Hoppa till innehåll

Upp och ner

25 oktober, 2010

Idag har det varit en berg-och-dalbana i känslor. Det är roligt i skolan, nu har vi äntligen lite matte och sånt också. Fast väldigt lite. Det var kanske inte så dumt att ha lång matte, lång kemi och lång fysik i gymnasiet, för det vi har nu känns som en barnlek gentemot det. Fast man märker också att man glömmer matte när man inte använder det. Sånt här repeterar vi nu:

2,57 dm3 =  ____ ml
125 ml= ____ cm3
0,9% till decimalform
250 μg= ____ mg
0,18 MJ= ____ J

och så vidare.

När jag skulle hämta sonen idag ville han verkligen inte gå hem. Han sprang iväg så långt han kunde på dagisgården och hela tiden undan mig. Där stod jag, trött som en gnu och med bankande huvudvärk. Det hela slutade med att jag skällde på William vid busshållplatsen, så han började gråta (eller så grät han för att han inte ville komma med) men så kramades vi och sa förlåt. Sen satt han med knäppta händer i bussen och var alldeles tyst och jag satt och kände mig som en väldigt, väldigt elak mamma.

Jag kan inte lyfta William längre. Idag var jag tvungen för att få med honom, men fick lov att sätta ner honom snabbt, för jag fick några konstiga ryck i övre magmusklerna. Och han förstår inte varför jag inte kan bära honom. 😦 Det där stället i magen är nåt jag känt av förut och det har med graviditeten att göra. Jag undrar om mina så kallade magmuskler ger upp eller bara trycks ihop där uppe? Det känns som om nån skulle nypa mig hårt från insidan och det är inte sparkar, för jag har haft såhär många veckor och det är för högt uppe, vid epigastriet.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
man ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

(Bilden är min egen. Jag skulle fota Orions bälte, men fick med en massa andra stjärnor man inte såg med blotta ögat. Coolt)

Visst är det så, men idag har jag haft svårt att ha tålamod eller se fina stjärnor. Kanske det reder upp sig efter en god natt sömn. Lille mannen, han är så söt, men oj vad han har temperament. Jag tänker på när vi blir tre. Huh huh. Får man nånsin sova igen?

4 kommentarer leave one →
  1. Anette permalink
    25 oktober, 2010 08:38

    Känner så igen mig i det du skriver. Här har vi värsta trotset på gång. Varit ensam med båda pojkarna nu i 2 veckor (då mannen är utlandsjobb), och oj vad mitt tålamod har sats på prov. Ibland brister det, då känner man sig så hemsk och elak då man själv börjar bete sig lika trotsigt som ens 3-åring. Men idag har varit en bra dag, och nattningen gick bra Positivt tänkande). Hoppas ni får en bra dag imorgon!

  2. annepauline permalink
    26 oktober, 2010 06:58

    Det som är så häftigt i Österbotten ute på landet är att man ser alla stjärnbilder så klart på himlen när det är mörkt. När jag var liten såg man ofta norrsken också. Det är ju så otroligt magiskt vackert. Ser man fortfarande norrsken där, tro? Här tänker man inte ens på att stjärnorna finns, men visst ser man dem även här om man anstränger sig lite…

    • 26 oktober, 2010 09:27

      Jodå, ibland ser man fortfarande norrsken. Det är jättehäftigt! Fast själv är jag inte hemma ofta att jag prickar in rätt tid. Men det stämmer att man ser långt många fler stjärnor än i stan. Jag ser inte ens månen från vårt fönster i stan, bara ibland om den råkar ligga rätt mellan husen. För den som är ”landebo” som jag, är det lite trist.

  3. annepauline permalink
    26 oktober, 2010 07:01

    …och tack för bilderna på de rara frassarna!

Lämna ett svar till Anette Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: