Att älska ett barn

Ibland när man sätter sig ner och lyssnar på tystnaden, översköljs man av en känslohav. Ibland hinner man inte riktigt tänka efter hur bra man har det, under dagen. Man är trött, på gång, på väg, på språng eller i full fart med att göra saker. Man grälar, förmanar, kramar, älskar och pratar, men hinner inte tänka så länge.

Ikväll satt jag i allsköns ro med en strumpstickning som legat i dvala, när blicken föll på ett av Williams dagisfoton. Han ser så oskyldig ut. I morse hade han världens raseriutbrott och bara kastade saker och skrek, så jag satte honom i toan en stund för att lugna ner sig (skamvrå? Time-out-bänk/-golv?) och det funkade faktiskt. Då såg jag på samma foto och tänkte att han är så söt. Så jobbigt söt. Hur kan man inte älska sitt barn? Hur kommer det sig, att vad som än händer, så smälter mitt hjärta för den här lille gossen, vad han än företar sig? Hur arg jag än kan vara ibland, hur less man blir, hur trött man är – så slutar man aldrig älska sitt barn. Ännu svårare är det att tänka att andra gör det också. Fast inte mitt barn då. 😉

Det känns konstigt att jag kommer att älska Bu&Bä på samma sätt. Sambon påtalade samma sak tidigare i helgen. Att det är så svårt att greppa hela grejen med att det kommer två varelser till, två att älska. Jag fattar ingenting, min gravidhjärna hänger inte med. Just nu är de så abstrakta, fast jag känner dem. Och hur mycket jag än ogillar att vara gravid ibland, så ogillar jag ju inte resultatet av det! Jag känner dem sparka där inne och jag undrar hur de kommer att se ut. Är det bebis eller aliens där inne?

Är det detta som menas med platt mage? 🙂

Jag försöker sitta på nåt sätt som inte trycker på revbenen och gör ont i soffan. Jag försöker sitta vid datorbordet utan att benen domnar. Jag försöker gå normalt, men jag går långsammare än vanligt och magen spänner snabbt. Jag kan inte bära så tunga saker. Det känns klumpigt att vända sig i sängen. Ändå tänker man framåt. Såklart. Undrar vart det här leder, var man befinner sig om ett par månader, om ett år, om flera år. Och det är så coolt.

Man vill vara bästa möjliga förälder och vet att det inte går. Man vill fortfarande vara en individ, inte bara mamma eller pappa. Det är otroligt svårt ibland. Man vet ju själv att man alltid tänker på sina egna föräldrar som ”mamma” och ”pappa”, inte så mycket på tiden som var innan, för de har ju alltid varit mammor och pappor. De förmanande, de som finns där, de som ska finnas där. Barn tar kärlek för given.

Så kom du då till oss du älskade barn,
och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening,
långt mer än det någonsin haft.

[Jessica Nilsson]