Dumma mamma – for real

Idag har jag verkligen känt mig som ”dumma mamma” – på riktigt. Den första gången var när jag lämnade sonen på dagis. Vi kom senare än vanligt och han var lite förvirrad över att stanna ute direkt. Sen slutade jag känna dåligt samvete över det. Han ville inte hem heller, må det tilläggas.

Den andra gången var på kvällen. Jag försökte prata i telefon några minuter med syrran, men det var helt hopplöst. Sonen, som annars lekt snällt, ätit bra och gosat med mig, vältrar sig på golvet, skriker D-U-M-M-A-A-A-MaammAAAA hundra gånger värre än vanligt och vill absolut inte lämna mig ifred. Jag avslutar samtalet och skriker tillbaka. Blä. Man ska inte skrika. Ändå kommer de ut, de stora bokstäverna, med en väldig fart och utan större eftertanke just då. Bara ilska. Sömnbristen från förra natten gör sig hastigt påmind.

Jag tar tillbaka mina ord, kramar sonen och säger att jag inte ska skrika. Sen börjar han klättra lite på mig och bryr sig inte ett dugg om alla förmaning jag gett hundra gånger om att han inte får klättra på magen – det gör ont och han kan göra Bu&Bä illa (nåja, egentligen inte det sista så mycket, men det gör ont på riktigt). Han blir störtledsen när jag säger ifrån. Pilar iväg till pappa och kommer sedan tillbaka:

– Mamma förlåååt, det var mitt fel. Det var mitt fel.

Stackars älskade barn. Inte var det så farligt. Han hulkar. Jag kramar och kramar och säger med mjuka Mamma Mu-rösten att det var misstag, att det inte gör så mycket, men att han fortfarande måste akta mig lite grann just nu. Och hans tårar trillar, en stund till. Sen glömmer han det hela och busar med pappa och badar i en liten balja i badrummet.

Fast jag glömmer inte. Ibland, när han säger sådana där saker, tar det så bra. Jag känner mig så elak för att jag höjer rösten, jag vill ju inte, men jag måste. En treåring får inte göra som han/hon vill, det går inte. Jag vill inte vara den dumma mamman, jag vill orka fixa allt! Jag vill orka laga mat varje dag hemma, jag vill slippa den här oändliga ångesten över att det här hemmet aldrig blir klart utan bara är rörigt, jag vill ha tålamod och kraft… men det finns inte just nu.

Så jag sitter där och tårarna bara rinner, utan att jag egentligen känner att jag gråter. Det kommer inget ljud liksom. Gråter över den där dumma graviditeten, som jag bara önskar skulle ta slut snart. Över sömnbristen, över mina egna tillkortakommanden, den här lägenheten/flytten/ändlösheten och över apatin. Och en massa andra saker. Idag är jag som en adiabatisk vätska. Några ord kommer till mig från Harriet Löwenhjelms dikt, de passar så bra ikväll:

”Gråt ett grand för så trista fakta.”

Nu gråter jag inte längre, ifall ni undrar. Förresten, tack J för den trevliga eftermiddagen och ”fikat”. 😉 Det var mysigt att komma bort hemifrån och prata. Vi hörs!