Vintervädret

Mika och jag räknade ihop förra veckans löpsaldo. Vi hade över 50 kilometer tillsammans! Wow, det är häftigt! I juli ifjol startade jag min spartanska löpkarriär med en 2,5-kilometerssrunda i sakta mat och på den vägen är det. Jag kan springa, jag är inte rädd! Eller nja, det där är inte sant. Igår sprang jag 11,5 km med löpskolan och skulle inte ha gjort detsamma om jag var själv. Jag skulle ha lagt av senast vid 9 km. Benen orkar, men jag hade inte flåset, tyckte jag. Ändå gick det ju, coolt. Den här veckan är det sportlov i Åbo och vi har paus från löpskolan och det känns riktigt skönt. 🙂

I morse föll de allra vackraste snöflingorna på länge. Mjuka, lätta dunflingor. Stannade på grenar och buskar ett tag och liksom tvekade. Det var nära noll grader, så lättheten försvann under dagen. Jag hann i alla fall ut med kameran en stund och fotade dem. Det är sådana här dagar man vill bevara länge, länge. Fina naturen!

Twinsen har trångt i badet numera. Men de klagar inte, tvärtom! Visst är det nån fot eller arm som hamnar olägligt, men de verkar ändå vara vana vid varandra. Jag borde ha filmat det här ögonblicket, för Milja skrattade så högt och hjärtligt! Hon hade fått för sig att skvätta vatten på pappsen och kvittrade som en lärka när han beklagade sig! Men det var faktiskt så att William hade ockuperade min iPhone och spelade Wake the Cat. Det är förresten en app jag kan rekommendera åt andra (barn). Logiskt, klurigt, men lite svårt ibland! 89 cent kostar den.

Alltså det här är lyx. Milja och Isaac kom på att jag hade ”ett pipi på foten” och deras botemedel mot allt sånt är salva. Eftersom vi pratat så mycket om torr hud och smörjelser, tycker de att det är den ultimata lösningen. Jag njöt!

En sak jag däremot inte njuter av, är att William är så arg så ofta nuförtiden. Vi ska ha samtal med dagis (bra! men på nåt sätt lite nervöst – vad gör jag för fel??) och byta idéer. Jag vet att det är nåt som antagligen går över, men han småbråkar och retas ofta. Kastar snöbollar/isbollar på andra, hakar fast eller håller fast både tvillingarna och andra. Är arg och vill inte gå till dagis, knuffas osv osv. Jag hade en lång och givande pratstund med stora lilla W ikväll. Inte bara om dagis, utan sådär annars bara.

– Mamma, jag är inte dum, sa W (och då vill man bara kramakramakraaama och pussa sönder den lilla, ömtåliga varelsen).
– Nej, såklart du inte är det och Jaana sa ju detsamma åt mig idag. Ibland busar du och det gör alla. Vet du varför du gör det? Du får alltid berätta för mig.
– Men mamma, jag glömmer bort bara ibland.
– Jag förstår det, älskling, du är ju bara fem år. 

Och vi pratar. Och pratar och pratar tills jag måste hejda mig själv så han får sova nångång. Om drömmar och sommaren och saknad och båtar och segelliv. Bara finns i stunden, kramar om. Jag sjunger Åsa Jinders ”Av längtan till dig” för honom. I slutet kommer jag till raderna ”tänk alla famnar jag lämnat, av längtan till dig, för jag trodde att du fanns och väntade mig. Alla dagar jag vandrat, så sorgsen och trött, för att möta den vackraste människa jag nånsin mött.”
– Och det var jag, säger W.

♥