fnissar. Hur kan man vara så liten och söt och liksom så färdig som människa, men ändå under en meter lång?
Jag fortsätter med min socksamling. De blir fler och fler. Fast ibland försvinner de med rasande fart. Jag stickar inte alltid två likadana sockor efter varandra, det är lite tråkigt. Då är det bra att byta. Jag tycker själv om de här sockorna med mycket färg och tunt garn, de ryms så bra i skorna!
Ikväll blir det antagligen fortsättning på det här Eget Bröd&Baba ganouj och lite film. Igår var det Ketonen&Myllyrinne, som jag först på senare år har lärt mig flabba åt.
Dagens Isaac:
Lek med litet duschdraperi, det var vansinnigt roligt! (av nån anledning tänker jag på nån av Evas bilder, när jag ser den här, det är samma min som Sindre eller Marius haft! )
Finskan och barns språk
Jag har jobbat och jobbat med mina inlämningsuppgifter till skolan. Nästan sex sidor text, jag knapprar långsamt och läser meningar på nätet och i anteckningar från skolan. När man inte hör och använder orden varje dag, glömmer man bort enkla ord som luiske (remsa, flärp). Jag tvekar inför val av ord som uudestaan eller uudelleen (igen, på nytt) och tittar på vad jag har skrivit: uudesstan. Men va tusan, det ser ju ut som estniska!
Såna här meningar skulle jag t.ex. inte kunna författa alldeles själv, men jag vet precis vad den betyder och jag kan ändra lite i liknande texter, när grunden redan finns:
” Pakattavat välineet tulee koota samalla periaatteilla kuin kertakäyttöiset materiaaleihin pakattavat tuotteet. ”
eller det här:
” Pakkauksia ei koskaan saa taittaa, kaksoispaukkaukset laitetaan sisäkkäin samoin päin niin, että tuote näkyy ja höyryn kulku molempien pussien sisään varmistuu.”
Det är inte svårt, det låter ju så lätt när man ser meningen, men jag får bara inte till det, med alla ändelser och omskrivningar. Det här är ypperliga exempel på att man måste leva och andas ett språk, för att hålla det levande. Det gäller ens modersmål, men främst sådana språk man inte pratar eller skriver så ofta. Man kan plugga dem i åratal i skolan, men allt faller i glömska, redan när det är sommarlov och jag inte träffat klassen på några veckor, märker jag.
Jag har lyxen att få jobba ensam idag, det är i alla fall bra. Fast det är ju som med måndagstenter, det är ytterst svårt att fokusera på långa inlämningsuppgifter om sommaren. När man väl kommit igång, går det ändå lite bättre, fast man sitter och stirrar på de där gardinerna man borde byta. Eller hmm, tvätta ett fönster kanske?
Barn och språk är ännu mer intressant än mina skolarbeten. Isaac har vid två och tre månaders ålder talat om/låtit oss förstå att han fattar att det finns fler än ett språk. Om nån sjunger eller pratar finska säger han:
- De pratar fiinnska! eller Det ää på finnska!
Kanske det har kommit från att vi väljer språk på DVDerna eller så är det bara så att han kan tala om att han vet skillnaden.
I senaste numret av Språktidningen läste jag om hur barn får sitt modersmål. Det är omgivningen som dominerar. När barnet säger di eller ti, tolkar föräldrarna det på olika sätt. En pappa som talar svenska tolkar det som där eller titta, medan en brittisk förälder tolkar det som ”daddy”. Och båda är förstås väldigt stolta över sitt barns utveckling. Genom att härma och lyssna samt associera, får vi en språkmelodi, som ligger till grund för hur vi förhåller oss till andra språk i framtiden.
I samma tidning pratades det om att barn (eller vuxna) som lär sig två språk, får lättare att lära flera språk också och är, hör och häpna, smartare och friskare (!). Barn lär sig glida mellan språken och märker inte alltid att de byter språk; kodväxling, som det heter så fint. Jag tycker det är så coolt. Milja t.ex., blandar ihop finska och svenska. När hon ska ha en kudde ber hon om en ”koono” (uttalas som ko, fast med långt o), alltså en blandning mellan finskan tyyny och svenskas kudde.
Nu måste jag återgå till mina skrivelser på vårt andra officiellt språk i landet, innan kaosungarna väller in i huset.
