Skip to content

Den där söndagen

8 juli, 2012

Med tanke på hur den här dagen började, blev den helt fantastisk. Jag var helt beredd att ändra dagens rubrik till ”Hej, jag heter Bitte och jag vet inte hur jag ska handskas med min fyraåring”. Det är så mycket jag inte vet om barn. Man tycker man har lärt sig en situation, förstått lite grann och sen ändrar de på sig!

– Mamma, nääär är maten färdig? Hur många sekunder är en halvtimme? Hur länge är det kvar tills maten är klar, varför är inte maten klar? och liknande frågar regnade över mig under dagen.

Jag räknar, svarar, men ibland blir jag sur och orkar inte. För sen, när vi verkligen ska äta, så oooorkar inte William äta själv. Nepp. Han petar och petar bland potatisen. Jag säger att han får mammas specielglass (Ben&Jerrys bananglass Chunky Monkey, som vi båda älskar) om han äter upp all lax. Jag vet ju att han gillar lax.

Neeeej, mamma, jag ooorkar inte, säger han och hänger med huvudet bakåt och vrider sig på stolen. Mata mig! Ööhhöö, jag är en beebis, öh öh! 

Jag vet ju att han orkar, men inte vill. Samtidigt sitter jag med två vilda tvillingar som kastar skedar, Isaac välter sin matskål så att all potatis hamnar på golvet, Milja har kastat runt både lax med smör och potatis, jag har inte själv ätit och undrar om mammor alltid ska äta kall mat. Jag plockar några fiskbitar åt William på gaffeln, hötter med fingret och det blir stora bokstäver, för jag vet ju att han kan!

Nånstans där, nånstans mellan alla laxar och potatisar, åt han all mat själv. Och fick glass. Sen blev det frid och fröjd. Jag vet att det också har att göra med om man själv lugnar ner sig, att man verkligen måste tänja på det där Tålamodet och orka härda ut. Att man tillåter sig själv en time-out. Å andra sidan ska man inte försöka vänja sig av med det här hemmalivet, för det ger motsatt effekt. Man ska inte längta för mycket efter konserter, utekvällar eller en massa annat, för man biter bara sig själv i rumpan. Snart. Om några år.

Vi var ute idag, trots strida strömmar. Regnet började plötsligt ösa ner och jag tyckte det var skönt. Fast sen blev det kallt. Vi hann i alla fall blöta ner oss ordentligt och ta in en del av gårdens sand. Uppdrag slutfört.

Isaac och Milja var uppenbart irriterade på att gummistövlar väger för mycket på foten, men vältrade ändå runt i sanden, både krypande och stående. 🙂

Sen sitter vi alla där, på ungefär en kvadratmeter. Milja klättrar upp och ner i famnen på mig och hoppar mig på magen. Jag stickar en häl mellan varven och det går förvånansvärt bra. Isaac petar in en gubbe i en buss och är bara glad.

I’m happy and I know it! And I wanna shaaare it!

Och så var ännu en söndag till ända.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: