Betongförorten del femtioelva

Det är kallare igen. Jag packar på ungarna ullsockorna och tycker faktiskt det är lite mysigt. Tips till den som stickar åt små fötter! Sticka med långt skaft. De här gjorde jag efter tågsockemönstret och de är de bästa, för de hålls så bra på foten.

I naturen ut vi gå, jopp hej di, jopp hej da! Det bästa med vår förort är att det är nära till skogen. Och myggen, ifall man har nån nostalgisk böjelse och måste få sin beskärda del av dem. Och regnskyddet till vagnet är egentligen för litet, men det funkar. Hah!

Det doftar skog, bark, jord och mylla. Och väta. Mysigt. Tills ett par rökare går förbi mig och bolmar på sina ciggs. Varför röker man på en motionsstig?

Det glittrar så fint på liljekonvaljernas blad, regnet kastar några mjuka droppar på oss. Jag njuter av det. Det är mysigt ibland att kunna dra på sig en jacka. Det enda jag skyddar är kamerna. Och bebblorna, men de har det bra i vagnen. 🙂

Hand i hand. Skogen och staden. Betongen och grönskan.

Nära husen sköljer regnet bort pollen och damm. Skönt.

Ska det bli åska igen? Nej, det blev det inte. Himlen målade bara lager av spännande moln.

Jag har aldrig tänkt på att syrénblomstren ser lite fyrkantiga ut. Just nu doftar de starkt och mycket.

Jag tycker lite synd om de som bor i de här husen. Här jobbas med med fasadremont och ny isolering. Varje sådan där grå plugg är borrad fast. Betong + borr = urk.

Hemma igen. Här är våra ”mutantbjörkar”. 😉 Nå nej, det är Ornäsbjörkar, fick jag vet via kompisar på fejjan. Tack för det! Jag tyckte de såg trasiga ut, men de är faktiskt rätt fina.