Magen som ramlade ner

Min mage har ”ramlat ner”. Egentligen har jag inte märkt det själv, innan folk jag träffar, har påtalat det för mig. Folk som har sett mig vid nyår eller för en månad sen sådär allmänt. Jag trodde liksom bara att den hade växt. Men nej, det stämmer faktiskt. Det skulle ju förklara varför det inte går att sitta med benen i kors eller varför det känns som om magen tar mot låren så fort jag sätter mig. Det gör inget, då är det ju som det ska vara.

Det är förresten ganska lustigt, jag känner mig inte så bautastor, men jag vet att jag kommer att bli ännu större. Man är liksom inställd på ännu mer. Fast det här skulle räcka, om man säger så.

Ikväll ska vi på det omtalade femårskalaset. Systersonen fyller år och det blir tårta och presenter. 😀 Han ville inte ha barnkalas, han vill ha kalas för vuxna. 😀

”Kanske när jag fyller sex år, då vill jag ha barnkalas” påpekade han prompt. Det är bra med barn som vet vad de vill!

William har feber, blä. Såklart är han sjuk bara för att jag är borta. Jag vet att han klarar sig bra med pappa och farmor, men jag undrar vad han tänker om mig, den lille grabben. Han är ju ganska mammig av sig, så det kan ju vara bra att han får spendera lite kvalitetstid med pappa också?  Imorron blir det hemfärd och vardag igen. Jag njuter av den här tiden då jag får göra egna saker, det kommer inte att bli lätt sedan.

Nu blir det kalas! Jag hinner knappt med facebook, bloggen eller andra saker. Det är faktiskt ganska skönt. Skönt att inte vara så datorberoende, att få träffa folk och göra saker utanför det digitala livet. Tids nog kommer jag att sitta här mycket igen. 🙂