Stort och smått
Dagens ord går i småbarnsjargong: med ordet varför.
Varför saknar jag plötsligt att promenera till körövningen, fast jag ibland tyckte det var jobbigt? Jag vet egentligen redan svaret. Bland annat för att jag inte gillar att dra runt bilen i en stad som redan har för många fordon, speciellt fem-sextiden på kvällen.
Varför byter sonen plötsligt humör och är hur solig och glad som helst när han vaknar på morgonen? Inte det minsta gnäll om ”dumma mamma” eller skrik efter välling. Såhär ska det vara! Han vaknade upp på sitt bästa humör och vi kramades, kittlades lite och gosade med hans älskade kaniner. Fast i det här fallet klagar jag icke!
Varför tillverkar man idiotiska kaffebryggare, som är hur snygga som helst, men som använder små pluppar, kaffeknappar? Det är ju ett väldans slöseri med material och dessutom dyrt, när alla andra strävar efter att spara resurser. En snygg bryggare, men dumt användningssätt.
Varför känner jag mig utesluten ur alla möjliga sammanhang, fast jag vet att det inte så? Jag vet att det är temporärt, men under den här temporära tiden ska man ju också leva. Och jag vet ju att det är mitt eget val, att skaffa barn, det är sånt som händer.
Idag kom samtalet från skolan om att studierna ska avslutas, inte avbrytas, som det sades förut. Däremot verkar det ganska lovande ifall jag vill återuppta studierna, att det går! Fast det tråkiga är ju att jag inte kommer att ha kvar mitt gäng, mina vänner, min klass. Det känns otroligt trist.
Varför är det så svårt att vänja sig vid nya platser och varför saknar jag stan? Enligt vårt postnummer bor vi fortfarande i Åbo, men det känns som om vi är nånstans ute i vischan. Här är dött, tråkigt, inga människor att se på som går förbi, inga sopbilar, inga nånting. Men lugnt är det ju förstås.
Och varför är det ibland så stor skillnad på folk från ”landet” och folk från stan?
Dagens bevingade text:
Ensamma måste vi vara-
fastän på olika sätt
Inte är ensamhet bara
ensamhet rätt och slätt.
Ensamheten värmer och kyler,
ensamhet gråter och ler,
ensamhet röjer och skyler
tar och ger.
Ensamma måste vi vara
leva i olika land –
därför kan ingen förklara
undret som sker ibland:
Livet slår upp i en flamma
dubbel,betvingad och het
först när vi mötas i samma ensamhet
Anna Greta Wide
Bittes blogg 
Ibland behöver man nog få fråga ”varför” fastän man inte får svar… Kram!
Ja, så är det. Tack!
En del svåra frågor, men som du ändå hittar svar på. Sista frågan blir jag nästan intresserad av. Jag är själv från ”landet”, men har bott i Vasa x antal år förut, och har många vänner som är uppvuxna där. Och ja, det är nog skillnad på något vänster. Även om jag blir nyfiken på vad du syftar på :). Kram
Egentligen är det bara rivet ur sitt sammanhang, jag vill inte gå in på detaljer för kastar jag sten i glashus och säger saker som inte gäller alla. Det var inte positivt menat, det gäller eg individer. Ibland tycker jag att folk från stan.. egentligen storstäder som Hesa/Åbo saknar en viss ödmjukhet, men det gäller långtifrån alla.
Vilken fin dikt, den beskriver verkligen ensamhetens olika ansikten för ensamhet är inte alltid av ondo.
Först när man vågar ställa frågan varför, kan man se frågan i ett annat ljus, kanske se ett tydligare sammanhang och få ett svar, eller i alla fall en susning om just varför…
Jag är uppvuxen på landet men har i mer än 10 år nu bott i stan och alla hemmavid anser mig vara en riktig stadsbo… själv vet jag inte! 😉 Jag har vant mig vid all den service ett stadsnära boende erbjuder men jag uppskattar minst lika mycket lugnet och den påtagliga gemenskapen i en liten by som gör att ingen går osedd förbi…
Ja, den är en favorit som har hängt med länge. Ibland talar den extra starkt till en.
Jag känner mig precis som du, lite stadsvan och gillar att ha nära till allt, efter att ha vant mig vid det och uppskattar även det lilla samhället med sina sidor. Fast det var inte det jag menade när jag skrev min text.