Hoppa till innehåll

Söndagsvanlig

12 februari, 2012

Det var skönt att få sova ut en natt, men väldigt konstigt när det var så tyst. Visst hade vi William som sprang runt som ett jehu och vaknade halv åtta, så det var den sovmorgonen, men det var inte samma sak. Inte utan alla ungarna. Egentligen trivs jag bra med mitt ordnade kaos, när man får sova lite emellanåt. Därför känns det skönt att ha hela familjen samlad igen, som det ska vara!

Idag tackar vi för snöfall och skönt väder, bara nån minusgrad här i sydväst och små, söta tår som doftar bebisfotsvett och hälsa sådär allmänt. Jag såg en snutt av en tvprogram om bröstcancer. Det var en tjej där, som var 23 och hade metastaser i ryggen, för att läkarna inte trodde henne, när hon hittade knölar i bröstet. De trodde det bara ”hörde till”, fast mamman fått bröstcancer som 30-åring. Sånt där är gripande och hemskt. Jag fick William när jag var 31.

Ikväll hoppas jag fortsätta på min Shetland Triangle Lace-sjal, som Mikka hjälpte mig att komma framåt på. Det är klurigt ibland med mycket hål och omtag. Tusen tack!

Och så blir det att kasta ett (ganska stort) getöga på Wallander. Jag är helt såld på de där filmerna just nu, de är ju så bra!

Kvällens mysiga:

Milja kan inte sova och rullar runt, hon ligger vänd mot mig, greppar mitt ansikte med händerna. Små, varma, mjuka händer som passar perfekt runt min haka. Hon rör nappen lite lätt, den darrar på bebisvis och jag känner vibrationerna mot min haka. Hon rör fötterna mot min arm. Hur kan man vara så liten och så perfekt?

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: