En i taget

Vilken ledsen, snorig dag det har varit. Ja, inte för min del, utan för ungarna. Milja vakade igår natt och jag gick runt med henne till halv två på natten. Hon somnade i min famn – och vaknade så fort jag lade ner henne. Så höll det på. Stackars tjej, hon hade säkert nåt gasproblem också. Ibland undrar jag på allvar hur mycket luft det ryms i en liten bebis. Om man skulle koppla dem till en naturgasledning skulle de kanske driva ett helt verk i några veckor.

Vi gick ut på dagen, trotsade blåst och ruggigt väder. Det var skönt ute! Milja somnade nästan direkt och fick äntligen sova. Där låg hon och snusade sakta, medan vi gick runt och jag passade på att handla. Det är tur att vår lill-cittari är så nära. Fast Posten, den har flyttat nu, så vi måste åka bil ifall jag får nåt större brev. Dumma post. Stora kontor, men inte några bättre priser har de heller. Hemmamammor (eller alla som är hemma) är mer beroende av post än andra, så det så och vi kommer inte åt den lika lätt. Men brevbäraren ringer på dörren ifall det är ett litet paket, det är i alla fall bra!

Idag lyxade jag till det – jag köpte all barnmat till ett mål på burk! Det har jag inte gjort än. Efterrätter och extra majs, jo, men inte det andra. Med William, ja, men det känns så otroligt länge sedan. Och så hade de ekologiskt odlad potatis på rea – tack, det gillar vi! Batat är förresten ganska dyrt, ekopotatis billigare. Fast batat är värt sitt pris, tycker jag. Två stora knölar kostar visserligen över tre euro, men räcker till tio matningar (fem dar) för två barn.

Vitamindricka är dyrt. Som ett halvt paket kaffe ungefär. Det blir skrämmande dyrt, när man tänker så. Men idag struntade jag i det. 😀

På hemvägen gick vi småvägar och jag njöt av det ljumma vädret. Vid en rabatt nära oss, blommar dahlior och en massa andra blommor fortfarande.

Hemma matade jag Isaac först. Ensam. Med burkmat. Han var helt förbryllad. Mat med potatis, som inte smakar sött, från en … burk! Där ska det ju vara efterrätt. Sen började jag göra göra pruttljud med munnen så all mat åkte ut. Tills jag tog fram efterrätten på riktigt. Då åt han minsann! Till slut bara skrattade jag. Jag oroar mig inte för att de ska äta för lite. De måste inte äta en burk mat. Jag har ingen aning om hur mycket de äter vanligtvis. Tills de inte vill ha mera. Äter ett barn dåligt för att det inte äter ”den utsatta burkmängden”? Och varifrån kommer den riktlinjen? Kan det vara så att det slutar äta när det är mätt och slutar gapa?

Idag har vi slösat med våtservetter också. Jag brukar försöka tvätta av ungarna istället för att hela tiden torka ut kletet. Under kranen bara. Men inte idag. Orkar inte vara pruttduktig hela tiden. Men imorron! Då kokar vi vår batat, potatis och zuccini igen. 😀

Milja var förresten lika skeptiska när jag väckte henne. Vanligtvis brukar jag ju mata dem samtidigt och då en sked åt var baby i taget. Nu var det roligt att få fokuserar på en i taget. Så lyxigt det kändes. 😀 Och byta blöjan ifred, ingen som väntade. Milja däremot, kollade skeptiskt på både burken och Isaac (som satt och superdregglade, pratade och skrattade) medan hon åt. ”Va, är brorsan klar… men… såhär brukar det inte va?!” 😉

En sak bör tydliggöras. Det är inte lätt med ”bara en baby”. Det finns inget sådant. När en gallskriker som en tok och man vaggar, vyssjar, lullar, sjunger, ändå slutar det inte, man försöker det man kan, man är lugn – då är det inga snygga tankar man tänker. Sov bebis, sov! Oavsett syskon eller andra, söta, sovande bebisar. Trötthet + bebisskrik kan få vem som helst skvatt galen. Det är tur att det går över. 😀