Av sömnbrist blir man känslig. Och får skrivklåda.

För ett litet tag sedan läste jag i Hufvudstadsbladet att man är mer känslig och emotionell när man har sömnbrist. Att det skulle vara nån slags förklaring till varför mammor till småbarn är lite extra känsliga. Som om vi inte vore det annars.

Sjukdom och sömnbrist gör att känslorna lätt spretar extra mycket åt alla håll. När jag var som ynkligast i min kräksjuka, såg jag lite på Min pappa är bättre än din pappa, när ett av lagen åkte ut. Tjejen, vände sig mot pappan och gömde ansiktet, fort fort, så att de strömmande tårarna inte skulle synas så mycket i TV. Efteråt skulle de tillsammans kommentera något om förlusten och tjejen fick bara fram, med gråten väldigt nära:

– Min pappa är bäst i hela världen! Varpå hon gömde ansiktet i pappas famn och inslaget övergick till den fortgående tävlingen.

Det var så otroligt rörande, att jag skulle återge det för Mika, som inte tittade just då. Men jag kunde inte riktigt, för jag satt där hulkande, med täcket upp till halsen och försökte berätta, medan jag själv grät.

Jag känner inte att jag är bäst i hela världen. Inte på nåt. Och speciellt inte på att vara mamma. Jo, vi har varit ute. Ungarna har ätit lax så man undrade om de förväxlat det med korv. Men jag är bara dum och vresig. Inte hela tiden, men för ofta. Jag vet inte ens varför jag skriver ner mina ord, men det ger mig en viss tillfredställelse att raspa ner några digitala rader till Någon. Varför är det så viktigt att någon annan ska förstå hur jag känner det,  när det egentligen inte spelar nån roll? Fast för mig spelar det roll. På nåt sätt, som jag inte riktigt kan förklara.

Det finns också en njutning i att få skriva en text man har funderat över, i lugn och ro med lugn musik i öronen. Vanligtvis skriver jag fast det är full kalabalik runt oss, men idag skriver jag i fullständigt lugn. Tar en paus från Photoshop (nej, inte blogg, utan ett annat projekt) och andas några minuter, efter att ungarna somnat.

Inatt rullade de runt. Två små korvar i vår stora säng, som plötsligt kändes väldigt liten. När man vaknar mer än en gång i timmen och dessutom är vaken över en timme i sträck, är det inte mysigt längre. Jag funderar på jobb och framtid. Det finns en rädsla för både jobb och frånvaron av det. Samtidigt finns det ett lugn, som säger att jag fixar det, när det väl kommer. För så har det ju varit förut – när man är igång, funkar fler saker samtidigt.

Och då kanske man får hoppas att man inte är lika känslig, beroende på vad man jobbar med, för man kan inte börja lipa åt småtjejer som åter ut ur en tävling hela tiden. I alla fall inte på arbetstid.