Hur gick det sen då?

Jag ska passa på att informera om ett par saker.

Att kommentera med konto via bloggen.fi går inte alltid. Jag vet inte varför, men det har något att göra med att bloggen.fi också använder WordPress men det går ändå inte igenom alla gånger. Vissa kommentarer hamnar i mitt spamfilter, men jag hittar dem efter ett tag och godkänner dem, självfallet. Det har med WordPress-bloggar att göra och jag kan inte påverka det, tyvärr.

Hur gick det med mina panikattacker sen då? Jodå, det har hållits i styr, tack och lov. Jag har ändrat lite i min medicin (men egentligen inte mycket), jag försöker ta det lite lugnare och får hjälp av Mika och hans föräldrar. Jag försöker även äta regelbundet, eftersom det är en grundläggande sak för att mina tics ska hållas i styr. Att ha frukt och smoothies hemma hjälper, de chockhöjer inte blodsockret men ger ändå en behövlig boost då och då. Däremot har jag undvikit både kaffe och vanligt svart te (fasen också, inte mitt kaffe!) för det är ett faktum att jag är väldigt koffeinkänslig. Blä också, jag vill ju ha kaffe, jag dricker ändå inte mer än en halv mugg per dag, men även det får jag låta bli nu.

Så, nu vet ni det. Tourette och tics är alltid något som finns i kroppen. Man känner det. Och stressen gör att man känner det där trycket över bröstet, men det släpper lite oftare nu. Att skriva hjälper, av nån anledning. Att vara ute med barnen gör gott. Att röra på sig är bra. Ganska naturligt.

William är i nån slags tillväxt- och förändringsspurt. Han kan vara så go och rar, sedan växla till att stå och STAMPA och skrika och explodera och bli jättesur! Han säger nej, fast han vill säga ja. Och han har någon form av lätt tics eller någon oro, för han drar djupa andetag ofta. Jag har pratat med honom, frågat varför han gör så och han säger att ”han måste bara”. Jag vet att jag hade liknande grejer jag upplevde, fast lite senare i åldern. Jag ”fick inte luft” och blev rädd. Jag pratar lugnt med William, säger att det kan kännas såhär, men det är faktiskt tyngre att lyssna på än att själva vara med om, på nåt sätt! Jag hoppas det går över. Mitt lilla förstfödda bloggbarn, som älskar att fota. Han kom ju först, han är ju så viktig. Älskade barn.

Milja och Isaac går det i alla fall ingen nöd på! Isaac har två saker, nej tre, han gillar mest! För det första är det bilar och saker som låter. Typ flygplan. För det andra är det fjärrkontroller och saker med knappar. Om han kommer in i ett rum där det finns en fjärris, ser han den inom fem sekunder. Jag skojar inte. Fast han aldrig förut varit i det rummet. ÖH-öh! säger han och pekar. Det tredje är mamma och att bita mig i näsan eller hakan. Om jag inte finns på plats, duger det bra med syrran. Milja tycker det är kul att peta Isaac i munnen, tills han biter för hårt. Lilla sötnosarna!

Dagens blomsterprakt. Jag måste bra visa dem. Igen. De här träden planterades ifjol och de blommar redan för fullt utanför vårt hus. Jag älskar körsbärsträd och hoppas att de får vara ifred från busiga pojkstreck!

Sommaren är på väg på riktigt. Det var upp emot 17 grader här i sydväst idag. Klockan sju lyste solen över backen och det var svårt att tro att det snart var dags för kvällsgröt och godnattsagor. Vi gungar och leker lite extra länge i parken, tills William får så ”kisibrått” att vi måste gå hem. ^^

En kväll satt vi och såg på molnen genom köksfönstret, William och jag.

– Åh, sii så fina moln, utbrister jag lite drömmande.
– Jaaa… svarar William betänksamt. Jag tror att änglarna har målat dem.

 ♥