Hoppa till innehåll

Värsta tiden

28 oktober, 2010
tags:

Klockan är Skolan-Är-Slut-Eftermiddag. Det här är den värsta tiden på dagen. Till och med värre än att gå upp klockan sju på morgonen. Jag ska gå till bussen – idag hann jag faktiskt handla efter skolan, för vi slutade en halvtimme tidigare – gå hem med sakerna. Packa upp kylsakerna. Ta ut lite skräp samtidigt. Gå tillbaka samma väg igen, till bussen och dagis. Hämta Sandmonstret från dagis. Åka mer buss, gå hem lååångsamt och hoppas W har en bra dag så han verkligen _går_ hem. Tänka lugna tankar, brusar jag upp blir det värre.

SEN går det bra. Då är man äntligen hemma och kan ta det lugnare. Om jag åker direkt från skolan kan jag inte handla (mycket iaf) eftersom jag ska bära skolväskan, Ws saker och hålla honom. Det ska sannerligen bli skönt med bil! Nu tar det en och en halvtimme innan jag är hemma med W, efter att skolan och bussåkandet är klart.

— lite senare— Tack och lov för att vara hemma. W ska äntligen få byta grupp (på måndag) och dagis konstaterade att det verkligen är på tiden för att han bråkar och trycker ner, bokstavligen, några av de yngre barnen. Antagligen för att han inte får samma uppmärksamhet som de, han hinns ju inte med på samma sätt som en ettåring och han kräver ändå lite grann.

Idag var det en hemskt gråtig dag. Jag ville själva bara lägga mig ner och grina. W trängde sig in under en bänk med tillhörande träbord och kom inte loss utan att klämma fast huvudet. Handskar och byxor, vantar och mössa och ansikte fullt med sand. Jag sa faktiskt rakt ut till dagis idag: ”Åååh, va less jag är på den här sanden, jag hoppas den fryser fast snart” och fick ett leende tillbaka. Vad ska man annat än skratta åt allt elände?

Egentligen är det här små bekymmer. Men ibland känns de stora, sådär sammantagna. Ikväll SKA jag sticka. Jag skaffade ett nytt garn, eller två egentligen. Det enda (Drops Eskimo) ska bli en ny halskrage och det andra (7 bröder, Linnut; punatulkku) sockor. Jag får lov att hitta tiden till det, den här gången. Gubben lovade fixa hem indisk mat och nanbröd.

Bara jag hittar en pumpa att karva ut en lykta ur, så blir jag riktigt glad.

PS. W har kramat mig ett par gånger utan att jag sagt nåt speciellt. Han märker att jag är lite nere. Det är sköna att få såna kramar. ^_^ DS.

Annonser
2 kommentarer
  1. SivÖ permalink
    29 oktober, 2010 11:05

    Ja usch, den där sanden. Hela bilen är sandig inuti, och jag får varje dag hojta till åt A då vi kommer hem för att han inte ska springa genom hela huset i sina sandiga kläder – han vill ju genast hälsa på sina leksaker då han kommer hem och har inte tid att ta av sig. Och allt är småfuktigt och vantarna är plaskvåta, och de vattentäta handskarna hålls inte på plats.
    Men nog är det ändå bra att de har så mycket sand och så stor gård att leka på. Jag ser ibland på andra dagisar där de har en liten liten plätt att leka på och blir glad över att A faktiskt kan springa på sin dagisgård.

    • 29 oktober, 2010 07:51

      Jag har fått W att stanna på mattan när han kommer hem – hör och häpna! Ge inte upp, forsätt säga till, det går till slut. Fast såklart, ibland gör dom tvärtemot bara för att de vill, fast nu mindre sällan. 😀

      Det har du rätt i förstås. Jag har inte tänkt så. Bara jämfört med de som har det ännu bättre och ännu nyare och fler leksaker. Dumt av mig.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: