Lakan

I senkvällen står jag och viker kläder. Vikar och viker, torkar, hänger. Min drabbning med tvättstugan ikväll, visar resultat. Och jag tänker att ”det här tar aldrig slut” och plockar med tusen små sockor, Williams långkalsonger och twinsens byxor och tröjor. Hundra lakan och handdukar. Klädskåpet blir överfullt (men nu är det rent, hurra!).

Sen tänker jag om. För tänk om det här skulle ta slut. Det skulle betyda att livet tar slut. Så jag nickar mot mångubbens skiva och ler i mjugg; det är ju faktiskt det här som är livet, även om vi inte kan se det så alla dagar.

… och förresten, jag har dille på turkos just nu. Alla småvantar är färdiga nu och perfekta att ha under de riktiga vinterhandskarna, när det är riktigt kallt.