Psykfall

Hejdå Åbo stadssjukhus. Dit går jag helst inte mera.

Efter en lång och tung dag med två längre perioder då jag hade så svåra tics att jag fick panikattacker och det inte gick att sluta andas, satt jag en timme och försökte lugna ner mig mot Mika. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och frågade vad vi skulle göra. Kom in till sjukhuset med taxi, om du kan, sa dom. ”Rakt till läkare, säg till där inne bara, i ettan”.

Jag gråter. Lugnar ner mig. Vet att de här ticsskoven kommer och går, men jag är rädd för nästa anfall. Är jag ensam med twinsen då?

Vid jouren, sent på kvällen, står jag rödgråten och försöker dra historien igen. Tjejen i receptionen borde ha läst vad sjukrådgivningen skrev per telefon, jag skulle få komma rakt in. Nej. Hon ser mycket frågande på mig. Jag förklarar lite; att jag fick diagnosen tidigt men att jag är rädd att vara hemma, jag får okontrollerade attacker och hyperandas, jag klarar inte av att kontrollera mina tics just nu, de är för många. Hon frågar om jag tar min medicin, om jag kan öka den?! (det ska väl inte hon bestämma?) Jag sa att det inte räcker, jag vet inte vad jag ska göra åt de här panikattackerna som kommer när jag försökte hålla ticsen borta. Idag kom det mitt i allt när jag låg och läste för William. Jag var tvungen att sluta och kunde inte ens sjunga.

Hon ser mot sin kollega och säger halvhögt: En mä jaksa… Jag trodde hon pratade om nåt annat. Först.

– Tycker du verkligen det här är värt ett jourbesök, fortsätter hon. Du får träffa en läkare, men vi skriver inte ut några mediciner här, säger hon.

Jag försöker berätta att det här läget inte är hållbart, att jag måste få hjälp, hon tar mitt Kelakort. Suckar. Säger att jag borde ta det här med min vanliga läkare. Men vad fan, panik, tics och ångest är inget man bestämmer om när man får och jag brukar inte gå till nåt sjukhus, jag har inte varit där på evigheter förutom på Tyks hos neurologen på kontroll! Där händer inget heller och det tar lång tid att få komma dit!

För ett antal år sedan gick jag in i ticsväggen. Var helt borta från allt socialt liv i två månader. Skolan, jobbet. Allt. Jag låg mest på soffan, hade panikångest och minns att det var något jag inte önskade ens åt min värst fiende. Var inne på Östanlid för att kunna återgå till det normala livet. Jag kunde inte ens gå in på ett apotek utan att få svindel, ångest och en massa tics. Det började också såhär.
– Du kommer hit, du betalar 20 euro som de kostar för polikliniken, förklarade hon tydligt för mig och jag sa; ja såklart, såklart.
Vad tror hon att jag har för fel? Tror hon jag ljuger? Tror hon jag är hög eller full?

Nu står jag och ser väl ut som ett våp, ett psykfall som inte orkar hemma. Eller vad hon nu trodde. När hon för andra gången sa ”En mä jaksa.(Alltså, jag orkar inte..) Det är ju för att du hyperandas som du får panik!” säger hon. Då tog jag mitt Kelakort och gick ut. För vi är fler som inte orkar. Jag kan inte förklara, jag får väl vänta på nästa attack eller nån gång när jag storknar, så att jag har nåt ”vettigt” att komma med. Orka förklara igen. Att hålla tillbaka tics är något man måste för att lugna ner sig, men när man är under stress eller press och försöker göra så, får man panikattacker av att hålla igen. Det eller så ticsar jag så mycket att jag inte får tillräckligt med luft.

Det krävs ganska mycket mod att komma fram till att våga fråga efter hjälp. Förra gången, när jag satt där och hyperandades, ticsade, försökte förstå vad som hände med min kropp, ringde jag till Mentalvården i Jakobstad. De gav mig en tid – om två veckor. Jag åkte in till sjukhuset innan det, så de hamnade att annullera tiden.

Jag vet inte varför jag försöker. Jag trevar i blindo, för egentligen är det väl ingen som kan hjälpa mig. Den där bruden gjorde mig mållös.

Hemma kom tårarna igen. Jävla tårar.