Det här sängläsandet

Jag skulle vilja vara en fluga på en vägg i nån annan familj med flera barn som ska lägga sig samtidigt. Det ser så fint ut på bilder och i tanken. Mamman eller pappan kryper ned i sängen med barnen inlindade runt sig, ivriga att höra sagan. Det är så vackert, magiskt och fantastiskt. Lite som med de där femminutersförlossningarna man ser i alla tv-program. När jag skulle trycka ut William och äntligen fattade att ”aha, nu är det dags, nu ska man liksom krysta, det känns som om han ramlar ut”, tänkte jag att det väl borde gå rätt fort nu, när man hållit på i sisådär 16 timmar innan.

– Jamen det här blir bra, sa barnmorskan, det har ju gått snabbt, han är nog ute om 45 minuter eller så.
45 minuter?! Var har de lärt sig betydelsen av ordet ”snabb”? Jag skulle väl ha svimmat eller stuckit min kos om jag hade kunnat! Vad då kort tid? Var var alla de där ljuvliga förlossningarna där det säger plopp och barnet är ute, jätterent och man själv strålar av lycka, pigg och smärtfri. Inte ett ord om ”moderkaka” eller ”sy lite grann” och så ligger man där och känner sig som en korsstygnstavla med hemorrojder en timme efteråt. Ljuvligt, var ordet.

När man ska läsa åt tre ungar samtidigt (där två av dem har nått den sköna pre-trotsåldern och inte vill det ena eller det andra) är det hela tiden någon som
1. pratar
2. har händer eller fötter i boken
3. har både händer och fötter i boken
4. säger ”Nejnej” inte den eller ”vad är det där då”
5. vrålar att nåt är fel

eller pratar och frågar så man får kämpa för att komma framåt en mening i taget. Vi läser twinsen favorit: ”Vem räddar Alfons Åberg” medan William ligger vid sidan om och surar lite för att han inte får vara närmast och säger ”Bläh! Jag HATAR Alfons” varpå jag säger att han inte ska säga så, men att han inte behöver tycka om boken. Isaac viftar med en röd bil, som han konstant kallar ”Blixten-bilen”, fast William säger att det inte är nån riktigt (och jag inflikar att Isaac visst får säga så, han låtsas ju bara) och så fortsätter vi läsa, men kommer inte framåt, för Milja frågar tre eller fem gånger vilka de olika bilarna är i boken och jag konstaterar att nån av twinsen har rivit lite i en av sidorna (igen!) och så börjar det hela om med att det här är fel bok eller vem det är på bilderna. William blir sur på twinsen och jag ryter åt lite den ena eller den andra att man ska var tyst nu och lyssna och Isaac märker att jag är upprörd, så han säger ”Ingen fara mamma, Isaac pussa” och försöker pussa mig, medan jag slingrar armarna mellan barn och böcker, för att inte tappa nåndera.

Håh håå. Det är mysigt och skönt med småbarn, men man hinner ju inte njuta av dem. Speciellt inte när man är surmamma, förkyld och nysig, tröttheten bankar under ögonloberna, fast jag fått vila idag. Igår natt sov Isaac väldigt dåligt och jag blev själv sjuk, inatt verkar det vara Milja som har problem med nåt. Hoppas inte öronen. Det här med barnskrik är så otroligt tålamodspåfrestande. Hur sjutton gör man för att alltid behålla lugnet och kunna peppa sina ungar, istället för att skrika med stora bokstäver?

Allt var inte dåligt idag, det är mest rörigt och intensivt. Jag och grabbarna byggde bensinmack och tågbana.

– Se på det här, mamma, sa W. Här går det en slang från bilarnas avgasrör. Det går till ett hus och så blir det till bensin och olja. Sen ska man öppna dörren och tanka när man kör in här. 
– Vilken bra grej! Tänk att avgaser blir till bensin, det vore nåt! Vad ska det heta?
– Lååår. Mamma, kan du skriva det på en lapp?
– Vi skulle kanske kalla det L-O-R-E, bokstaverar jag, som på engelska, det låter coolt.
– Nä, Lår, som på svenska. Skriv det här.

Vi skriver och kör. Tankar. Milja kommer och river en del av bensinstationen och vi bygger upp igen. Som i livet. Det går upp, fasligt ner också, men upp igen på nåt sätt.

Och kolla, det smälter med fart i vår park: