När man inte hinner

Jag har inte tid att blogga. Här är det fullt ös. Resan upp gick bättre än väntat. Twinsen sov nästan hela tiden och jag hann till och med sticka några varv. Vi missade Eva och familjen med en halvtimme, som hade stannat på samma ABC på uppvägen. Och Erica och hennes M! Attans, det hade varit roligt om vi hade kommit en timme tidigare. 😀

Saker man lär sig med barn: Att hålla en bebis i famnen, eller två och samtidigt skära mat.

Här försöker mina armar räcka till alla springande, plaskande, busande eller gråtande ungar. Kusinerna har jätteroligt, det är jag mest glad över! Fast W har lite svårt att lugna ner sig när allt är skoj och så kul!

Eller om vi säger såhär: Han har ett par badbrallor som det står ”Älskling” på. Just nu är han inte det, lite milt uttryckt. Fast kanske kidsen har lugnat ner sig lite efter dagens badkrig. William sover sju timmar per natt. Jag tycker det är för lite när man inte ens fyllt fyra och väntar mig kalabalik ikväll. I vilket skede slutar ungar lyssna? Eller har jag inte märkt det så tydlig förut?

Fast det kanske det redan är, så det märkt inte mellan varven. Ibland känns det som man är en för lite när man har tre barn och är två föräldrar och tröttheten pockar på. Ibland känner jag tårarna bränna och jag vet inte om det är för att tålamodet är slut eller för att jag önskar att jag har lite, lite mer tid att sätta mig ner och njuta av allt det underbara runtomkring mig.