Lite ledsen

Idag har jag inte varit fullt så positiv som de senaste dagarna. Inte för att jag är mindre glad, utan kanske mer oroad och för att det är en sådan dag. Undermedvetet tänker man på de kommande veckorna och hemfärden, som närmar sig. Jag börjar längta hem, märkte jag, när jag bläddrade i min egen blogg igår och saknade mitt kök, min säng och diverse småsaker. Jag har inte sett på tv på en vecka och konstigt nog saknar jag det lite grann, fast jag alltid tyckt att jag inte är nån tv-människa. Hellre radioaktiv, som jag larvade mig med att säga när jag studerade journalistik för hundra år sen.

En annan som längtar extra mycket är William. Han var på besök idag igen, men det blir inte fler sjukhusbesök för hans del. Det går inte. Rummet vi är i, är såpass litet att han blir rastlös och inte trivs. Han tycker om att se tvillingarna, han vill ha dem i famnen i korta stunder och pussa på dem – det råder ingen tvekan om att han gillar dem. Men han fick världens raseriutbrott och sprang genom hela avdelningen ikväll. In till nästa, han tryckt upp dörrar snabbt och det var bara tur att han inte krockade med nån mamma eller bebisvagn. Mika fick kuta efter, jag hinner inte alls med. Sen vill William varken ut eller in, han skrek så jag skämdes inför grannarna och kastade stövar och saker i rummet. Han kröp under sängarna och klättrade på den andra sängen, den som vi fick tillsägelse om att inte få använda (vilket är så dumt, för den är verkligen inte ren längre. Ren som i desinfierad alltså). När han äntligen lugnat sig, fick jag fram det jag gissade: han är ledsen och arg för att jag inte kommer hem. Självklart. Jag förstår honom. Jag ville bara gråta och krama honom, jag sa att jag älskar honom lika mycket fortfarande.

”Men jag älskar int dig, mamma”, sa han.
”Det gör inget”, svarade jag, ”jag älskar dig ändå och snaaart kommer jag hem, då ska vi läsa de nya böckerna jag beställde. Karius och Baktus, har ni den på dagis? Och Vesta-Linnea och Monstermamma eller Herr Muffin? ”

Nej, det verkade dom inte ha. Bra. Sonen verkade lite gladare och följde med pappa i hissen, i den nyaste hissen med de snyggaste digitalsiffrorna.

Idag är också en sådan dag då jag oroar mig för allt möjligt. Det kommer sådana dagar. De måste också finnas, jag vet det, men det känns inte überkul precis. Jag oroar mig över att Isaac inte äter lika bra som Milja, fast han äter helt okej. Att han ska bli som min rumsgranne, en superskrikbebis (jag vet inte vad som var värre att lyssna på, bebisskriket eller den där monotona visan som mamman envisade sig med att nynna hela tiden).

Ingen har sagt något om stygnen eller ens tittat på dem. Inte heller kollat upp mitt Hb. Är det verkligen meningen att man ska fråga efter allt? Visst, jag frågar redan massor, men det känns lite konstigt. Själv har jag tittat på stygnen först idag. Jag har inte vågat. Fast jag såg bara på dem via kameran, via en bild. Tycker inte om. Det är samma sak som när nån tar blodprov. Det bryr jag mig inte om, stick på ni bara, men jag vill inte se på nålen eller sticket.

Jag vet att detta är känslor som passerar. Det är fortfarande mysigt också, men ibland måste man få vara lite nere. Och trött. Milja och Isaac har varit supersöta idag också. Jag vill krama och krama dem. Sköterskorna hade burrat upp Isaacs hår och det hölls hela dagen, han ser så charmig ut. ^_^ Nu sover våra söta korvar inlindade i sina täcken. Det blir en ny dag imorgon.

(och ibland är det faktiskt skönt att gråta fast man är en vuxen mamma också. Jag saknar min egen mamma och syrrorna.)

”A time to laugh, and a time to cry. A time for war, and a time for peace. //
And all is beautiful, it is simply beautiful. In it’s own time. In it’s own time.”

Kvällspyssel