Fotopromenad, lördagskväll

Det var en solig sommarkväll. Förutom att det inte riktigt är sommar längre. Solen skiner på huset med de busiga bebblorna och storebrodern med studsiga fjädrar istället för fötter. Milja höll på att skratta tokmycket åt sin favoritkossa, en rosa med speldosa. Sen blev allt ledsamt och gråtigt, så jag gick ut med alla tre. Skogen, stenarna och lekparkerna. Tur att de finns.

Nu är jag trött på de dumma mjukliftarna som tar upp all plats i vagnen, så de kastade jag bort för idag och packade ner bebblorna i mjuka sovpåsar och ärvda kläder. Milja somnade genast, men Isaac satt ett bra tag och kollade vad storebror höll på med.

Vi hittar bokstäver. Det här ordet var särskilt roligt.
– Banaaana, fnittrade William.

Fast sen kom vi fram till att man ju inte får göra såhär – skriva på väggar.

– Vem tror du har gjort det, frågade jag W.
– Nån dummis, svarade han. Och jag sa att det kan ha varit nån dum kille eller tjej. För tjejer klottrar faktiskt också. Vet dom inte att man ska rita på papper?’

Senkvällssolen hänger kvar. Det är faktiskt ganska mysigt att gå ut den här tiden. Det är fortfarande ganska varmt, lite ljust och det är inte en massa fulla människor överallt.

Vi såg ett gäng solrosor, som jag trodde var vissnade. Tills jag kom närmare. Nähä! De var ju bara en annan färg. Som är svår att fånga på bild. Som att fota en svart pudel.

Polisen var ute längs en av de populära gångvägarna. William var orolig över att de körde där det var ett ”motorfordon förbjudet”-märke.

I rörelse. 🙂

Vi ♥ skogen.

På hemvägen tog vi en lite längre väg, för att hitta andra, roliga saker och skyltar. William hittade en bra sten…

… som blev en båt (såklart). Jag rymdes inte med, men var glad ändå.

I en annan del av förorten.

I en sandlåda hittade vi en färdig sandstad och en tillknölad Laguna. William körde runt med den och fick fick en stark déjà vu. Sandlåda och småbilar var en av de roligaste lekarna när jag var liten. Kitt och Karr skulle såklart vara med. Och så grannen Sassa. Åh, vilka tider.

Jag är förvånad över hur lite löv som ramlat ner. Det är ganska grönt ännu. Fast jag vet att hösten kommer. Med besked, när det sker. Då ska man inte glömma bort att våren vilar därinne, redo att bryta ut, med samma kraft, efter den kalla vintern!