Skip to content

De där småbarnsåren

23 juni, 2013

Finns det någon medfödd gen, som jag saknar? En gen som gör att man får lust att hela tiden hitta på saker med sina barn, springa i parker och hålla på? I så fall verkar jag sakna den. Alternativt tappar jag tålamodet så ofta.

Malin beskrev det så bra idag; hon skrev att hennes livsbubbla är så liten eller inskränkt just nu och det är precis så jag har känt det alltför länge, även om hennes liv just nu är mycket mer begränsat än mitt. Det är sällan jag har längtat såhär mycket efter att få jobba. Det är visserligen jättekul att göra saker med ungarna – också – men inte bara. Jag läste en artikel i HuffPost Parents, där man funderade på orsakerna till varför småbarnsföräldrar är så trötta. Det handlar inte om att man inte skulle få sova, utan om att någon ständigt pockar på ens uppmärksamhet. Att semester inte betyder ledigt och vila, utan hitta på underhållning, fundera på vad man ska äta vid nästa måltid och så vidare.

Idag hade jag precis dragit borsten genom håret, när Isaac meddelade att han skulle bajsa. Det vill säga, jag hade redan försökt innan, men nu hade det kommit i byxan. Det är bra att det kommer ut, brukar jag säga åt honom och sätta honom på pottan igen. Och han är ändå den som har fattat det hela ganska lätt. One to go.

Milja matvägrar. Hon kan tänka sig att äta makaroner och gurka, men helst inte så mycket annat. Jo, grynost. Och förvisso kan man leva på allt det där en stund, men det är ju bra att lära sig äta annat också. TACK OCH LOV att jag har bara en tjej, säger jag bara. Den här bruden har vilja av stål och en röst som en operasångerska. Och när hon riktigt vill (eller snarare inte vill) surar hon så hela pannan skrynklar ihop sig och plutar med munnen. ”Miija VIJJ-INT!”. Milja makter, hon har ont i magen, för att hon är hungrig och hon har små ”pipin” överallt, för att hon ser sårskorpan av ett myggbett hon hade för två veckor sedan. Hon SKA klä på sig själv (vilket är bra!) och hon ska INTE hålla handen, utan helst springa iväg själv. Långt, snabbt, mycket! (Jag kanske ska vara glad att hon inte är en tonåring redan? Nåja, vi får ta en sak i taget…) 

Mika drog med mig till Kuppispark (det står så på skylten, jag surade åt den också, för det heter ju antingen Kuppisparken eller Kuppis park) och  ungarna hade ganska skoj. Däremot blev det alltför långt mellan måltiderna, som det ju kan bli om sommaren, så det tog ganska lång tid innan kidsen, speciellt Milja, fått i sig något alls.

Isaac har vrålat halva dagen efter ”gjöna bilen” eller ”Vingo!”, och den hämtade vi på hemvägen vid fammos. Halleluja. Och fammo, jag hittade Shu Todoroki bland sandsakerna också – nu är det lugnt! Phew. Förlåt mig, mina älskade barn, men ibland önskade jag bara att ni skulle växa förbi de här tunga småbarnsåren liiite fortare. Eller i alla fall två-treårsåldern.

Dagens banna:

Till dig, mamma till en treåring, som stod och tittade på utan att säga eller göra nåt: Vänta inte tills ditt barn kniper eller river det andra barnet på handen, skuffar undan, för att sedan dra av henne byxorna -först sen bär bort du din skrikande unge! Ja, de vill leka samma lekar, men tala om det för dem, små barn kan faktiskt lära sig vänta en liten stund. Om inte, får man inte vara med. Punkt.

Dagens glansbilder:

saatelmia
sorutis3
kuppisgg1
kuppis_roligast
lillasittastillastunden2Dagens citat:

I don’t want to ever be away from my kids, except for all the times that I desperately want to be away from my kids. And, actually, I can feel both things simultaneously.

Jag vill aldrig vara ifrån mina barn, förutom de gånger då jag absolut vill vara ifrån mina barn. Och egentligen kan jag känna båda sakerna samtidigt.

sovandeskatter23

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 23 juni, 2013 09:36

    Jag saknar också den där genen, innan vi fick barn var jag jätteaktiv och lekte massor med andras barn, men mina egna orkar jag sällan underhålla. Det är väl nog så det skall vara också, tror jag. Man skall vara tillgänglig, men man är inte barnens kompis i första hand.

    Och det blir så mycket enklare när barnen är större, från ett och ett halvt års ålder tycker jag det händer stora saker och efter det går det bara uppåt (as in att det blir lättare alltså, inte som i en tung uppförsbacke!) Som Lovis och Idun är nu när de är 5,5 och 7 är en alldeles underbar ålder, klart att vi grälar så det ryker om det ibland, men jag älskar att de är så stora att de kan leka ute ensamma, gå till grannarna utan övervakning och att de kan röra sig fritt här där vi bor. Och hjälpa till hemma med en massa saker. Plötsligt får man tillbaka en massa hjälp, mycket tidigare än man anar. Inte illa!

    • 23 juni, 2013 09:49

      Precis! Vi saknar möjligheten att ha ungarna att röra sig fritt. Det skulle kanske gå om William ville, men han vill inte gå ut ensam. Nåja, det ändras väl, det är inte samma sak på landet eller egen gård, som i en lägenhet. Det kanske är en orsak till att ungarna får tråkigt också, för det är det ju faktiskt här ibland. 😀
      Hmm, William (och Isaac) säger att jag är deras bästa kompis fortfarande.

  2. Annica permalink
    24 juli, 2013 10:37

    Jag känner igen mej i den ”lilla livsbubblan”. När man ”bara” är hemma med barnen och inte på nåt ”riktigt” jobb innebär det egentligen att man är i tjänst 24/7. När man är på ett ”riktigt” jobb får man stänga dörren bakom sej och tänka bara på sej själv och det man har att göra där. Väldigt vilsamt, måndagar var mina favoritdagar när jag började jobba, det var så skönt att få tänka en tanke till slut och göra det man skulle utan att ständigt bli avbruten. För det är ju det som gör en så trött, det att man aldrig aldrig blir klar med nånting, det bara börjar om.
    Småbarnsåren är intensiva, det känns som alldeles nyss jag var där fast mina barn redan är väl inne i tonåren, så nog sätter de sina spår – men jag skulle aldrig byta bort den där tiden jag var hemma. Sådär i backspegeln borde jag ha sett till att ha några fler andningshål än jag hade, den möjligheten hoppas jag ni har så ni orkar hitta guldkornen i vardagslivet som småbarnsföräldrar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: