Urkdag

Den här dagen har varit horribel. Är det inte nån som borde bajsa, så är det någon annan som vägrar bajsa. Det är tjat, tjat, tjat om så enkla saker som att äta, gå på toa och klä på eller av sig. Bebisarna skriker och tjuter, Mika är förkyld (Och då är det riktig sån där: ”Ni kvinnor pratar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld-förkylning”) och jag är trött, sur och utan tålamod. Jag blev en riktig monstermamma. Jag vill ha ett litet rum, ett sånt där ställe man kröp till när man var liten och så stannade man där – helst länge, länge – tills man lugnade ner sig och tills alla lugnade ner sig. Bara vara ifred, utan att nån trampar mig på tårna eller säger Kom till mitt ruuuuum hela tiden. Men det har inte bara varit dåligt.

Vi gick ut en sväng i alla fall. Skulle handla mer plommonpuré, men den var såklart slut. William ville inte alls gå, han var ”så trött”, men piggnade till efter en saftpaus. Märkligt nog orkar han gå flera kilometer på dagisutflykterna. Men då är ju ingen mamma eller pappa på plats så man kan klaga.

Inte långt från vårt hus ligger en – överraskande nog – mattvätt! Som man får använda fritt. Det var ju trevligt.

Ett exempel på hur olika man tänker och var man ser: William räknade bara ”två-två-två” och jag kollade på den där figuren. Förutom det kollar han alla trafikskyltar, frågar vad de betyder och varför man bara för köra 40 eller 30 här.

– Jag kan springa i 190! säger han och kutar iväg före oss.

Tillbaka på en gård nära oss, är han plötsligt inte trött alls. Det var ju… märkligt! :p

Om det är mycket rönnbär, kommer det mycket snö. Eller vänta nu. Var det så att rönnen inte skulle bära två bördor? Men räknas förra vintern då, eller ska man alltid jämföra med nästa? 🙂 Vissa träd dignar av bären, andra är ganska tomma, så jag tror vi struntar i den där bärteorin och väntar oss en tredje istid i år igen. Då blir vi i alla fall glada om det blir lite mindre värre.

Gungpremiär för Isaac, som var vaken. Han var inte helt övertygad om att det var kul.

Det var lite roligare att sitta på pappas axlar, tills solen kom och lyste honom i ögonen eller det blåste lite. Då vände han mungiporna neråt och blev jätteledsen! Det kanske var lite skrämmande? Lilla apan. ^^

Borta bra, men hemma bäst. Ingen protest. Förutom att William protesterar mot allt möjligt. Till exempel tycker han inte att tvillingarna ska sova, för det vill han inte.

Hur kan man vara så liten och så söt, men få ur sig så mycket ljud och göra två vuxna skvatt galna?

När livet ger dig stenar, gör skulpturer – har jag brukat säga. BAJS på det, säger jag idag och tycker det är skönt att det är en ny dag imorgon. Men jag överlevde, Mika överlevde och bajset kom ut, i toaletten, inte i blöjan! Han kan ju! Men hjälp vilket gnäll det har varit. Och vilket illvrål när jag skulle tvätta hans hår. Grannarna måste tro att vi misshandlar våra barn. 😦 Nu har vi i alla fall tre rena, sovande barn och jag ska sticka några varv innan den här dagen tar slut. Pust, säger jag bara. Det här är småbarnsliv det.