Plötsligt händer det

Och mitt i allt, där jag satt i soffan med fammo och diskuterade barn och telefoner, kom ett samtal. Jag har jobb. Bara sådär. Här har man gått och änglsat sig, funderat och förargat sig över arbetsförmedlingens dåliga öppettider (”du måste komma före halv tolv, du ska till den andra avdelningen…. va?”) och så trillar det in ett vikariat. Jag blev så paff så jag blev nervös och rädd. Fick spagettiben och blodsockerdal.

Jag har i alla fall nåt att komma med när jag tar ny fart och går till A-byrån imorron igen! 😀 Ett halvår på nya T-sjukhuset är inte fy skam. Och jag vet att det finns stora sannolikheter att man får fortsätta där eller på nån närbelägen plats. Samtidigt blev jag rädd, eftersom jag inte jobbat natt förut. Vet att de har operationer sent och även på veckosluten och att man inte ska eller kan säga nej till till sånt, åtminstone inte i början. Men eftersom vi tar ungarna till två olika ställen varje morgon och resan dit är 6-7 km, undrar jag hur det blir. Jag skulle redan vilja veta, så man kan slappna av.

Imorgon vet jag lite mera. Det är samtidigt så fantastiskt att jag inte riktigt kan greppa det. Jobb liksom. Var en del av en grupp igen. Jag har inte jobbat på riktigt sedan vi flyttade från Sverige. Herregud. Det kräver också omställning och tillvänjning, men det tror jag kommer gå bra. De flesta instrumentskötare har fått sina fast arbetsplatser på det här viset och jag tror jag har en väninna på min klass att tacka för en rekommendation i mitt fall. Vet inte, men jag gissar. Och hur blir det med min körsång i vår?

Det kommer också att bli en sommar utan nån ledighet och det ska pusslas med barn och en som ska börja skolan. Mycket nytt, mycket roligt och jag är säker på att allt faller på plats i sinom tid, men just nu har jag mest frågetecken. Andra har ju klarat av skiftesjobb förut, så varför inte jag? Jag vet inte ens hurudana skift de har där än. Okej – okej, nu ska jag göra som jag läste på en bild och som Mika sa: Fokusera på det som är bra och sluta oroa mig. Men – vad det är svårt! 😀

Det är ännu ett par veckor innan jag börjar. Ska klara och klurat ut pappersgrejs, sticka iväg på en kort Österbottenresa och skaffa nya arbetsskor innan verkligenheten sparkar igång. Oj, va fort det gick! Jag blev ju klar förra veckan och har inte ens nåt examensintyg än, bara intyg över att jag gjort klart skolan. Den där examensnämnden som utfärdar intygen, sammanträder bara en gång i månaden och därför dröjer det ett par månader innan man får det officiella pappret. Fast det är okej, det vet ju dom på arbetsplatserna. Det är bara så coolt, hela den här grejen. Vi undrade om det fanns jobb, när vi studerade och svaret är tydligen ja! Det är ett ganska nytt yrke som står inför stora förändringar hela tiden, eftersom operationer förbättras, det kommer så många nya verktyg och instrument och de aseptiska kraven blir högre. Spännande!

Idag har jag varit hemma med en sjukt barn, som inte var särskilt sjukt längre. Det är ju bra. Jag slumrade tydligen till i soffan, för en gång sa hon: ”mamma, din telefon ringer!” och en annan gång: ”Du ska inte sova, mamma!”.

Vad hon har i handen på bilden: En plastsåg. Vad hon gör: ”Puterar” sin katt. Som vanligt. Grym brud hon blir, på riktigt!

Ungarna är lite ledsna över snöns frånvaro. Nu kommer det ner massor och marken är vit (på natten) men på morgonen är det bara slask, slask. Vi önskar oss lite, lite mer minusgrader, ett tag igen.

Och ungarna är
Glada över den tidiga värmen är i alla fall alla änder i stan. Jag möttes av ett väldigt kvackande och mäkande invid åstranden och i buskarna är det småfågelkvitter och pip redan nu. Gillas!