Skrik och bättre

Det tycks vara fler än jag som räknat till tio många gånger om idag. Varför just idag? Har vi kommit till nån slags bristningsgräns med den här semester och längtar framåt – eller bakåt? Eller är det en slags uppgivenhet och längtan till nåt med rutin igen, trots den underbara sommaren? Eller är det bara rastlöshet?

Huu va mycket gnäll och skrik det har varit idag. Sen kom vi oss äntligen iväg ut. Vi hade tänkt gå till nån strand idag, men jag var inte alls, inte ett ynk sugen på att dra med vagnar, mjölk, en supersur och en halvsur unge till stranden, där det dessutom inte finns nånstans att värma mjölk. Och det var inte så soligt heller, så vi åkte till köpcentret Skanssi istället. Det blev en lagom utflykt, det var lätt att packa ner och upp vagnen och de har stora, breda hissar och en massa matställen.

Det enda töntiga är att varje restaurang har en inhängad serveringsplats. Varför kan de inte samsas, som vid Kista Galleria, så att man beställer mat där man vill, sen tar man bord var som helst i salen? Nu blev det knökfullt där vi satt och åt, under cirka en timme, medan det var helt tomt intill. William var lycklig. Det finns en stor lekplats där, med fjädergunghästar och rutschbana och mjuka mattor att landa på. Han sprang och sprang koch hittade även en kompis. De lekte att klätterställningen var en båt, hörde jag, och turades om att styra. Det gick relativt problemfritt.

Det är ändå ganska svårt att slappna av när man har tre små med sig. Och då sov Isaac så fint. Milja grät, så hon studsade mellan min och Mikas famn, så att vi skulle kunna hämta mat, äta i omgångar och dessutom se till att William a) inte springer iväg, b) äter nåt.

Och så rea på Polarn och Pyret. Jee för 50 procent, äntligen mänskliga priser. Jag ville stanna och handla massor, massor, men det kommer ju fler tillfällen.

——– Eftertanke ——

Jag fattar att William blir galen av att bara sitta hemma. En promenad per dag kanske inte räcker. Han har tråkigt. Och han fattar att bebisarna tar tid, han älskar sina syskon, men samtidigt är det svårt att handskas med. Vi grälar och grälar och grälar om så enkla saker som att gå på toa – när han är jättekissnödig, men nekar – och att äta mat. Eller att han väcker bebisarna. Det hjälper inte att säga ”Det blir mindre tid för bara dig och mig om du väcker dem” eller ”Minns du hur trött du brukar vara när du vaknar”. Inget hjälper när han är på det humöret. Huu, vissa dagar är så långa. Sen ordnar det sig ändå, på nåt sätt.

Jag tog lite hoppbilder, tills han själv inte orkar hoppa mer (lol!). William, vårt hopp. 😉 Älskade, busiga William. Ibland gör du mig spritt, språngande galen.