Gladkorven

Det var en förvirrad syskonskara som splittrades i morse. Isaac skulle stanna hemma för att han sovit så dåligt och var snorig och hostig. Milja vinkade glatt hej, men William var arg och sur. Trots att han gillar dagis och inte brukar vilja gå hem. Under dagen frågade Isaac efter sina syskon många gånger. Han är ju den verbala typen, han pratar ofta och mycket.

– Pappa boijta, Miija boijta, Iiwii boijta. Fammo faffa komma int. Koma imojo.

Den lille sötkorven! Han är ett sånt där barn som bara är. När han är med syrran och storebror kan han verkligen bråka och provocera, men när man är ensam med honom är han ”ett sånt där lugnt barn”. Ett sånt där jag skulle ha hatat folk berätta om, när jag var hemma med William. Och det är inget man kan göra något åt. Jag minns att jag gjorde stora ögon och häpnade över folk som kunde sitta och pyssla med sina ungar. William – pyssla? Bah, han hade inte tålamod med nåt sånt. Nej, inte då ännu. Han var bara sådan. Det borde liksom ingå i någon föräldragrundkurs, det där med att förstå vidden och olikheten av hur olika barn kan bete sig. Att inget av det är fel eller rätt, men däremot kan det kännas orättvist.

Han är en sån där unge som kan sitta med pennor jättelänge. Rita, ta av korkar, sätta på korkar, skruva. ”Mamma riita!” ”Vad ska jag rita då?” ”Massdabilen! Många Massdabilen!”

Och Blixten. Hur mycket Blixten och Martti-bilen kan man lyssna på under en dag utan att få nog? Jag gick bara med på att se Martin Tarinatalli två gånger, sen fick det bli nåt annat pyssel och musik istället, vilket han tycktes gilla. Jag satte på min egen playlist på Spotify och lät musiken flöda sådär lagom högt i lägenheten.

– Musiiiik! sa Isaac. När den första låten var slut sa han: Meeejja! 
Ja tack, tänkte jag och fortsatte glatt med Maroon 5, Cheek, Suvi Teräsniska och Nicki Minaj.

Och snön har vräkt ner hela dagen, plogbilarna slirar tätt mellan husen. Twinsen och speciellt Milja älskar alla blinkande bilar, så idag har det varit bra utsikt.

Allra bäst (och rörigast) är det ändå när alla är tillsammans. Med Milja ”La Forge” och Storebror ”Nej, aldrig i livet”. Twinsen fick för sig att ställa sig på bordskanten eller en pall och fortsätta hoppa i soffan, jag lärde William att spela Hexic på Xboxen, medan Isaac petade på handkontrollen och försökte styra åt mig. Mika passade på att träna lite på balkongen, som han ofta gör och så är det full rulle ända till åttatiden, då det faktiskt är riktigt skönt att säga godnatt och sov så gott!

Jag satt och pratade med William vid sängdags. Han har så sjukt bra funderingar. Idag läste vi ”Älskade lilla gris” som handlar om en familj som tar hand om en gris för att den inte ska slaktas. Och grisen växer och får knappt plats hos den längre.

– Mamma, visst är det så att det inte finns några grisar som blir till bacon eller leverkorv? säger W. Korv blir det väl i alla fall inte?
– Nja… alltså, jo… Vad tror du kan gör skinka av?
– Grisar.
-Mm, men man äter i alla fall inga grisar som lever, men att äta grisar som är dött är faktiskt något naturligt, säger jag lite halvt förvirrat. Vi diskuterar detta och W berättar glatt om hur man fiskar, rensar och grillar fisk – att det är gott (var sjutton har han lärt sig allt? :D)

– Fast vet du vad? Man måste inte äta kött. Om du vill kan du äta bara vegetariskt när du blir stor, som pappa. Då äter du tofu, soja, bönor, linser och grönsaksbiffar istället. (hah, det vill jag se! Men jag är öppen för den möjligheten, det skulle liksom inte innebära nåt extra arbeta)

Sen säger han:

– När man dör, då blir man ett blomma eller ett träd, fast man får inte bestämma vad man blir. Man blir det bara.
– Säger du det? Jaha…
– Ja, fammo har berättat!
– I så fall vill jag bli ett körsbärsträd med rosa blommor, de är så fina! Fast inte på länge, länge än. Kanske sen när jag är jättejättegammal.

Tack Runeberg, för dina fina dikter och allt du gett oss. Vi hade en bra din-dag!