Upp och sen ner

Jag tyckte vi gjorde ett bra jobb idag, hela familjen! Jag kockade en massa mat, bebblorna är nöjda och glada, de har badat, Mika har handlat och avslutade det jag inte hann dammsuga, när en av bebblorna började gråta. Tvätthögen har minskat drastiskt och det var skönt att se att det blev rent på golven. Jag har burit den fram och tillbaka, alla saker är undanplockade och till och med soffan är fin.

Sen kommer den där långa kvällen. Då klockan är halv nio och jag har varit superpedagogisk – tills nu. Det är slut på tålamod och det kommer bara tårar och jag blir arg för minsta sak. William provocerar mig tills jag slutligen blir arg och inte orkar hålla mig. Pappa får läsa. Bebblorna sover inte på länge än – varför sover dom inte?

Jag tycker det känns så evighetslångt och svårt att njuta av allt, när ryggen gör ont och jag inte riktigt hinner äta eller gå på toa själv eller nånting, utan att någon gråter eller frågar efter mig. Jag bryr mig inte om att ”det blir bättre när de är större”, för man ska ju leva nu! Inte om fem år, eller tio, eller femton!

Till råga på allt går en massa saker fel. Jag såg att HSS Media utan förvaring har tagit bort gammal.bloggen.fi, det vill säga alla mina gamla blogginlägg, som jag länkade till och läste ibland. Utan att säga nåt. Ja, jag vet att det är en gratisportal, men nåt ska man väl ändå kunna kräva? Och man har inte ens nåt alternativ, så man skulle kunna betala för att ha innehållet kvar. Jag vill ha saker som fungerar. Vad händer med den här bloggen om några år, ska den också bort då?

Jag försöker sticka en sjal, men krånglar och mönstret ser knasigt ut. Det går att sticka fast bebblorna sitter i famnen (bara den ena sover) eftersom det är rundstickor, det är inte det som är problemet, utan att jag inte klarar av mönstret. Nånstans kommer det en extra maska eller så hade jag fel i början och till sista har kastade jag hela sjaleländet på babygymmet och var ledsen och besviken! Det var ju så kul, det gick ju så bra först! Huh, nya tag imorron kanske? Och lite baklängessticka. 😦

Till slut somnar alla barn. Nästan. Klockan är över elva när Isaac fortfarande är vaken. Suck. Det är långa dagar ibland (och varför ska de vara så otroligt söta när de ska sova, så man inte ens kan bli arg på dem? :))

Allt detta ihop med en smula tristess, bara ramlar över mig och jag vill göra eget, ta en ledig dag och bara kunna softa, men det finns inget sådant. Och jag har ju haft ledigt! När man sen verkligen har ledigt ett tag, ska man försöka klämma in så mycket annat program som möjligt, det är ju löjligt. Jag räcker inte till.

Jag sätter in en bild på mig själv där jag är glad, så att det här inlägget inte slutar så superdeppigt. Man ska vara glad för att man inte har en man som slår en, som nån sa i ett forum, där det var nån som beklagade sig över vardagsproblem. Ja, f*n, det hjälper ju att tänka så. Tönt. Aldrig mera forumsnack.

Dagens låt: (som jag antagligen spelar sönder just nu)
Den svenska björnstammen – Vart jag mig i världen vänder

Amen för den. Jag skrev förresten samma första rader i en dikt nån gång på 90-talet. Vart jag mig i världen, står jag här med tomma händer. Fast sen fortsatte jag med nåt annat.