De där småbarnsåren

Finns det någon medfödd gen, som jag saknar? En gen som gör att man får lust att hela tiden hitta på saker med sina barn, springa i parker och hålla på? I så fall verkar jag sakna den. Alternativt tappar jag tålamodet så ofta.

Malin beskrev det så bra idag; hon skrev att hennes livsbubbla är så liten eller inskränkt just nu och det är precis så jag har känt det alltför länge, även om hennes liv just nu är mycket mer begränsat än mitt. Det är sällan jag har längtat såhär mycket efter att få jobba. Det är visserligen jättekul att göra saker med ungarna – också – men inte bara. Jag läste en artikel i HuffPost Parents, där man funderade på orsakerna till varför småbarnsföräldrar är så trötta. Det handlar inte om att man inte skulle få sova, utan om att någon ständigt pockar på ens uppmärksamhet. Att semester inte betyder ledigt och vila, utan hitta på underhållning, fundera på vad man ska äta vid nästa måltid och så vidare.

Idag hade jag precis dragit borsten genom håret, när Isaac meddelade att han skulle bajsa. Det vill säga, jag hade redan försökt innan, men nu hade det kommit i byxan. Det är bra att det kommer ut, brukar jag säga åt honom och sätta honom på pottan igen. Och han är ändå den som har fattat det hela ganska lätt. One to go.

Milja matvägrar. Hon kan tänka sig att äta makaroner och gurka, men helst inte så mycket annat. Jo, grynost. Och förvisso kan man leva på allt det där en stund, men det är ju bra att lära sig äta annat också. TACK OCH LOV att jag har bara en tjej, säger jag bara. Den här bruden har vilja av stål och en röst som en operasångerska. Och när hon riktigt vill (eller snarare inte vill) surar hon så hela pannan skrynklar ihop sig och plutar med munnen. ”Miija VIJJ-INT!”. Milja makter, hon har ont i magen, för att hon är hungrig och hon har små ”pipin” överallt, för att hon ser sårskorpan av ett myggbett hon hade för två veckor sedan. Hon SKA klä på sig själv (vilket är bra!) och hon ska INTE hålla handen, utan helst springa iväg själv. Långt, snabbt, mycket! (Jag kanske ska vara glad att hon inte är en tonåring redan? Nåja, vi får ta en sak i taget…) 

Mika drog med mig till Kuppispark (det står så på skylten, jag surade åt den också, för det heter ju antingen Kuppisparken eller Kuppis park) och  ungarna hade ganska skoj. Däremot blev det alltför långt mellan måltiderna, som det ju kan bli om sommaren, så det tog ganska lång tid innan kidsen, speciellt Milja, fått i sig något alls.

Isaac har vrålat halva dagen efter ”gjöna bilen” eller ”Vingo!”, och den hämtade vi på hemvägen vid fammos. Halleluja. Och fammo, jag hittade Shu Todoroki bland sandsakerna också – nu är det lugnt! Phew. Förlåt mig, mina älskade barn, men ibland önskade jag bara att ni skulle växa förbi de här tunga småbarnsåren liiite fortare. Eller i alla fall två-treårsåldern.

Dagens banna:

Till dig, mamma till en treåring, som stod och tittade på utan att säga eller göra nåt: Vänta inte tills ditt barn kniper eller river det andra barnet på handen, skuffar undan, för att sedan dra av henne byxorna -först sen bär bort du din skrikande unge! Ja, de vill leka samma lekar, men tala om det för dem, små barn kan faktiskt lära sig vänta en liten stund. Om inte, får man inte vara med. Punkt.

Dagens glansbilder:

Dagens citat:

I don’t want to ever be away from my kids, except for all the times that I desperately want to be away from my kids. And, actually, I can feel both things simultaneously.

Jag vill aldrig vara ifrån mina barn, förutom de gånger då jag absolut vill vara ifrån mina barn. Och egentligen kan jag känna båda sakerna samtidigt.