Hoppa till innehåll

Dit vägar inte bär

18 mars, 2012

Att gå ut med tre små innebär att en gallskriker, att vi inte hittar vantar, mössor, att jag inte har några byxor och en annan brölar över att handskarna är borta eller att jag klär på i fel ordning. Jag drar på mig ett par tjocka vinterbyxor och undrar vilka skor man ska ta i det här vädret. Mika flinar lite åt mina vinterbyxor och jag blir arg, för nu vill jag bara ut. Jag glömmer mina egna vantar, men får ut alla bajsblöjsroskisar, mig själv och ungarna och sen, SEN går det bra! Då behövde jag de där höga gummistövlarna och vinterkläderna i alla fall. William och jag utforskar stigar och stenar, vi går till Stenstaden, tittar på Rammelträd och strosar längs Käännösmäki. Och försöker undvik all hundskit som folk tydligen tror försvinner av sig självt varje vinter!

Vi stannar och har Dopsstund och jag ”hittar” några salta fiskar, som vi kalasar på, fast det inte är godisdag. Den här bilden påminner förresten väldigt mycket om en bild av mig och pappa, när jag var ungefär lika gammal som W. Vi sitter i öppningen på en lada, han låtsas slå tärningen högt och hårt, jag kisar mot solen och det är första maj.

Twinsen följer storebror i allt han gör.

William är King of the Forest and Valley. Och självklart måste vi hårdtesta de nya regnbyxorna.

Invid en varm husvägg hittar jag vårens första blommor. Små, späda snödroppar tittar fram, fast snön och isen ännu ligger hård och farinsockrig på vägar och i skogen. Nu kommer våren, med stormsteg, fast det ännu blir bakslag. Det hör ju våren till.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: