Att blogga eller inte

Såhär är det. Jag kan inte inte-ha min blogg. Jag känner mig fadd och grå utan den. När  jag var yngre var jag livrädd att missa något, att glömma bort mitt liv och saker som hände. Jag skrev dagbok i elva år, delvis för att jag inte ville glömma, men även för att minnas. Senare insåg jag att man ändå glömmer saker. Att det inte är så farligt, men lite av det där tänket finns nog kvar och gnager ibland. Jag vet inte ens varför det är så viktigt, det bara är.

Men bloggen.fi är historia. Det här utseendet är annorlunda, smalare, säkert ännu något jag ändrar på, men det funkar bättre. Och det är bara min egen plats.

Att skriva blogg handlar inte om att försumma sin familj, fast det tar sin tid. För mig handlar det om att minnas både bra och dåliga saker. Att själv bläddra bakåt och se vad man gjorde för ett år sedan, en månad sedan. Att återfinna en vacker bild, som jag tyckte om. Att hitta ett fönster utåt, ett andningshål för tankar, ett rum som alla kan se in i, men jag kan inte se ut. Ibland ogillar jag mig själv för att jag skriver för mycket och så utelämnande. Men det är ju jag. Jag själv bestämde att ha det såhär. Och jag saknar det, när det inte finns.

Det är inte så sexigt att se bilder på små blommor och istappar, man ska inte tråka ut sina läsare och blabla. Men so what? Är det så hemskt med alla tråkiga bilder på garn och barn? Det klagas om det med jämna mellanrum i många bloggar. Man ursäktar sig för att man lägger upp en bild man gillar. Varför det? Och varför ursäkta sig för att man inte uppdaterat på ett par dagar, om det är så att man inte hunnit? Det syns väl, när man hinner.

Så. Här är vi nu. Ett nytt blad. En ny adress. Ctrl+B för att bokmärka. Här stannar jag.