Hoppa till innehåll

Ingen praktik

3 januari, 2011

Nehepp. Det blev ingen praktik för min del. Jag vet inte om man kan säga att skolgången är avslutad för min del nu, men det verkar ju så. OM det hade varit vanliga skoldagar hade jag kunnat fortsätta, men vi har praktik hela januari. Jag börjar bli hyfsat stor. Efter som jag har gått in i vecka 27 är jag ungefär lika stor som jag var med William i vecka 34, om jag skulle dra till med en gissning. I morse hade jag tid till ultraljudsundersökning och min specialläkare – de följer upp hur Bu&Bä växer nu varannan vecka. So far so good! Inget visat nåt tecken på att förlossningen skulle starta för tidigt – jag håller ihop – fast det inte alltid känns så. 😛 Bu växer mer än Bä, men ännu är det ingen fara. Nu väger de uppskattningsvis 1020 gram och 720 gram. Den ena har lite smalare/mer avlångt huvud, men det tycks inte betyda nånting. Ändå gjorde det mig orolig. Jag vet att de är individer och att de inte har mer likheter än så länge än andra syskon, men man hinner tänka så mycket. Tillsammans är det nästan två kilo bara barn som jag bär på. Häftigt – och lite skrämmande.

Jag berättade att jag var lite extra trött och att vi ska ha praktik i skolan. Mer än så sa jag egentligen inte, förutom att vi hamnar att stå så gott som hela tiden, läkaren sjukskrev mig utan tvekan. Jag visste att det skulle komma, han hade sagt att det skulle hända någon gång nu, senast vecka 28 (för min del). Jag vet att jag inte behöver vara duktig och visa mig på styva linan längre, jag har gjort rätt så bra ifrån mig under hösten. Ändå är det med lite sorg i sinnet jag läser mina klasskamraters uppdateringar om hur roligt eller trevligt det har varit på den första praktikdagen. Här är jag nu, hemma igen.

Från och med nu känner jag mig berättigad att sitta här!

En annan del av mig är förväntansfull och glad och lite orolig. Tänk att vi blir en stor familj. Eller tänk om något går fel. Jag vet att flerbördsgraviditeter är riskgraviditeter. Det tär på min egen kropp också, det känner jag ju. Tack och lov vet jag att man repar sig. När jag väntade William var allt ett kaos och det fanns fler orosmoment. Skulle min kropp någonsin bli som förut, eller var allt förstört? Såklart är det olika från gång till gång, men sådär generellt sett tycker jag att människokroppen är fantastisk på att ställa tillbaka, även om det tar lite tid.

Nu blir det mer sånt här - tid att sticka! Såhär långt stickade jag på nyårsafton och dan efter var de klara.

Så här står jag nu och kan inte annat. Jag lider lite över att hemmet ännu är i kaos. Det kommer att vara mycket svårare att hitta inspiration att plocka undan och fixa saker, när jag bara är hemma. Jag kan inte bära och släpa eller sätta upp saker som jag själv vill, jag blir snabbt trött och klumpig. Fast inte så farligt ändå. Idag gick jag en sväng via Anttila på hemvägen och hittade nya gardiner till halva priset. Sånt är skoj. Jag ser ett hem som växer fram mellan alla våra saker. En megaomgång möbler/saker från Ikea väntar än. Vi ska inte ta hem Bu&Bäs saker redan, men lite byråer, databord, stolar och sånt vi inte hunnit med under julhelgen. Och kanske ett nytt HOPEN-skåp för alla våra lakan. Det enda dåliga är att man måste bygga ihop sakerna själva. 😛

8 kommentarer leave one →
  1. netaskrypin permalink
    4 januari, 2011 08:08

    Jag önskar dig all lycka och välgång för det nya året!

  2. mollalena permalink
    4 januari, 2011 08:59

    Lycka till med det (bokstavligen) livsviktiga vilandet. Skyll på vilan hela tiden – inför dig själv – om du känner att du inte får saker gjorda när du ”bara” är hemma. Hoppas inget av dina orosfrön är annat än just naturlig oro, och att precis allt går bra och att bebisarna stannar kvar så länge som möjligt. Allt gott!

    • 4 januari, 2011 07:35

      Tyvärr måste det ju fungera hemma också, man kan inte vila hela dagarna. Jag vantrivs otroligt mycket när vi har ouppackade saker här hemma och jag ser det hela tiden. Det skulle vara lättare om man var borta på dagen, då kunde man ju inte göra nåt åt det ändå. Nu bara lider man.

      Jag hoppas inte de stannar kvar HUR länge som helst, men tillräckligt länge så att de klarar sig. :-/ Jag vill aldrig mer vara gravid.

  3. 4 januari, 2011 02:16

    Hur tusan lär man sig sticka nåt annat än hmm remsor och grytlappar.
    Minns med vånda skolans syslöjd i mellanstadiet då man stickade, och det blev spändare o spändare och så tappade man maskor. HUUU.
    Virka kan jag ytterst lite, bättre än stickning, tycker virkning är enklare på så vis.
    Men sticka är ju så ja, man kan göra en massa fint. Speciellt då man väntar smått.
    Koftor, sockor, mössor små vantar m.m

    • 4 januari, 2011 07:33

      Jag var URdålig på att sticka och virka i skolan. Tappade maskor, var långsam osv. Det är en helt annan sak när man själv får intresse för det. Man gör fel, kollar på nätet, frågar en bekant, ser hur andra har gjort, och gör om igen. Till slut blir det väl bra. Det är mycket jag inte kan inom stickning, men man får en massa hjälp av böcker. Och ja, det är skoj att kunna göra egna saker. Jag älskar hantverk!

  4. 5 januari, 2011 09:40

    längesen jag varit inne på bloggen.fi….. så nu ser jag här händer grejjer 🙂 jag fick ett riktigt glädje rus när jag läste att du väntar tvillingar. All lycka till er. Min känsla säger att det kommer att gå bra.

Lämna ett svar till mollalena Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: