Bil och sova

”Bloggar du nu igen? Har du nåt att skriva om”, brukar sambon skoja.

Nej, egentligen har jag inget speciellt att säga. Inte något viktigt. Men det känns viktigt för mig. Och roligt. Och så länge det är så, är det roligt att blogga. Det är roligt att peta med foton, skriva ner en trevlig tanke eller lasta av sig av något som tynger sinnet.

Det blev en ganska varm dag, trots att den började med regn. Vi sover omlott igen, hela familjen. Ibland är jag uppe med bebblorna, ibland sover jag med dem eller med William eller nån av dem.

Lite var vi ute idag, men egentligen hade jag inte så stor lust att gå nånstans alls. Det brukar ofta vara så innan man kommer sig ut. Det är inte bara för skojs skull man packar in hela familjen i bilen och åker nånstans. Jag har förpassats till baksätet, mellan tvillingarna. Vi kom fram till att det funkar bäst, eftersom de fortfarande gråter en hel del, får solen i ögonen och allmänt otrivs. Ikväll somnade de båda ganska snabbt, båda höll varsin hand. Så jag satt där och tänkte. Tänkte på hur man inte skulle ha valt den här situationen för x antal år sedan. Och hur man inte skulle vilja ge bort en sekund alltsammans. Inte för nåt i världen, trots att det är tungt. Våra fina, fina barn. De är en gåva, fast vi ibland blir tokiga på den äldsta gåvan. 😉 Det är ju så det är.

Mammors plats i bilen 🙂

För några år sedan, när jag bodde själv i Sverige och åkte Flygbussarna inför en hemresa, såg jag en familj på samma buss. De hade två små barn, som visserligen kunde gå, men de var inte stora. Trötta klämde de in barn, vagnar och väskor i bussen och ungarna satt inte stilla. Jag satt med lurar och tänkte Hur i hela friden orkar man med nåt sånt där?.

Och så är man ändå där själv. Jag som inte skulle ha två blöjbarn och egentligen inte alls ha barn eller nåt sånt där alls. Nu har jag tre ungar som bajsar i blöja! (Ja, W gör det fortfarande, fast vi satt på toan och försökte idag, klistermärke till samlingen utlovades. Samlingen som innefattar en dag av torra kalsonger = ett märke. Och som ska leda till en liten rutschkana från Ikea till W:s rum.). Men icke. Det går inte, men han försökte. Men blää-ääh, för det där ”vuxenbajset”, det är hundra gånger värre än tvillingarnas. Och lukten sitter kvar fast man tvättat händerna med tvål tre gånger. Urk. Jag hoppas han kan börja bajsa i toan snart, helst väldigt snart.

Man vänjer sig vid allt. Det är det som är det mest fantastiska med människan. Det kan ta lång tid, vissa stretar emot mer än andra. Man kämpar med kropp och i själ för att ha kvar sitt jag, tills man upptäcker att det _är_ där, fast man gett upp många av sina intressen. Och att de kan komma tillbaka senare, att livet inte alls är slut för att man får barn, utan kanske bara tar en annan väg. En inte-lika-glamorös-väg. En ny roll man växer in i.

F-ö-r-ä-l-d-e-r. Bah, det var ju nåt som ens mamma och pappa var! Inte jag, liksom. Hur ska jag kunna vara det? Lustigt, ibland kommer jag på mig själv och märker hur annorlunda man tänker. Vad man på vägen accepterat, vad man lärt sig. Och tänk allt man ännu inte sett och får uppleva. Visst är det coolt? 😀

Den här kvällen har varit mycket lugnare. William gick med på att jag gick upp och gjorde ”vuxensaker” = hänga tvätt, vika kläder, och ja – blogga. Han somnade själv med sina gosekaninen. 🙂

Ikväll satt vi på balkongen och såg en ballong sväva. William frågade varför den var där och varför den gick så sakta. Jag förklarade. Att man kan åka med den. Jovisst, han skulle nog också minsann våga åka med den. Vi såg den flyga över grannens tak och vinkade lite åt den, fast de inte såg oss. Så somrigt med ballonger! I Husby kom det ett 15-tal under fina sommarkvällar förbi vårt hus.

PS. Isaac och Milja har börjat skratta högt, när det passar dem. Det är sååå charmigt och förtjusande! Och så håller håret på att nötas av. Iik iik, nej nej! Isaac har ju behållit sin superkalufs sedan födelsen, få se om det fortsätter så. DS.