Om dammsugning vore en OS-gren

Om dammsugning vore en olympisk gren, skulle jag, lika orädd som Sandra Eriksson hävda att jag kommer att ta nytt finländskt rekord och komma med i finalen.

Men det  handlar aldrig om bara dammsugning. Idag körde jag ut resten av familjen, i hopp om att hinna städa klart innan det kommer tillbaka. Det här med att fulstäda och inte ta ut mattorna, funkar liksom inte i längden – det kommer tillbaka och biter en i rumpan ganska snabbt. Tvillingarna, som ofta går barfora, blir ludna under fötterna och jag fattar inte varifrån allt damm kommer!? Det är självfallet mycket roligare att sticka och bada (eller bara sticka) eller packa fem strandväskor och njuta av solen, än att zumba runt med dammsugaren i en svettig lägenhet och undra om man överhettar både sig och maskinen.

Jag börjar fatta varför pojkrum är svårstädare. Det märks inte när ungarna är riktigt små, men däremot desto tydligare när de blir närmare fem. William är en sån kille som kollar på sin Mammutstol och säger:

– Mamma, man skulle kunna ta av benen och ha dem som rör! Och så är han jättelycklig, medan jag morrar nåt i Mårranton om att man inte måste ta isär alla sina saker.

Man ska väl inte hindra barns kreativitet, men det finns gränser. Nyligen hade W väldigt roligt med pinnarna till sitt sängöverdrag, den blåa himmelen från Ikea. De där tältpinnarna tyckte han passade bra som mast i en båt. Han band snören runt sin säng och berättade detaljerat om hur han startar motorn och var han har oljan och dieseln. Den lille fixaren.

Jag diggar hans fantasi och kreativitet, men jag älskar inte de där pappersbitarna, de avbrutna trafikskyltarna, små plastbitar, tusen bokstäver och pyttesmå pusselbitar (varför köpte jag de här?) som är under sängen, under soffan, i soffan, bakom dörren och under bordet. Det är liksom inte bara ”att dammsuga”, för det vore en baggis! Istället handlar det om scrapbooking på högsta nivå, men istället för att sätta ihop, ska man samla ihop det som blivit över, över hela rummet.

Jag fasar lite för att det kommer ett eller två till, såna här rum. Den dagen, den sorgen.

Under tiden fortsätter vi hålla undan så gott det går, att lära barnen städa (hahahaa!). Småbarnsmammor, om ni undrar hur det kommer sig att ni är i bra form, kan jag tala om att det inte beror på de där danspassen, löprundorna eller annan motion. Det är att springa efter ungarna, att göra tusen knäböj medan man plockar upp nappar, flaskor, leksaker som är precis överallt, torkar smulor och bajs och pottor. Det är för att man ränner runt i parkerna och lyfter, lyfter, tröstar.

Nån sade att småbarnsmammor har de starkaste armarna. Amen för det och för vardagsmotionen och för att ”bara dammsuga”.

Sen ska vi inte tala om de där fönstren och hyllorna som ska tvättas och torkas. Det är en helt annan historia.

—– litet tillägg ——

Älskade William, Isaac och Milja. Om ni läser det här inlägget när ni är äldre och undrar om jag dammsög upp lite av era bokstäver, legobitar eller småsaker. Ja, jag erkänner. Jag hörde dem rassla och åka kana i dammsugarröret. Men det är inte av elakhet jag gjorde det. Det är bara för att jag måste komma vidare, hinna med allt. Puss, mamma.