När livet återvänder

Det krävs inte så mycket för att man ska bli glad. En morgon med 15 plusgrader och en glad son, som tar med min virkade Tummen-docka till dagis. Jag kör genom stan, utan brådska åt något håll. Det är bara han och jag. Jag ser på folk, funderar över vad de tänker denna morgon. Har de alla bråttom? Njuter de av sina cykelturer? Har den där mannen med barnsits bakpå, också tagit sitt barn till dagis?

W kan själv. Han strejkar inte. ”Jag går själv, jag är ju fyra år nu.” Säger han, min stolta, glada kille. Och plötsligt liksom växer han några decimeter ur stövelskaften.

Jag stannar vid den lokala affären och köper färsk sallad och skinka. Bu&Bä sover ännu, när jag kommer in. Med Mika då. Isaac sprätter lite med benen och sträcker på sig, den lille korven. Milja sover med nappen lätt darrande på läppen, hon håller sin trasa men vaknar inte.

Jag sätter mig i köket och bara är. Lugnet. Sätter på en stor kopp te, det är länge sedan jag kokat svart te hemma. Njuter av en lång, mysig frukost med kalkonmacka, aprikos och plommon. Lite müsli. Det enda som saknas är morgontidningen, men det gör inget.

Himlen är blå och vit och jag ser att det blir en fin dag idag. Ibland måste man komma ut för att märka det. Gå ut utanför bebisbubblan och se att alla de där jobbargubbarna är där som förut. Att ungarna cyklar till skolan. Att någon öppnar sin frisörsalong för dagen. Att livet är något annat än bajsblöjor och mjölk. Att hinna se allt det där, att hinna reflektera över det utan att någon skriker, att lyssna på nyheterna i bilen och att andas in den fuktiga morgonluften, medan trastarna kalasar på rönnbären – det är lycka.