Tre månader och iskuber
Tre och en halv månad. En så kort tid, samtidigt som så mycket hinner ske. Det här känns plötsligt väldigt länge sedan:
Man ser ju vem det är, men de var ju så yttepyttesmå. Och fruktansvärt söta. Dom där byxorna de har på, är storlek 50 och lite stora.
Idag ser det ut såhär.
De sover bra igen, men på eftermiddagen tycker jag att jag inte gjort mycket annat än bytt bajsblöjor, duschat barnen, flyttat dem från famnen till golvet, till sittern eller babygymmet och tillbaka till soffan eller haft dem i famnen.
Fast det är ju ett ganska lyxigt problem. ^_^
Sånt här håller jag också på med. Det ska föreställa ett kubiskt mönster. 😛 Det är ett väääldigt drygt mönster. Vanligtvis har jag memorerat mönstringen, men här går det inte, det är så varierande. Det är för lätt att tappa ett omslag eller missa en halv tråd i garnet så maskan blir svag. Men garnet är underbart, förutom att det är blått. Det är merinoull och därmed väldigt mjukt; en favorit: Malabrigo Sock, Impressionist Sky-blått.
En titt i garnkistan, inför kommande sockprojekt. ^_^
Araucania Solid och Ranco, det är de rosa, medan det gröna-lila är Malabrigo Sock Turner. Fast det lila syns inte så bra, det är lite inne i härvan.
Det blåsvarta garnet är Lang Yarn Jawoll Dégradé.
Bittes blogg 
Att du hinner sticka är verkligen ett under med twins 🙂 Är det inte jobbigt den första tiden med tvillingar? Tycker själv det är jobbigt ibland mellan mina och det är nästan 1år mellan dem.
sv: Tycker du helt klart ska se 3:an också. Jag visste inte ens att Transformers fanns som tecknat förens min man satt och kollade på det 😛
Hej Saannis!
Det är jobbigt ibland – när jag ska iväg ensam och har två bilstolar/barnskydd att kånka på, plus deras väskor och allt sånt där, du vet. Det känns som att armarna växer några centimeter varje gång. Jag är inte så stark.
Det kanske är annorlunda med ett barn på ca ett år. Det är ju ”evighetsmaskinen”-åldern. Faktum är att jag är mer rädd för den där tiden som kommer efter ett år, än nu. Nu hänger de mest med! Bara man har mjölk och mikro till hands, är det inte så svårt. Sen underlättar det faktiskt att det finns flera famnar som bär. Det tyngsta är faktiskt William. Det säger jag med sorg i hjärtat, för jag älskar den lille parveln, men han är så oerhört krävande. Vi är välsignade med två twins som sover ganska bra och äter relativt bra, fast visst skriker de också. Men för det mesta är de väldigt nöjda.
Transformers – more than meets the eye! (säg det till sambon, om du inte känner till det. 😀 )
PS. Vissa städar, läser böcker eller sånt, när de får egen tid. Jag stickar.