Återhämtning

– Kom nu Milja och Isaac så går vi ut! sa jag åt två halvvilda twins och lämnade bekvämlighetszonen ett tag.

– Oooot! Oooo. Ooooot! säger de och pekar på sina kläder. Milja slänger sig på dem, på golvet och hinner prova både sin och Isaacs mössa tre eller fyra gånger, innan jag klär henne. Morsan är ju så långsam! Isaac står vid brevinkastet och petar, pratar och drar. De fattar helt klart vad det här betyder och det har de egentligen gjort ett tag redan.

– Äh! Däh! ÄH ÄH! ÄH-ÄH! halvskriker Milja varje gång vi kommer ut i trapphuset. Det ekar sjukt bra och hon märker det helt tydligt. Om det är nån i det här sexvåningshuset som har missat var vi bor, så vet de det vid det här laget.

Duggregnet hänger i luften och det är svalt och krispigt i luften. På sätt och vis känns naturen stilla, men samtidigt full av liv. Fiskmåsarna seglar över våra hus, i skogen drillar mängder av fåglar. Jag trodde ungarna skulle tycka det är tråkigt i skogen, eftersom Isaac helst vill se på toot-tooot (bilar och bussar). Milja ser också på bilarna, men gillar hundar och små människor mest. 🙂

Skogen är lugn, vi skumpar på stigar vi inte har testat och Isaac kollar lite oroligt på mig, när det guppar och vi är lite off road. De gillar det! Å andra sidan vet jag ingen som ogillar skogen. Det doftar mylla, fukt, sten och sand. Somrigt.

Ett tag såg det ut som Isaac dansade och jag började undra om han tyckte att fågelsång är musik? Jag brukar nämligen ha på en fågelkvitter-app på mornarna, vid frukostbordet.

Bara vi slipper den här ettriga förkylningen snart. Jag fattar inte hur det här halsontet kan ha kommit tillbaka redan. Det kanske aldrig försvann. Då kanske ungarna skulle sova utan avbrott på nätterna också. Kanske.