Dagens roliga:
Jag sökte och sökte (på Google) efter en term jag antecknat i skolan. KimCard, skulle det heta. Finns inte ens på Google. Sen fattade jag. KimGUARD heter produkten. Håh, dialekter och finska. 
Segla med två gånger två
Vi är hemma efter ett par dagar till sjöss med hela familjen, fammo och faffa. Det har blivit vår flytande sommarstuga, vi är glada att vi får vara med och att det finns många armar som håller och bär, matar och fixar. Det går ganska bra att vara ute med alla ungar, åtminstone ett par nätter. Ingen fick nån mega-panik-skrikattack, även om ungarna hade lite tråkigt på hemvägen.
Igår åkte vi för motor till Nagu, som ligger lite mer än två timmar bort för motor (eller var det nästan tre?). Vi åkte så att twinsen somnade – och de sov så gott i två timmar, till ljudet av den monotont brummande motorn. Så länge man inte vrider rodret för mycket, vischar eller revar, så låter det inte för mycket.
Några modiga badade! Det är redan 18° i vattnet, vilket är min gräns för att simma. Fast jag fegade ur lite grann, plus att jag faktiskt inte hittade min baddräkt eller bikini när jag skulle packa åt alla.
Det var masttätt när vi kom fram igår på eftermiddagen – nästan lika fullt som det brukar vara på midsommar, fast inte lika högljutt.
”Vill plaska!” sa Milja och fick följa med längst bak i båten och sitta och plaska med fötterna. Isaac vill göra samma saker som Milja, men det här ville han inte. ”Poppar lite”, sa Milja. Det är lustigt hur kallt och varmt ibland kan kännas lite likadant.
Små sjöbusar! Ingen ville sova, alla ville bara leka på stranden eller vid sandlådan. Nagu är en barnvänlig hamn. De har en fin bastu och trevliga duschutrymmen, det finns en sandstrand och lekplatser med sandsaker att låna. Och så klättras det runt i båten, såklart.
Isaac ramlade under klaffbordet ett par gånger, eftersom han skulle vara så ”stor pojke” och inte sitta i stolarna vi hade med. Fast hans skrubbsår kom inte från detta, utan från en ivrig lastbilslek på dagis.
”Gunga!” sa Milja när hon först kom in i båten. Faffa fixade en sittplats åt dem redan ifjol genom att skruvat fast gungorna under sittdynorna. Även om twinsen klarar att sitta vanligt, blir det lättare ibland när de sitter lite mer stilla.
Idag seglade vi fjädervall, eller virsikirja (psalmbok) eftersom det var medvind och sidvind. Det var bra väder, inte för soligt och hett, vi kom upp i sju knop som bäst och inte för mycket slagsida för de små.
De här två bilderna beskriver vår resa mest. Rörigt ibland, twinsen ”målar” med vatten och William får tråkigt och klättrar runt eller ”spränger” med sina Angry Birds på allt och alla. Även om jag tror jag fått nån friskluftschock, har vi väldigt roligt tillsammans!
Måste man åka hem?
En sak ska vi göra klart för oss: Det skulle inte gå att segla så bra det gör med två två-åringar, om det inte vore för fammo och faffa! Vi mår så bra och har det trevligt. Lite gung-gung har jag i öronen, jag har fått ratta Dacapo, ungarna har lekt och lekt, jag har bastat och njutit och bara funnits. Klockan nio spelades ett tapto på trumpet och drogs tillvaka till min tidigare scoutliv, så jag rullade flaggan med vördnad och mindes.
Vimsmamman
Nu ska jag skriva ett lite elakt inlägg. Jag läser (vissa pretto-)bloggar, som jag inte borde läsa. Om folk med ett barn, som njuter så av bebistiden och att pynja och fixa och springa efter sina barn. Pyssla och greja och baka. Det gör jag också, då jag har lust. I dessa, vissa bloggar, finns det inte mycket plats för gråt, spill, tork eller gnäll. För det mesta tycker jag det är roligt och inspirerande att läsa om vad andra skriver att de har gjort sina barn, men ibland slår det slint och jag blir bara arg och upprörd över saker som egentligen inte är så stora, men just DÅ, när man själv svettas med tre små, känns stora.
