Kollen

Egentligen är det en månad kvar tills tvillingarna är ett och ett halvt år, men idag var på vi på rådgivningen och träffade läkaren. Jag har varit nyfiken på om det stämmer att jag tycker att Isaac har blivit så tung och att de båda vuxit så mycket.

Jodå, mycket riktigt. Isaac är 10,9 kilo och 83 cm. Milja har vuxit 4 centimeter sedan sist och är 81,5 cm och 9,7 kilo. Som mamma är man alltid lite orolig när ens tjej är liten och ligger på -15-kurvan, men läkaren sa att det viktiga är att hon växer på längden. Jag vet också att det varit lite si och så med maten på sistone, fast vi försöker ge varierad kost. Men det står ”allt ok” och ”motoriskt välutvecklad” i korten och på Isaac står det ”pratar ord”. ^_^

Lyxigt, härligt. Det var också så fantastiskt skönt att få höra – av en läkare – att det inte är sådär panik att försöka sluta med nappen efter ett och ett halvt år. ”Det är bara folk som själva inte har barn, som kräver det”, sa hon när vi pratade om vad tandhygenisten sa. Och jo, jag lyssnar gärna på råd från alla håll, sa jag, men ibland är det svårt att leva upp till. Tvillingarna går inte med nappar hela tiden, utan plockar upp dem lite här och där. Men vid sovdags vill de ha dem. Och Isaac ska helst ha en eller två i handen.

Isaac är också den som pratar mest. Han kallar Milja för ”Miija”, han kallar sin dingelidong för kicki (inte bara sin egen förresten) och sägar ”tisi” eller ”pappa”. Han har börjat bli mer pappig än förut och han har också blivit den av tvillingarna som är mer blyg, medan Milja gärna kollar på andra människor. Men idag, när de fick del tre i pneumokockvaccinet, blev Milja riktigt sur på ”pickatanten” och ville inte alls leka mer.

Bussen, däremot, var superintressant. De satt och kämpade emot sömnen. Jag och ett par andra medpassagerare satt och fnissade åt de envisa små barnen som inte ville lägga sig ner, fast de somnade över räcket. Till slut, alldeles innan vi var hemma, gav de med sig.

Det var också fantastiskt skönt att få berätta, inte gnälla, om hur man har det hemma själv. Att få höra att de där sakerna man egentligen visste innan, men få det bekräftat. Att få förståelse för att man kanske inte orkar jobba + plugga fulltid. Samtidigt känner man sig en smula tveksam till sina egna rättigheter när man inte har en arbetsplats från förut att gå till.

Men allt ordnar sig, för det gör det på nåt sätt. Mina barn är glada, trötta, busiga och friska. Och fullständigt bedårande. Tack och lov!