Ingen praktik

Nehepp. Det blev ingen praktik för min del. Jag vet inte om man kan säga att skolgången är avslutad för min del nu, men det verkar ju så. OM det hade varit vanliga skoldagar hade jag kunnat fortsätta, men vi har praktik hela januari. Jag börjar bli hyfsat stor. Efter som jag har gått in i vecka 27 är jag ungefär lika stor som jag var med William i vecka 34, om jag skulle dra till med en gissning. I morse hade jag tid till ultraljudsundersökning och min specialläkare – de följer upp hur Bu&Bä växer nu varannan vecka. So far so good! Inget visat nåt tecken på att förlossningen skulle starta för tidigt – jag håller ihop – fast det inte alltid känns så. 😛 Bu växer mer än Bä, men ännu är det ingen fara. Nu väger de uppskattningsvis 1020 gram och 720 gram. Den ena har lite smalare/mer avlångt huvud, men det tycks inte betyda nånting. Ändå gjorde det mig orolig. Jag vet att de är individer och att de inte har mer likheter än så länge än andra syskon, men man hinner tänka så mycket. Tillsammans är det nästan två kilo bara barn som jag bär på. Häftigt – och lite skrämmande.

Jag berättade att jag var lite extra trött och att vi ska ha praktik i skolan. Mer än så sa jag egentligen inte, förutom att vi hamnar att stå så gott som hela tiden, läkaren sjukskrev mig utan tvekan. Jag visste att det skulle komma, han hade sagt att det skulle hända någon gång nu, senast vecka 28 (för min del). Jag vet att jag inte behöver vara duktig och visa mig på styva linan längre, jag har gjort rätt så bra ifrån mig under hösten. Ändå är det med lite sorg i sinnet jag läser mina klasskamraters uppdateringar om hur roligt eller trevligt det har varit på den första praktikdagen. Här är jag nu, hemma igen.

Från och med nu känner jag mig berättigad att sitta här!

En annan del av mig är förväntansfull och glad och lite orolig. Tänk att vi blir en stor familj. Eller tänk om något går fel. Jag vet att flerbördsgraviditeter är riskgraviditeter. Det tär på min egen kropp också, det känner jag ju. Tack och lov vet jag att man repar sig. När jag väntade William var allt ett kaos och det fanns fler orosmoment. Skulle min kropp någonsin bli som förut, eller var allt förstört? Såklart är det olika från gång till gång, men sådär generellt sett tycker jag att människokroppen är fantastisk på att ställa tillbaka, även om det tar lite tid.

Nu blir det mer sånt här - tid att sticka! Såhär långt stickade jag på nyårsafton och dan efter var de klara.

Så här står jag nu och kan inte annat. Jag lider lite över att hemmet ännu är i kaos. Det kommer att vara mycket svårare att hitta inspiration att plocka undan och fixa saker, när jag bara är hemma. Jag kan inte bära och släpa eller sätta upp saker som jag själv vill, jag blir snabbt trött och klumpig. Fast inte så farligt ändå. Idag gick jag en sväng via Anttila på hemvägen och hittade nya gardiner till halva priset. Sånt är skoj. Jag ser ett hem som växer fram mellan alla våra saker. En megaomgång möbler/saker från Ikea väntar än. Vi ska inte ta hem Bu&Bäs saker redan, men lite byråer, databord, stolar och sånt vi inte hunnit med under julhelgen. Och kanske ett nytt HOPEN-skåp för alla våra lakan. Det enda dåliga är att man måste bygga ihop sakerna själva. 😛