Missförstå mig rätt, jag tycker inte man ska rada upp alla sina gnällgrejer om precis alla sår, skavanker, nedkissade kläder och smetiga matbord eller skrikande barn. Det finns plats för både ock, menar jag. Jag vet också att alla är individer, alla hantarer t.ex. morgontrötthet på olika sätt. För mig är det sjukt jobbigt att stiga upp halv sex och underhålla några småbarn, så man vet att det fortsätter i 14 timmar framöver. Ibland tror jag att jag hade varit en lite bättre flerbarnsmamma om jag hade varit morgonpigg. Det skulle underlätta så otroligt mycket, men nu är det inte så.
Det är också lättare att ha ett jobb att återgå till, att få lämpa över barnet till ett dagis, precis som vi också gör, och fortfarande ha kvar sin vuxenkrets, sina rutiner, sina luncher med bekanta och så vidare. I denna tid är det så NO-NO att ha sitt eller sina barn på dagis och göra egna saker. Det struntar jag fullkomligt i! Jag satsar på att överleva, men stör mig på de som inte fattar att uppskatta vad de har. Det gäller jobb, dagis, resor, finvin, kvällslir, temadagar, hobbier och resor, speciellt då man har ”bara” ett barn, sorry nu bara.
Ett tag tänkte jag att det inte är så mycket lättare med ett barn. Jo, för det mesta är det faktiskt det,även om det är ett krävande barn. Den ena föräldern kan vara hemma med barnet, det är mycket lättare att gå ifrån några timmar. Idag var och är Mika borta hela dagen och kvällen med jobbet, varpå jag fick hjälp av härliga fammo och faffa. Ungarna fick leka ute på gården, William och jag klättrade upp en lekställning i parken där nära och sprätte iväg Angry Birds på närbelägna träkatter (”bara ingen är i vägen! Inte i ansiktet på nån, inte för nära en person!”) och det var en rolig lek! Det var också roligt att göra sånt här med bara William, så att han också känner sig viktigt.
Jag tänkte att det inte är några problem att lägga alla tre ensam, det brukar inte vara det. Och egentligen var det inte så fasligt svårt, förutom att Milja hann hälla ut en flaska med såpbubblor på parketten, William skulle ha bröd och O’boy, Milja var där och petade ner ett yoghurtlock i hans dricka (HUR hinner hon?) medan jag borstade tänderna på Isaac, som just nu inte alls lyssnar på mig, utan springer sin väg och flabbar (åh, den här härliga 2-och-lite-till-års-åldern). Och vi läser sagor, trängs alla fyra i sängen och Isaac ropar efter vatten, vatten och Finn-Finni, Finni!! men jag tänker Neee-hepp, jag ger inte med mig ikväll! Jag springer inte upp mer, jag ligger på mina 20 centimetrar mellan tvillingarna och tycker det räcker för idag.
Vem var mest envis? Jag räknade att Isaac sa ”Finn, finn” ungefär 20 gånger på en halv minut, med jämna mellanrum. Det var kanske mitt fel att inte ge honom den arma bilen, men jag tänker inte lära honom att han får som han vill hela tiden – det går inte. Efter lite mer än en timme gick jag ut ur rummet – och vad händer? Jo, han somnar efter två minuter.
Dagens bästa var att Isaac har varit TORR hela dagen! Inte ett kiss i nån byxa och han är trots allt bara två år och tre månader. Wohoo! Jag vet att man inte ska ta ut glädjen i förskott, men det är i alla fall en dag och den kanske kommer igen? Det ledde också till att Milja ville vara likadan – också ha bara småbyxor. Hah, win-win!
När man har ett barn, hinner man duscha, pyssla, lära och springa efter det på ett helt annat sätt, än med tre. Eller fem. Eller sju. Jag fattar inte hur de gör det, de som har många barn. Hur man lär sig leva så, ge upp alla sina möbler, datorer och prylar, allt sitt eget i stort sett. Hur gör man, hur lär man sig? Att gå till stranden med alla tre själv, är just nu helt otänkbart. Milja och Isaac bara springer iväg dit de vill. Det finns inget annat svar än att anpassa sig och låta tiden göra sitt, men ibland kastar jag en avundsjuk blick på de som springer efter ett litet och har ett stort, självgående barn. Eller ett barn. Fattar ni hur bra det är?
Nu ska jag packa åt fyra (eller fem, gissar att Mika kommer att vara trött imorgon) inför en båtresa. DÅ är vi i alla fall flera vuxna och då går det bra. Tjohej!
