Hoppa till innehåll

Hur gick det sen då?

19 maj, 2012

Jag ska passa på att informera om ett par saker.

Att kommentera med konto via bloggen.fi går inte alltid. Jag vet inte varför, men det har något att göra med att bloggen.fi också använder WordPress men det går ändå inte igenom alla gånger. Vissa kommentarer hamnar i mitt spamfilter, men jag hittar dem efter ett tag och godkänner dem, självfallet. Det har med WordPress-bloggar att göra och jag kan inte påverka det, tyvärr.

Hur gick det med mina panikattacker sen då? Jodå, det har hållits i styr, tack och lov. Jag har ändrat lite i min medicin (men egentligen inte mycket), jag försöker ta det lite lugnare och får hjälp av Mika och hans föräldrar. Jag försöker även äta regelbundet, eftersom det är en grundläggande sak för att mina tics ska hållas i styr. Att ha frukt och smoothies hemma hjälper, de chockhöjer inte blodsockret men ger ändå en behövlig boost då och då. Däremot har jag undvikit både kaffe och vanligt svart te (fasen också, inte mitt kaffe!) för det är ett faktum att jag är väldigt koffeinkänslig. Blä också, jag vill ju ha kaffe, jag dricker ändå inte mer än en halv mugg per dag, men även det får jag låta bli nu.

Så, nu vet ni det. Tourette och tics är alltid något som finns i kroppen. Man känner det. Och stressen gör att man känner det där trycket över bröstet, men det släpper lite oftare nu. Att skriva hjälper, av nån anledning. Att vara ute med barnen gör gott. Att röra på sig är bra. Ganska naturligt.

William är i nån slags tillväxt- och förändringsspurt. Han kan vara så go och rar, sedan växla till att stå och STAMPA och skrika och explodera och bli jättesur! Han säger nej, fast han vill säga ja. Och han har någon form av lätt tics eller någon oro, för han drar djupa andetag ofta. Jag har pratat med honom, frågat varför han gör så och han säger att ”han måste bara”. Jag vet att jag hade liknande grejer jag upplevde, fast lite senare i åldern. Jag ”fick inte luft” och blev rädd. Jag pratar lugnt med William, säger att det kan kännas såhär, men det är faktiskt tyngre att lyssna på än att själva vara med om, på nåt sätt! Jag hoppas det går över. Mitt lilla förstfödda bloggbarn, som älskar att fota. Han kom ju först, han är ju så viktig. Älskade barn.

Milja och Isaac går det i alla fall ingen nöd på! Isaac har två saker, nej tre, han gillar mest! För det första är det bilar och saker som låter. Typ flygplan. För det andra är det fjärrkontroller och saker med knappar. Om han kommer in i ett rum där det finns en fjärris, ser han den inom fem sekunder. Jag skojar inte. Fast han aldrig förut varit i det rummet. ÖH-öh! säger han och pekar. Det tredje är mamma och att bita mig i näsan eller hakan. Om jag inte finns på plats, duger det bra med syrran. Milja tycker det är kul att peta Isaac i munnen, tills han biter för hårt. Lilla sötnosarna!

Dagens blomsterprakt. Jag måste bra visa dem. Igen. De här träden planterades ifjol och de blommar redan för fullt utanför vårt hus. Jag älskar körsbärsträd och hoppas att de får vara ifred från busiga pojkstreck!

Sommaren är på väg på riktigt. Det var upp emot 17 grader här i sydväst idag. Klockan sju lyste solen över backen och det var svårt att tro att det snart var dags för kvällsgröt och godnattsagor. Vi gungar och leker lite extra länge i parken, tills William får så ”kisibrått” att vi måste gå hem. ^^

En kväll satt vi och såg på molnen genom köksfönstret, William och jag.

– Åh, sii så fina moln, utbrister jag lite drömmande.
– Jaaa… svarar William betänksamt. Jag tror att änglarna har målat dem.

 ♥

 

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. Gina van Dam permalink
    20 maj, 2012 01:01

    Så skönt att du fick lite ordning på alltihop…man blir ju lite orolig…
    Vad gäller kaffet..så finns det kaffe som är koffeinfritt…om du nu bara vill njuta av smaken…
    sedan ticsen med sonen..det är faktiskt ganska vanligt, just bland pojkar..med tics..och de brukar oftast gå över senare…
    …och skulle han nu behålla dem..så har han världens bästa mamma som vet allt om det…det är ju en stor trygghet…
    Det låter som du har stöd av maken också…skönt det…
    Gör alla di där bra sakerna…så du mår så gott som möjligt….det är ju det viktigaste av allt…
    kram G

    • 20 maj, 2012 09:18

      Jag har koffeinfritt, men det är ju inte alls lika gott! Har hållit mig till det och rooibus-te i åratal före jag vågade börja dricka kaffe igen. Det går ett tag.
      Jag hoppas det går över, det är ju inte så farligt och bara man inte blir rädd för det själv så. Men det är faktiskt tyngre att lyssna på än jag hade föreställt mig. Man vill ju hjälpa! 🙂 Tack för din omtanke. ❤

  2. 20 maj, 2012 06:33

    Vad bra att du mår bättre! Ja har tänkt kommentera dina gamla inlägg, men livet kom mellan, så jag har inte hunnit.
    Det är för jävligt att man, då man är sjuk och verkligen behöver hjälp, skall behöva KÄMPA för den saken. Så får det absolut inte vara, tycker jag. Den människa som tog emot dig där förtjänar absolut en tillsägelse. Man har verkligen annat att tänka på när man kommer in akut, sjuk och dålig, än att börja försvara sig och hävda sin rätt att överhuvudtaget vara där. Jag har varit med om lite liknande saker, och det gör mig lika arg varje gång jag tänker på det!
    Men det är ruter och jävlar-anamma i dig, det märker man tydligt, så jag tror att det här kommer att fixa sig, Verkligen! 🙂
    Också tack vare din ljuvliga familj!
    Stor kram

    • 20 maj, 2012 09:16

      Det är förståeligt att du inte hinner. Du har ju dessutom en egen blogg. Man tenderar att fastna där, när man hinner ha datorn.

      Ja, nåt måste jag ju få klämt fram, blä. Men familjen har jag, tack och lov! Och min heimheim-familj också. ❤

  3. vardagsparlor permalink
    20 maj, 2012 09:58

    Så glad jag blir av att du har det bättre. Du känner din kropp och vet hur den reagerar och vet vad den behöver. Och vilken lycka att ha ett litet skyddsnät bakom en. Ett nät som försår och kan hjälpa.
    Jag hör välan till dom då som det strular till med kommentarerna. Har ju nog både blogger konto och Google konto. Men det går int att välja här hos dig. Kanske att kommentera via fb skulle gå bättre??
    Dina barn är nog så härliga och go’a.
    Kramar

    • 20 maj, 2012 09:21

      Det där med att känna sin kropp kommer av erfarenhet. Det var inte såhär förra gången. Jag visste t.ex. inte om min kaffekänslighet eller varför man hyperventilerar. Det värsta är att när man kommer i en sån fas, tar det ganska lång tid att coola ner.
      Hmm, jag önskar jag kunde göra nåt åt det där kommentarsystemet. Måste kolla mina inställningar, om jag kan lägga till nåt.
      Tack!

  4. malena permalink
    20 maj, 2012 09:05

    Vilket fint inlägg! Jag tycker så mycket om att läsa din blogg. Den är så ärlig, äkta, vardaglig och levande. Tack för att du vill/orkar blogga och dela med dig. Ta hand om dig! Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: